Söndagen efter nyår: Guds hus
Författare: Anneli Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan
Andra årgångens texter:
Jesaja 55:5-7
Romarbrevet 12:1-2
Markusevangeliet 11:15-19
Psaltaren 84:2-5
Månen lyste klart över det snöklädda landskapet. Kursdeltagarna avslutade sin dag med att gå en bönevandring i snön och månskenet, från station till station. De hade olika livsåskådningar, olika bakgrund, men gjorde ändå en gemensam andlig upplevelse. ”Vi är människor, vi hör ihop, vi är inte så olika trots allt.” I närheten fanns ett kapell man kunde gå in i, tända ett ljus, sitta en stund i begrundan innan det var dags att gå ut i månljuset igen.
Temat för det nya årets första söndag är ”Guds hus”. Vilka bilder framkallas i våra huvuden när vi hör det? Kanske ser vi kyrkans bastanta väggar murade av stora stenblock, breda portar och höga valv. Kanske ser vi det lilla kapellet i månljus eller ett enkelt missionshus med lågt i tak, trägolv och immiga fönster. Oavsett karaktär: uttala orden ”Guds hus” - och kyrkobyggnader av olika slag framkallas för vår inre syn. Det är inte konstigt. Evangelietexten med scenen där Jesus välter bord så mynten flyger utspelar sig i Jerusalems tempel. Sten på sten om något. Att scenen gör intryck är inte heller konstigt, dramatisk som den är. Den som likt jag finns i en miljö där julmarknaden äger rum i kyrkan, får vänja sig vid att med jämna mellanrum ställas inför frågan om försäljning av tonåringarnas julgodis verkligen är en lämplig aktivitet i kyrksalen? Viktiga inkomstkällor för viktiga aktiviteter – men Jesus sade ju att de som sålde och köpte hade gjort Guds hus till ett rövarnäste.
Guds hus är naturligtvis inte vilken plats som helst. Den har ett speciellt syfte: att vara en plats för tillbedjan ”för alla folk” som det står i evangeliet. Ett heligt rum, alltså en plats som inte får kränkas. Frågan vad som är lämpligt uppförande i ett sådant hus är rimlig.
”Hus” på grekiska heter ”oikos”. Förledet ”eko” i ekonomi, ekologi och eko-teologi kommer från detta oikos, som också betyder hushåll, familj eller hem. Ekonomi handlar om hur hushållet ska skötas. Inkomster, utgifter och resursfördelning. Ekologi handlar om hur djur och växtarter samspelar med varandra och sina livsförutsättningar – sol, skugga, värme, kyla, tillgång på näring och så vidare i oändliga variationer. Naturens hushållning med andra ord. Eko-teologi, är en sammanslagning av ekologi och teologi.
Så låt oss ge oss in i ett ekoteologiskt tankeexperiment. Om vi kopplar loss oss från bilden av Guds hus som själva kyrkobyggnaden, och istället låter oss fyllas av bilder av det oikos som är granar, skägglav, kantareller, jord, cirkulation av näringsämnen, ekorrar och rävar – vad händer då? Om vi tänker oss att Guds hus inte är begränsat till stenkyrkor, missionshus och kapell utan omfattar hela planeten med alla dess intrikata ekosystem, hela livets väv och läser evangelietexten i ljuset av den bilden, om vi tänker på platsens speciella karaktär av helighet, kommer då inte frågan tillbaka, med ny kraft: vad är lämpligt uppförande?
Svaret kommer med Jesus entré. Han vet vad som pågår. Den orättfärdiga handeln som suger ut de allra fattigaste för att de rika ska få handla billiga varor. Han ser klädindustrin där odlingen av bomull har gjort saltöken av stora sjöar och förvandlat människors hälsa till sjukdom och död. Han ser bottentrålarna som kör slut på havens ekosystem. Han ser allt, och han blir rasande. –Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.
Vi ser Jesus agerande och inser att evangeliet är politiskt sprängstoff. Själva händelsen i Jerusalems tempel, när Jesus direkt utmanar de skriftlärdas makt och styre var kanske den som mest av allt provocerade fram hans död. Det var allvar då och det är allvar nu. Jorden är gjord till ett rövarnäste.
Hur lever vi i detta rövarnäste? Hur vill vi att våra liv ska vara? Hur vill vi att fortsättningen ska se ut? Hur ska vi hitta ett ekonomiskt system, en hushållning som inte föröder ekosystemen utan bevarar dess förmåga att skapa jord att växa i och plankton att leva av? Hur kan jorden få fortsätta vara vårt och allt levandes hem?
Stora frågor som får oss att känna oss små. Men samtidigt vet vi djupt inom oss att det är sant att planeten jorden är Guds hus och helig mark. Vi vet det när vi går en stilla bönevandring i gnistrande snö och månsken. Vi vet det när vi går i en bokskog om våren. När vi klättrat högst upp på ett fjäll och bara har himlen som tak. Jag tror att vi är många som har heliga platser att gå till, där vi känner att vi får en förankring i tillvaron. Vi kanske lägger handen på en slät solvarm klippa, klappar ett träd, kupar handen och dricker rent vatten ur en bäck. Vi känner lukten av snö, av våt jord eller multnande löv. Vi sätter oss på huk och sticker näsan i en gullviva för att känna den svaga, söta doften. Vi känner samhörighet med klippan, ängen, vattnet. Vi är inte ensamma. Vi är här tillsammans med myriader andra varelser som var och en finns till på sitt eget vis, i egen rätt.
Ekologin lär oss att det inte är bara idyll i oikos, naturens hushåll. Där är kamp för överlevnad, konkurrens, lidande och död. Men denna kamp är inte rövarnästet utan villkoren i vårt hem. Och om vi tror att universums uppehållare är den kristna Guden, då visar berättelsen om hur Jesus rensar templet att Gud ovillkorligen står på livets sida. Vi är inte utlämnade till kall konkurrens. De bibliska berättelserna handlar om rättvisa, om omsorg med en särskild blick för de mest utsatta, kort sagt en etik som tar ansvar för alla utsatta livsformer.
I profettexten från Jesaja talas det om hur Gud kallar på främmande folkslag, sådana som är okända för oss. Guds hus är till för alla, också för det för oss främmande, såväl människor som icke-mänskligt liv. I flera grenar av kristendomen finns en stark tradition att fira gudstjänst utomhus. Kanske kallas det tältmöte, pilgrimsvandring, dopgudstjänst eller utomhusmässa. Så här års är det skönt att det finns kyrkobyggnader med skyddande väggar och tak, värme och toalett. Men i grunden är vi utomhusvarelser. Och visst är tröskeln lägre till att relatera till allt levande under en friluftsgudstjänst jämfört med att vara omgiven av väggar, även om det levande i vissa fall heter knott och kan vara nog så störande, eller är något annat vi inte kan kontrollera. En bönevandring i snö och fullmåne kan vara det som fyller oss med känslan av samhörighet med något större. Att få säga ett tyst, kärleksfullt ”hej” till vår heliga plats kan hjälpa oss att känna att vi hör hemma. Doften av snö, multnande löv eller en gullviva kan få oss att fortsätta tro, hoppas och kämpa lite till för livet.
Kanske kan sådana här upplevelser helt enkelt bidra till ett gott uppförande i Guds hus.