14 söndagen efter trefaldighet: Enheten i Kristus

Första årgångens texter

Hesekiel 37:15-22

Efesierbrevet 4:1-6

Johannesevangeliet 17:9-11

Psaltaren 95: 1-7

Jesus ber till Fadern: ”bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett”. Jag tror Jesus ber den bönen extra intensivt just nu, för visst känns det ibland som att världen blir mer och mer splittrad hela tiden?

Politiken splittras allt längre åt höger och vänster och undersökningar visar också att kvinnor och män hamnar allt längre ifrån varandra politiskt, liksom stad och landsbygd.

Vi splittras nästan bokstavligt genom de krig som alltjämt härjar, där människor som lever nära varandra – längs Ukrainas gräns mot Ryssland eller i Israel-Palestina, ställs mot varandra och våld mot fienden blir en slags vardag.

Vi splittras också värderingsmässigt, där vissa vill vara progressiva och öppna i frågor som rör till exempel sexuell läggning eller könsidentitet medan andra ser det som ett hot.

Dessa splittringar finns ju också i kyrkan, i den kristna gemenskapen. Kristna bröder och systrar hamnar på var sin sida i konflikter, hamnar på olika positioner i det politiska landskapet och är inte överens om hur man ska förhålla sig i frågor om HBTQ och jämställdhet.

Idag inleds, som vi har hört, Skapelsetid – en tid då kyrkor världen över särskilt lyfter vår relation till och ansvar för Skapelsen. Miljöfrågan, klimatkrisen och dess konsekvenser – är vår tids ödesfråga och berör hela mänsklighetens och hela skapelsens överlevnad. Men även där är vi splittrade. Vissa av oss anser att tekniska framsteg är tillräckliga för att kunna ställa om till en mer hållbar värld. Andra menar att det krävs en helomvändning, en stor och gemensam livsstilsförändring. Vissa menar att vi bör utöka kärnkraften, andra att vi ska äta helt växtbaserat. Och de vi inte håller med, de har vi svårt att acceptera. De som inte vill göra stora livsstilsförändringar ser miljöaktivister som hot mot ordning och stabilitet. Miljöaktivister blir frustrerade och arga över de som de menar inte ser det stora allvaret. Det hot mot vår existens som borde förena oss splittrar oss, och så även i kyrkan. Vissa av oss tycker att kyrkan borde göra allt hon kan för att lyfta klimatfrågan och bidra till en hållbar omställning. Andra tycker att det är att politisera kyrkan, vissa hävdar till och med att klimatförändringar är ett positivt tecken på att världens undergång är nära – för att det då innebär att Jesu återkomst också är nära.

Nu har jag målat upp en rätt negativ bild men jag lovar att jag inte ska stanna där. Ibland måste man bara benämna verkligheten som den är, även när det är en nedslående beskrivning, för att börja få fatt i vad det är som är fel – vart det är vi vill. Och, för att försöka förstå hur Bibelns ord och vår kristna tro kan vara oss till hjälp i att hitta vår väg framåt.

Jesus ber Fadern om att de kristna ska bli ett ”liksom vi är ett”. Vad betyder det, och hur kan det hjälpa och vägleda oss i tider av splittring?

Vi kristna tror på en treenig Gud; en Gud som är Fader, Son och Ande. Att förstå det där är inte alltid helt enkelt, men vi kan konstatera att Gud i sig själv är gemenskap och det tror jag är något som kan just vägleda oss och hjälpa oss att förstå oss själva och vår värld. Gud är i sig själv gemenskap, lika mycket och samtidigt Fader, Son och Ande. Kanske kan vi låta det utmana vår moderna bild av oss själva som autonoma, självständiga individer? Idag förstår vi gärna oss själva som först och främst individer som själva är ansvariga för att skapa vår egen identitet, vår egen framgång, vår egen lycka. Frihet handlar framför allt om vår individuella frihet – frihet att leva som vi vill, frihet att konsumera som vi vill, frihet att friskriva oss från ansvar för vår nästa och för vår medskapelse. Frihet att neka andra vad vi själva anser oss ha rätt till.

Men Jesus ber att vi ska bli ett, så som han och Fadern är ett. Kanske säger det oss något om att vi tänker fel om vi tänker att vi först och främst är individer. Kanske är vi i första hand till som gemenskap. Kanske är det i gemenskap med annat levande vi finner vår sanna identitet, kanske är det när vi inser vårt beroende av andra som vi kan bli fria på riktigt.

I dagens episteltext står något som jag tänker säger något viktigt till oss om vad det är att leva i gemenskap i vår tid. Där står det om Gud som ”verkar genom allt och finns i allt”. Den Gud som i sig själv är en treenig Gud och en gemenskapens Gud finns i allt. Allt levande, inte bara mänskligt liv.

Så kan vi kanske tänka oss att den enhet vi ska söka inte bara behöver eller ska begränsas till vår egen art. Vi kanske tror att vi är skilda från naturen, vi bygger våra hus och städer och avgränsar det vi kallar natur till särskilda områden. Men gång på gång tvingas vi inse att vi är beroende av de ekosystem vi ingår i. Översvämningar och extremväder drabbar också oss här i väst. Värmeböljor gör att människor i södra Europa börjar vallfärda hit om somrarna för svalkan. Haven blir varmare, på ett synligt sätt genom algblomningen. Och om vi inte lyckas ändra utvecklingen kommer vår sammanvävdhet med resten av skapelsen bli allt mer smärtsamt uppenbar.

Men det är inte för sent än. Vi kan fortfarande vända utvecklingen. Och jag tror att en nyckel till att kunna göra det är att inse och bejaka vår sammanvävdhet. Inte på ett sätt som suddar ut våra olikheter men som betonar vår gemenskap, vår samhörighet med allt levande. Om vi på riktigt försöker börja leva så, så tror jag att det kommer att göra skillnad. Jag tror det spelar roll hur vi tänker kring oss själva, och världen. Om vi tänker att vi alla, allt levande, är ett genom Gud som skapat allt liv, då kan det göra något med vårt agerande. Få oss att stanna upp, reflektera. Behöver jag verkligen köpa nya billiga klädesplagg – som har en negativ påverkan på både människor och natur i de länder där de tillverkas? Behöver jag verkligen äta mat som framställts på ett sätt som utsätter djur för lidande eller som orsakar stora utsläpp? Jag tror att om vi övar oss på att känna samhörighet och medkänsla med den värld vi lever i, så kommer det leda till något gott. Även om vi fortsatt inte alltid är överens om vilka som är de viktigaste livsstilsförändringarna.

Jesus ber att vi ska bli ett, och Paulus skriver i sitt brev att vi som kristna ska leva värdigt vår kallelse. Om vi förstår vår kallelse som att leva enligt Jesu vilja, så är ett viktigt steg att försöka leva ut den enhet han önskade för oss. Att försöka leva i gemenskap med varandra. Oavsett hur väl vi lyckas är vi ändå alltid indragna i gemenskap med Gud – som finns och verkar genom allt. För oss gäller det att först upptäcka det och sedan bejaka det – och ta emot och värna den gåva som allt liv är. Då kan vi leva sant mot oss själva och mot den Gud som gett oss allt, genom den gemenskap genom vilken vi är och finns till.

Låt oss så stämma in i vår kyrkas gemensamma bekännelse:

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.