Första söndagen i fastan: Prövningens stund
Författare: Brita Rudberg Österberg
Tredje årgångens texter:
Första Moseboken 3:1-13
Hebreerbrevet 5:7-10
Markusevangeliet 1:12-13
Det här måste vara en av de absolut kortaste evangelietexterna vi har i vår evangeliebok. Men, 13 söndagen efter trefaldighet, 3 årgången är något kortare ändå: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. Att den texten är predikounderlag kan jag dock förstå på ett annat sätt än den här texten: Anden drev Jesus ut i öknen, och han sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom. Gyllene regeln finns väl mycket att säga om, men det här?!
Fastan har precis inletts. Det skedde på askonsdagen, fyra dagar före denna söndag. Jag tror vi är många kristna som varje år lever med ett gnagande dåligt samvete, och en ständig känsla av otillräcklighet för att vi inte riktigt mäktar med att ”Leva fastan” så som vi skulle vilja. Mina goda intentioner, min vilja och önskan att konkret kunna avstå något – skippa det maniska kollandet på mobilen efter de senaste Facebook-uppdateringarna, stålsätta mig och bara gå förbi skyltfönstret med frestande REA-erbjudanden på läckra kläder, hålla benhårt fast vid den veganska maten utan att göra avsteg, osv, osv. Men det håller inte alltid, eller hur? Kanske har vi fokuserat lite för mycket på försakelse, vad vi INTE ska göra i fastan, istället för att ta fasta på vad vi faktiska KAN göra. Inte bara dra ifrån, utan också lägga till, så att säga. Kan jag ge mer tid till bön, mer tid till verkliga möten, öga mot öga, och inte bara digitalt, mer tid till engagemang för det jag tror på?
Den knapphändiga informationen vi får i vår evangelietext börjar med att berätta att Jesus var i öknen i fyrtio dagar. Det var Anden som drev ut honom i öknen. Inte någon drömtillvaro, tänker jag, men samtidigt är öknen i Bibeln en plats där Guds röst hörs extra tydligt. Kombinationen öken och talet 40 för osökt tankarna till Israels folk som var i öknen hela 40 år, mellan slaveriet i Egypten och intåget i det utlovade landet, intåget i Kanaan. Vi går in i en fasteperiod som är cirka 40 dagar, men som de välmående svenskar de flesta av oss är, har vi fått lyxen att själva välja ”vår öken”, dvs vad vår fasta ska bestå av.
Ökenvandringen och uttåget ur Egypten är för kristna en gammal symbol för människolivet, vi går också från vårt Egypten, vårt slaveri, hem till vårt utlovade land, vårt "hemma". Och då kan det här, att Jesus vandrar fyrtio dagar i öknen i total solidaritet med sitt folk, också handla om att Jesus gör det i total solidaritet med oss - alla vi som vandrar från "Egypten" till "det utlovade landet".
Jesus sattes på prov av Satan, står det, och vem hade inte känt sig prövad och frestad under sådana omständigheter?! Där visar han också sin mänsklighet och sin villighet att gå in under våra mänskliga villkor, och vi vet från Matteus version av samma situation (Matt 4:1-11) att det var djupt mänskliga frestelser som mat, risktagande och makt som Jesus utsattes för. Men Jesus stod emot alla frestelserna.
Inget av detta beskriver Markus.
Men däremot så kommer i vår text från Markus en mycket intressant detalj, som inte finns hos Matteus, när det står att Jesus under sin tid i öknen "levde bland de vilda djuren".
De orden går att tolka på två helt olika sätt:
Å ena sidan kan man se orden om hur Jesus levde, eller kanske tvingades leva bland vilda djur, som något ont och skrämmande. Ett annat exempel är hos profeten Jesaja där det står så här: Men ökendjur skall vila där, husen fyllas av hyenor. Där skall uvar ha sitt tillhåll och gastar hoppa omkring. Vilda hundar skall bo i palatsen, schakaler i de praktfulla salarna (Jes. 13:21-22).
Att ”vilda djur” står för något ont är ett sätt att läsa dagens evangelium: Först döps Jesus i floden Jordan och viger sitt liv till att gå in i sin stora uppgift. Sedan vandrar han ut i Juda öken och får verkligen se vår mänskliga nöd och utsatthet. Vår nakenhet när livet gör oss illa: "Han lever bland de vilda djuren."
Å andra sidan kan man också tolka texten på ett helt annat sätt – eftersom ”de vilda djuren” ibland även kan stå för något gott! Ett talande exempel är berättelsen om profeten Elia, där det berättas om att Gud räddar sin profet när han är nära att svälta ihjäl, genom att låta korpar flyga till honom och dela med sig av sitt byte (1 Kung 17:6). Och om vi återvänder till profeten Jesaja, kan vi också få bilden av hur de vilda djuren då, när världen föds på nytt, lever i fred, som Jesaja skriver:
Då ska vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon gå i bet och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida.
Lejon äter hö som oxen. Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. Ingenstans på mitt heliga berg ska ske något ont eller vrångt. (Jes. 11:6-9)
Det bibelordet passar väl in på den positiva tolkningen av ”Han levde bland de vilda djuren". Redan då, när Jesus svalt i öknen och gång på gång attackerades av djävulen, kunde han ändå leva på ett helt nytt sätt: i en befriad värld, där kalvar och björnar kan sova lugnt tillsammans.
Det befriande Ordet skulle då kunna vara att där Jesus är, där händer något. Där är naturen redan framme vid tryggheten när världen föds på nytt. Där finns inga rovdjur och inga bytesdjur. Alla lever i fred, i en återupprättad Skapelse där människor, djur och natur är ett, i fullständig harmoni. Och i samma mening som ”Han levde bland de vilda djuren", kommer sedan som en vacker följd av detta att ”änglarna betjänade honom”. Ökenliv med allt vad det innebär av ensamhet, utsatthet och prövningar – men mitt i allt detta: vilda djur som är dina vänner och inte dina fiender, och änglar som betjänar dig, för att lindra hetta, torkan, hunger och törst! Kanske kan du och jag ta till oss denna bild som en vägledning och ett stöd i våra tafatta försök att ”Leva fastan”?
Se på Jesus, som var 40 dagar i öknen, men som fick tröst och inspiration av Skapelsen i form av vilda djur – men för oss kanske i form av vårtecken i naturen, en ljummare vind mot vårt ansikte eller en gnistrande stjärnhimmel efter en kall, klar dag.
Se på Jesus, som var 40 dagar i öknen, men som fick tröst och inspiration av Guds kraft, Guds sändebud, i form av änglar – men för oss kanske i form av kärlek och solidaritet från en medmänniska, Guds närvaro i våra bönestunder och i brödet och vinet som delas i mässan, där frukterna av jordens gåvor och människors arbete möts i en helig stund.
Så mitt råd till både dig och mig själv nu när vi går in i fastan är:
Se på Jesus, han som är ”Jordens Gud, stjärnornas Herre, vän med blommor och sparvar och barn”! (ur SvPs 626:1)