Annandag jul: Martyrerna

Författare: Ola Fornling, stiftsadjunkt för teologi och hållbarhet Lunds stift i Svenska kyrkan

Andra årgångens texter:

Jeremia 20:7-11

Apostlagärningarna 7:55-8:8

Lukasevangeliet 12:49-53

Det är två olika logiker som möts på Annandagen – våldets logik och kärlekens logik. På juldagen handlar texterna om Guds gåvor som räcks oss. Änglasången, ljuset och Jesus Kristus i stallet. Allt detta är gåvor som kan tas emot eller förkastas. Att använda kärlekens logik bygger på att ge, men inte styra mottagandet. Det är Guds väg.

Våldets logik bygger i stället på att man tvingar fram en förändring. I Apostlagärningarna förintas Stefanos kropp med stenar som inte går att värja sig emot. Våld ger ett säkert resultat och bär på en tydlighet och precision.

Det är svårt att förstå varför Stefanos väcker en sådan avsky hos folket. I texten man läser på Annandagen framgår inte bakgrunden, därför tar jag fram hela bibeltexten och backar för att se vad som händer innan avrättningen. Det visar sig att Stefanos håller ett ganska långt tal som berättar om vad som hände Abraham, Josef, Moses och andra människor från gamla testamentet. Det framkommer ett mönster. Det finns människor som har lyssnat på Guds röst, men det har ofta inneburit att folket har vänt sig mot dessa personer och med våldsmedel försökt att få bort dem. Josef kastas i brunnen, man stöter bort Mose och tillber den gyllene kalven. Stefanos tal slutar med att han understryker att den högste inte bor i något som är byggt av människohand. Han citerar Gud genom profeten: Himlen är min tron, jorden min fotpall. Som för att understryka kritiken ytterligare säger han till folket: Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den helga Anden.

En tanke slår mig – utmanar inte Stefanos den utveckling som i vår tid lett fram till uttrycket Antropocen? Det vill säga ett synsätt där människan är jordens centrum och med våld vill vi trycka tillbaka allt som hotar vår utbredning och vårt majestät. Det innebär att vi utrotar djurarter som är i vägen för oss, använder naturen helt efter våra önskemål och gör dessutom Gud till något vi kan kontrollera efter egna behov och drifter. Människan blir alltings mått och Gud och natur är viktiga i den mån dessa storheter tillfredsställer oss.

Stefanos fick betala ett högt pris när han utmanade människans kollektiva, grandiosa livsstil. Samtidigt kan han vara en inspiration in i vår tid, in i vår teologi och in i våra samhällsbyggen. Vi påminns om att stenarna kastades mot Stefanos med till synes goda föresatser. Handlingen ansågs nödvändig för att slippa lyssna på och ta till sig en djupare sanning om livet och människans relation till Gud, skapelsen och varandra.

Jag tror att vi hela tiden, självkritiskt, behöver lyssna på människor som Stefanos. Oavsett hur många miljöcertifieringar, regnbågsnycklar och andra diplom vi samlar på oss är vi inte skyddade från att ta oss själva och vår roll som människor på för stort allvar. Det får förödande konsekvenser. Det vet den utsatta, den utrotningshotade och den marginaliserade.               

När Stefanos får sätta livet till skådar han samtidigt in i Guds härlighet, en djupare verklighet som bär honom in i det eviga livet. Liksom Kristus själv vägrar han ens i slutet att välja våldets logik utan ger förlåtelsen som en sista gåva till de hatande människorna runt omkring honom. Hur den bönen om förlåtelse tas emot där och då vet vi inte. Däremot finns den som en möjlighet till omvändelse även för oss som lever våra liv i en annan tid som fått namnet Antropocen.