Fastlagssöndagen: Kärlekens väg
Författare: Josef Schyborger, teologistudent.
Tredje årgångens texter:
Höga visan 8:6-7
Andra Korinthierbrevet 5:14-21
Markusevangeliet 10:32-45
I evangelietexten för fastlagssöndagen, med temat kärlekens väg, frågar de två lärjungarna Jakob och Johannes på vägen mot Jerusalem om de kan få sitta bredvid Jesus på hans tron. Jesus ger till att börja med ett någorlunda kryptiskt svar. Lärjungarna pålyser att de kan dricka av samma bägare och döpas med samma dop som Jesus och då alltså vara en del av den gudomlighet som Jesus verkar med. I och med att de dricker och döps delar de gemenskap med gudomen och förväntar sig att detta ska genera en högre ställning för dem att inta. Men Jesus ger dem ett för dem möjligen oväntat svar. Jesus tillrättavisar dem och tycks mena att de har felbedömt sig själva. Enligt Jesus ska den kristna gemenskapen inte efterlikna de maktstrukturer som samhället reproducerar. Utan den som vill vara störst ska vara den andras tjänare.
Misstaget som lärjungarna gör i evangelietexten är att prioritera sin egen plats före andras. Vilket de gör utan att vara medvetna om vad det är de frågar efter. De är alltså ovetande om sin okunskap, vilket är någonting som filosofen Jose Medina kallar för meta-okunskap. Meta-okunskap, att inte förstå och vara medveten om sin egen okunskap, får inte endast konsekvensen av att personen inte förstår sin egen position, utan också gör det oerhört mycket svårare att ta del av kunskap om andra (Medina 2013:46). Detta torde vara fallet i och med att kunskapen om ens icke-vetande är förutsättningen för kunskap, annars förstår man inte att det finns mer kunskap att få reda på. Motståndet mot kärlekens väg är alltså inte okunskap i sig, eftersom okunskap ju faktiskt är förutsättningen för kunskap, utan det som texten i Markusevangeliet pekar på, när okunskap gör att man prioriterar sin egen plats framför andras. Vilket även kan benämnas som självupptagenhet. Kärlekens väg, i klimatkrisen kan i vissa fall innebära att avstå från de handlingar och roller som vi förväntas uppfylla för att i stället få möjlighet att sätta andra varelser, platser och ting först, istället för att utnyttja resurser som exempelvis skulle kunna ge ekonomisk vinning och tillväxt. Enligt Medina resulterar meta-okunskapen i att människans förmåga att känna med domnar (Medina 2013:49). Att känna med andra innebär människor liksom icke-mänskliga andra. Förmågan att känna med, eller rättare sagt medkänsla, går hand i hand med kärleksbegreppet. Ordet kärlek förutsätter en viss nivå av närhet till det objekt som kärleken riktas till. Kanske kan vi förstå människans förhållande till natur, djur och växter som kunskaps-känslomässigt avdomnat under klimatkrisen? För det är onekligen så att vi människor inte kan förstå och helt ta in vidden och bredden av de skadliga mönstren som vi är en del av i klimatkrisen. Här skulle vi möjligen kunna vara hjälpta av att tala om en okunskapens strukturella synd hos människan. De invanda mönstren och efterlämningar som vi inte har någon kunskap om skadar andra varelser utan vår kunskap ligger i det vardagliga dunkel som vi kanske inte tänker att vi behöver bry oss så mycket om. Det gäller alltså att vi tar ansvar för vår ovisshet om vi vill skapa förändring.
Hur bryter vi oss ur avdomningen? För några veckor sedan under min promenad mellan bladvändnandet av kurslitteraturen blir jag stoppad av en kvinna. Vi samtalar en stund om hur synd det är om alla de träd som blivit skadade eller till och med vält under en snöstorm. Samtalet avslutas med att hon bekymrat ställer frågan: Är det ingen som tar ansvar för våra träd? Att bryta avdomningen måste inte innebära att vi alla ska flytta ut på landsbygden, så långt bort från asfalten och gatljusen som möjligt. Men det innebär att vi alla måste titta kritiskt på vår förståelse av både våra egna liv, vår bild av naturen och relationen däremellan. Att okritiskt reproducera de invanda mönstren och maktstrukturer är kanske en av människans främsta förgörarkrafter i sin relation till naturen. Meta-okunskapens tillstånd gör att människans förmåga att känna av orättvisor blir avdomnat (Medina 2013:50). Att rubba på de invanda mönster som strukturerar människans förhållande till naturen så krävs det en nyskapande kunskap och roll för människan att ta; att bli naturens och djurens tjänare. Att ta Jesu ord på allvar, att Guds rike innebär att bli andras tjänare, torde innehålla ekologiskt sprängstoff. För vad skulle hända om människan såg sig som naturens tjänare och inte dess herre?
Rekommenderad läsning:
Jose Medina, Color Blindness, Meta-Ignorance, and the Racial Imagination (Critical Philosophy of Race, Vol 1, 2013).