Sexagesima: Det levande ordet

Författare: Anneli Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan Karlstad

Tredje årgångens texter:
Jeremia 23:23-29
Hebreerbrevet 4:12-13
Johannesevangeliet 6:60-69
Psaltaren 33:4-9

Tidningsurklippet är gulnat, kanske trettio år gammalt. Jag läser det igen, fast jag vet ungefär vad det står. Det är en krönika, skriven av journalisten Bobo Scheutz. Texten börjar i en scen från Strömmen mitt i Stockholm. En ung man som fiskar får en fin och fet lax på kroken. Den är så stor att han behöver hjälp för att få upp den och fiskarkollegorna samlas omkring honom, med håvar och glada tillrop. Men det tar tid. ”Kajen var minst tre meter hög och den stackars fisken dinglade än upp och än ned och svängde sin smäckra silverkropp i en kraftfull dödskamp. Glädjen över att se den unge fiskarens lycka förbyttes gradvis i vämjelse över det utdragna plågeriet.” skriver journalisten. För, fortsätter han, detta djurplågeri var möjligt bara för att fiskar är stumma. ”Hade fisken haft stämband och kunnat vråla ut sin smärta skulle någon upprört ha tillkallat polisen. Förmodligen skulle sportfiske överhuvudtaget vara förbjudet. Det vore till och med tveksamt om trålfiske skulle vara möjligt. Tänk er de samfällda ångestskriken från tonvis med torsk som vräks ner som vedkubbar i trålarnas lastrum för att kvävas och klämmas till döds. Tänk om de kunde protestera. Det vore outhärdligt.”

Och medan journalisten står där på kajen och ser på medan den unge fiskaren till slut slår ihjäl den vackra laxen på stenkajen, kommer det till honom hur dödligt viktigt det är att inte vara tyst. Han minns försök att tysta honom när han arbetade som utrikeskorrespondent – provokationer, hot, visst våld, mutförsök – framförda av representanter för säkerhetstjänster i olika diktaturer. ”Det har varit mycket lärorikt. Man lär sig tala tydligt.” konstaterar han. Och det gäller att säga ifrån närhelst dumheten, fanatismen, grymheten, orättvisan eller enögdheten sticker upp sitt fula tryne. ”Ibland är det det enda man kan göra, men då ska man också göra det. Tystnaden är det värsta sveket.”

Sedan jag läste krönikan första gången har jag burit bilden av laxens utdragna och utsiktslösa kamp vid Strömmen med mig, liksom uppmaningen att använda orden. Jag tar det som en uppfordran att inte svika livet och dess myller av arter – laxar, hackspettar, orkidéer, hajar, skalbaggar, lavar och mossor. Att inte överge livets förutsättningar – jord, vatten och luft, fungerande ekologiska vävar - genom att vara tyst.

Då, i den första läsningen av krönikan, tog jag ett av flera steg mot ett beslut att tjäna livet genom ordet. Men sen då? För mig var det länge så viktigt att finna rätt ord att det inte kom några alls. Det kändes som om jag hade massor att säga, men orden var långt borta, nådde inte fram till tungan. Och jag trodde att om jag bara använde exakt rätt ord, så skulle det hända saker. Men riktigt så enkelt är det inte, det vet varje predikant, lärare eller skribent. Ord är inte bara små informationspaket med garanterad integritet vars innehåll levereras intakt från avsändare till mottagare med önskad effekt. Ord uppfattas på så många olika sätt, beroende på så många omständigheter. Ord kan också vrängas, missbrukas och tömmas på innehåll.

Och ibland vet vi inte vad vi ska säga. I vissa lägen saknar vi ord. Den hårresande situation som råder för flickor och kvinnor i Iran och Afghanistan och inte bara där, känslan av stillestånd i klimatfrågan, krigets katastrofala förödelse och samtidigt kraftiga minskningar i vårt lands budget bland annat för bistånd och skydd av biologisk mångfald – vad finns det för bra ord för det?

Men samtidigt är orden så viktiga. Ord som uttrycker maktlöshet och medkänsla kan förlösa mod och ork att ta sig vidare, trots svår motgång. Därför ska katastrofer och kriser inte mötas med tystnad och stumhet. Ord är också makt. Vissa ord vässar förmågan till kreativ och konstruktiv handling. Ord kan faktiskt förändra. Det är därför som människor och grupper som vill behålla makt för sig själva är så ivriga att tysta andra, till exempel flickor och kvinnor, miljöaktivister, demokratikämpar och journalister.

Så vad är Guds levande ord, egentligen? Bilderna för Guds Ord i dagens bibeltexter är kraftfulla och konfliktmättade. Guds Ord är som en slägga, skarpare än svärd, åtskiljer led och märg, själ och ande inom en människa och människor från människor. I evangelietexten får vi veta att det rent av är outhärdligt, det Jesus säger. Och visst, läser vi avsnitten innan förstår vi reaktionen. Jesus uttrycker sig drastiskt. Men han kontrar med att säga att trots obehaget han vållar åhörarna - och mer obekvämt kommer det att bli – så är hans ord ”ande och liv”.

Det är skillnad mellan fina men urholkade ord, och ord med skaparkraft. Johannesprologen talar om Ordet, det ord genom vilket allt blir till, och som blir kropp i Jesus Kristus. Inte bara teori, utan både ord och faktisk handling. Det Jesus säger och gör har verkan så till den grad att det blir konflikter och försök att tysta honom som går längre än mutförsök och hotfulla synpunkter. Det förkroppsligade ordet blir misshandlat, torterat och dör till sist. Men döden får ändå inte sista ordet, skapelsekraften och kärleken uppstår till ny gestalt och vi har fortsatt möjlighet att välja livgivande ord och handlingar framför tystnad.

Idag fortsätter vi att brottas med ord och hur de används. Greenwashing, grönmålning eller gröntvättning kallas det när produkter marknadsförs som miljö- och klimatvänliga utan täckning för påståendena, eller där man väljer att inte säga hela sanningen om en varas inverkan på miljö och klimat. Detta är bara ett exempel på hur ord urholkas, blir till en dimma, i praktiken en tystnad som sviker. ”Inga fler tomma ord” manade Fridays for Future inför mötet i Glasgow 2021 och ilskan och besvikelsen gick inte att ta fel på. Den maningen gäller tyvärr fortfarande. Orden i klimatlöftena behöver bli praktik, inkarneras för att det ska bli ”ande och liv”.

Visst händer det saker. I Sverige är det olagligt med grönmålning, vilket blev tydligt i en dom från början av februari 2023 där Arla förbjöds att använda påståenden som netto noll klimatavtryck om sina produkter. Samtidigt som det är en positiv dom, kan det kännas som en droppe i havet. Så mycket mer behöver hända inte bara för den mänskliga välfärdens skull, utan också för fjällnaturens, havsmiljöns och regnskogarnas egen skull. Ännu ligger en helt grundläggande förskjutning i vad vi värderar framför oss, en rörelse från bara vinstintresse till en djupare förståelse för vilken position vi har som människor, vilken makt vi har, och hur beroende vi är av bärande ekologiska vävar. Vi vet att artrika och välfungerande ekosystem verkar dämpande på klimatförändringarnas effekter. Men vi saknar fortfarande mycket kunskap. Manar inte det till en viss ödmjukhet i de val vi har framför oss mellan t ex biologisk mångfald och utvinningen av det vi benämner som naturrikedomar?

Kristen tro bär en förkroppsligad syn på ord. Vilka konsekvenser får det för oss som troende - enskilda och som församlingar? Vad är det som gör att ord inte blir tomma utan får ”ande och liv”, att de får skaparkraft i våra egna sammanhang? Att de bidrar till den nödvändiga förskjutningen av värderingar? Att de förändrar, även i de mest hopplösa situationer?

Hela Johannesevangeliet och inte minst dess inledning manar oss att tro att den kraft, Ordet, som skapat hela världen, förkroppsligades i Jesus Kristus, och att den skaparkraften verkar vidare genom alla troende också idag. Jag tror att den kraften inte verkar begränsat i bara Jesustroende, utan i allt och alla som fyller orden och världen inte med tomhet, utan med ande och liv. Men jag tror också att vi som kallar oss kristna har ett uppdrag här: att ta ansvar för att fortsätta förkroppsliga det livgivande skaparordet, det vi tror på. Att inte låta orden tömmas, utan bli Guds levande, verkningsfulla ord. Ord som förändrar i tjänst för livet.

Evangelieberättelsen vittnar om kontrovers kring Jesus. Att förkroppsliga skaparordet är ett vågat arbete, och det stöter på motstånd. Sådant är tröttsamt, och därför behöver vi, liksom Jesus gjorde, vila och samla kraft. Kanske fastnade Bobo Scheutz krönika i mig inte bara på grund av den starka berättelsen om människans makt över ett vackert, kämpande djur och vikten av att inte vara tyst. Utan också för att han skiljer mellan en ond tystnad, ett vakuum där övergrepp blir möjliga, och den goda tystnaden. Han talar om den goda tystnaden i termer av meditation, bön, stillsam eftertanke. ”Det är en tystnad synonym med ro, saktmod, tålamod, medkänsla, insikt och förståelse.”

Bibelberättelserna säger oss att för att världen och livet skulle skapas behövdes ett Ord, och vår erfarenhet säger att orden skapar värld och liv än idag. Ord är verksamma. Men för att Ordet ska höras och verka behövs också en vilsam tystnad. Där får vi sortera intrycken, låta dimman lägga sig och skilja mellan viktigt och oviktigt. Där får vi hämta upp förmågan att se sammanhangen och ta ut riktningen mitt i turbulensen. I Petrus svar till Jesus i dagens evangelietext finns en inbjudan också till oss: -Herre, till vem skulle vi gå? Ja, till vem skulle vi ta vår tillflykt och i vems fotspår skulle vi sträva om inte skapelseordets, försonarens och livgivarens? Och i tystnaden före orden får vi söka nästa steg.

Läs vidare:
Scheutz, Bobo, 1994 ”En ny tystnad –full av monologer” I: Svenska Dagbladet 1994-12-14, s 5.

Minskning av biståndet: https://www.diakonia.se/aktuellt/regeringen-bryter-loften-om-okat-stod/

Minskning i budgeten för skydd av värdefull natur: https://www.naturvardsverket.se/om-oss/aktuellt/nyheter-och-pressmeddelanden/2023/januari/arets-fordelning-for-vardefull-natur-klar

Domen mot Arla https://www.konsumentverket.se/aktuellt/nyheter-och-pressmeddelanden/pressmeddelanden/2023/domstolen-forbjuder-arlas-netto-noll-reklam/