Heliga trefaldighets dag eller Missionsdagen: Gud-Fader, Son och Ande.

Första årgångens texter:

Femte Moseboken 6:4-9

Apostlagärningarna 2:24-35

Matteusevangeliet 11:25-27

Psaltaren 113:1 -6

Denna söndag är treenighetens och missionens dag i kyrkan. Kanske är det också perspektivens dag.

Den lilla filmen börjar med en ung kvinna liggandes på en gräsmatta, med blicken upp i himlen. Snabbt zoomas bilden sömlöst ut från henne, hon blir en liten prick. Vi är på flygplanshöjd, därefter satellithöjd och så ilar vi vidare allt längre bort från jorden. Vår planet krymper till en avlägsen blå punkt, samma sak händer med solen och så vidgas perspektivet ända tills själva Vintergatan är en suddig fläck bland andra galaxer i universums väldighet. Då vänder det, vi rusar, tillbaka till solsystemet, jorden, kvinnan, och nu in i hennes öga och in i kroppen, blodkropparna, in i en enskild cell, längre in i cellkärnan och innan filmen tar stopp vid materians byggstenar har vi passerat kanske den mest kända delen i livets mysterium, DNA-molekylen. En dubbelsträngad spiral, som en repstege, i cellen ihoppackad till täta nystan, i utvecklad längd 2 meter per cell. Det mest märkvärdiga är att DNA kan kopieras. Allt liv på jorden börjar och fortsätter med DNA. Härifrån växer livets träd i alla sina många former. Att vi är och fortsätter vara just människor, att maskrosens luftburna frön sår ännu fler maskrosor och inte rosor, och att gäddor får just gäddor och inte braxar som avkommor, beror på egenskaperna hos DNA. Det sitter innerst i livet och bestämmer vad livet får för form.

När vi kristna försöker beskriva tillvarons innersta och yttersta mysterium, använder vi bilder av Gud. Treenigheten är mer än en bild, det är den vi bekänner oss till i trosbekännelserna från kyrkans första tid. Någon har sagt att treenigheten är den kristna kyrkans DNA. Liksom DNA finns i allt livs kärna och bestämmer hur varje art ska se ut, så finns treenigheten där och kodar kristen tro i all sin mångfald. Vi döper, välsignar, ber och firar gudstjänst i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Våra förklaringar av mysteriet kretsar kring ord som tre persona, tre perspektiv. Vi tar till bilden av vatten som kan vara is, flytande vatten och ånga och ändå alltid är H2O.

Kan bilden av och bekännelsen till treenig Gud hjälpa oss på vägen när vi närmar oss sommaren med 420 ppm CO2 i jordens atmosfär istället för 350 ppm som det borde vara? Inbjuder dagens texter till någon som helst reflektion över tillståndet på planeten jorden?

Dagens gammaltestamentliga text understryker att Gud är en. Och Gud ska vi älska som vår nästa, som oss själva.

Episteltexten berättar om hur Petrus förklarar att Jesus är Messias genom att citera kung David, han som ”alltid haft Herren för sina ögon”. Petrus tolkar David som att han hade förutspått Jesus uppståndelse, och förklarar vidare att Jesus har fått ta emot helig Ande från Fadern och att han i sin tur har utgjutit den.

Evangelietexten talar om den intima relationen mellan Gud Fader och Jesus. Och de som fattar något, det är barnen och de som är som barn.

I psaltartexten, till sist, är det Gud som har det suveräna perspektivet. Ingen tronar så högt som Gud. Ingen ser så djupt ner som Gud. Det är i Gud som det stora och det lilla perspektivet knyts samman. Vintergatan och Jorden. Galaxer och atomer. Livets väldiga myller och DNA.

Texterna ger oss bilder av Gud. Eftersom orden som målar dessa bilder också påverkar hur vi handlar, hur vi lever våra liv, är de viktiga och meningsfulla. Och därför, trots att det för mig vid första anblicken ser svårt ut, vill jag se om det ändå går att hitta ekoteologiska kopplingar.

Jag tar hjälp. Under en kort bilfärd är vi några som ger oss på evangelietexten och den nära relationen mellan Fadern, eller Skaparen och Sonen, Jesus. Orden känns inåtvända, nästan navelskådande, tills vi kommer på att det handlar om inkarnationen. Den som gör att Gud vet vad det är att vara skapad. Att vara liv.

Inkarnationen berättar om en Gud som finns i materien, från dess minsta beståndsdelar i det mysterium vi kallar kvantvärlden, till det största och mest avlägsna som vi kallar galaxer och kvasarer. Genom kyrkohistorien finns det flera olika sätt att beskriva hur Gud är närvarande i allt som finns. På 600-talet formulerar Maximus förhållandet mellan det eviga Ordet, Logos, och logoi som är en sorts gudagnista som finns i allt. Så Gud, Skaparen, står i nära relation inte bara till sin Son utan till allt som finns. På 1300-talet är det en annan teolog, Gregorius, som talar om energier, Guds energi som är närvarande i allt. Och med Krister Stendahls ord skulle det bästa sättet att beskriva vad helig Ande är vara energi.

Så här års när fåglarna sjunger som mest intensivt och grönskan exploderar är det ganska lätt att förundras över livet och tänka sig den där gudomliga gnistan, logoi, energin. Men samtidigt kanske vi inte förundras så mycket som livet förtjänar. För drygt femtio år sedan var de första astronauterna först av alla människor att se jorden från rymden. De berättar hur de fylldes av starka känslor av vördnad. ”The overwiew effect” kallas insikten som kommer vid anblicken av jorden på stort avstånd, speciellt i kontrast till månens dammiga livlöshet. Detta är vårt gemensamma och enda hem i universums oändliga ödslighet. Någon beskrev att anblicken av jorden gav känslan att den är liten, lysande, vacker, vårt hem - och att den är skör.

Så starka känslor och insikter överväldigas de flesta av oss inte av i vår vardag. Vi är så vana vid vårt liv, att vara levande, att vi är hemmablinda. Så vi förgör och förstör vårt fantastiska hem i universum utan att begripa vidden och konsekvensen av vad vi gör.

Men i evangelietexten finns en påminnelse om ett perspektiv som är allt annat än hemmablint. Barnens. Många har sagt att det Jesus pekar på som föredömligt är barnets tillit. Men jag tänker också att precis som de första astronauterna som såg jorden från rymden och fylldes av förundran och vördnad, upplever barnen saker för första gången. Och det ger ett särskilt perspektiv, en särskild förundran och nyfikenhet.

När det kommer till klimatförändringarna finns också ett annat perspektiv. Här är det barnen som växer upp i den nya, varmare världen, och vi som är vuxna som upplever den för första gången. Vi har något att jämföra med. De barn som kommer att födas under de närmaste årtiondena har inget levande minne av de livsvillkor som våra ekosystem är anpassade till med kalla vintrar, snö och svala somrar. Vi som har det, kan bara berätta för barnen.

Dagens andra tema, Missionsdagen påminner oss om att det finns en annan berättelse som alltid måste berättas, vilka omständigheter vi än befinner oss i. Om Gud som vill älska och som vill bli älskad. Berättelsen som för mig och säkert för många har det gemensamt med vardagslivet på jorden att vi bär den med ganska mycket hemmablindhet. Maria Küchen påpekar att den ”overwiew effect” som drabbade de första astronauterna inte är så väsenskild från den upplevelse som den har som kommer till tro. Tillvaron ses i ett nytt ljus. Men, som sagt, det är lätt att leva hemmablind i sin egen tro, precis som i livet självt.

Är det inte därför så viktigt att zooma både utåt och inåt. Att se sin tro på avstånd och se långt inne i den. Annars riskerar berättelsen att stelna, just när det är så viktigt att budskapet delas om Guds kärlek genom Jesus Kristus, om Anden som flödar med nytt hopp, som stärker kärlekens kamp för allt livs skull, budskapet om skapelsen som fortsätter trots allt. Vi är kallade att leva och förmedla budskapet i ord och handling i just den tid vi råkar leva, och kärlek är inte kärlek om den inte tar hänsyn till var den befinner sig och vem den har framför sig.

För alla som tycker detta känns lite jobbigt, finns det tröst. Det finns inget bättre sätt att återupptäcka sin tro på, ja till och med drabbas av en ”overwiew effect” än att försöka formulera den för andra som inte har en susning om vad det handlar om. Gör jag det “med Gud för ögonen”, i öppenhet för att Gud redan finns där, hos den andre, och att Gud vill ge mig nya perspektiv, så finns alla möjligheter för mig att lära mig något jag inte visste förut. Samtidigt som teologin, gudsbilderna och tankarna från kyrkohistorien finns kvar att pröva och ta sig an på nytt. I den prekära tid som är vår.

Anneli Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan och biolog

Lästips: Küchen, Maria (2019) Rymdens alfabet. Natur & Kultur