Femtonde söndagen efter trefaldighet. Ett är nödvändigt.

Där vi vistas om somrarna har vi numera en liten äng med en egen berättelse. Egentligen handlar det om en opraktisk del av vår gräsmatta som tidigare mest drog till sig vår uppmärksamhet när den behövde klippas. Men på senare år har den lilla plätten mark blivit som en vän som väcker min djupaste respekt.

Om jag minns det rätt började vänskapen växa för några år sedan, lite av en händelse. När vi kom ut till fritidshuset tidigt på sommaren hade gräset hunnit växa så mycket att det var svårt att klippa det. Vi klippte en del av trädgården, men lät också gräset stå kvar på en del. Nästa sommar hade gräsklipparen gått sönder. Så vi lät återigen gräset vara. Den kunskap vi från början bara vagt hade, blev med erfarenheten en växande insikt: vilan från gräsklippandet sparade inte bara tid och fossilt bränsle. Den lät också en biologisk mångfald träda fram. När gräset fick växa fritt tog också blommorna allt mer plats. Sedan dess har vi medvetet avstått från att klippa gräset. En äng har skapats med blommor som blir fler och fler för varje år och som är så vackra att jag blir mållös. Jag försöker nu och då att ta bilder, men ingen bild fångar det vackra på ett rättvist sätt. Jag får öva mig i att njuta i stunden, leva i nuet. Och Jesus uppmaning i Matteus 6 ”Se på ängens liljor, hur de växer” har ringt inom mig.

”Se på himlens fåglar” säger Jesus också. Det har jag också gjort, tittat en del på fåglar. Men ännu mer har jag tittat på fjärilar och bin. Vi vet att bi behövs för att växtlighet ska fortgå, för biologisk mångfald, i slutändan för att både djur och vi människor ska få mat. Men vi vet också att de är hotade, vi får allt mindre bin när man ser över världen.

Därför har jag varit rörd, bortom ord, över att bin har velat komma och hämta näring där på just vår lilla, lilla äng. En äng som jag inte gjort något för men som uppenbarligen varit ett paradis för dem. Guds paradis.

Gud har talat till mig genom den där lilla ängen på många plan. Jag har påmints om texten ur Matteusevangeliet 6:25-34. Jag tycker i och för sig att Jesus ord om fåglarna och liljorna:” de arbetar inte” inte helt stämmer. Jag har suttit på min trädgårdsstol och sett hur bina jobbat hårt och blommorna lagt mycket energi på att dra näring ur jorden och sträckt sig mot solen medan jag inte gjort något. Jag har helt oförtjänt fått del av det vackra. Jag har belönats med skönhet utan att ha arbetat för det. Tvärtom, ju mer jag vilat och släppt taget, ju mindre jag kört med gräsklipparen, desto mer har blommorna kunnat breda ut sig. Det har för mig blivit en påminnelse om Guds nåd. Ängens blommor har på djupet, bortom ord, påmint om att Gud älskar oss och sörjer för oss utan att vi först behöver förtjäna det.

Jag har också påmints om att när jag tar ett kliv tillbaka kan andra blomma. I kristet ledarskap ingår att uppmuntra andra, låta dem få sitt utrymme – och ibland själv avstå delar av det utrymme man tagit. Då kan vi få se fler blommor blomma. Fler människor komma till sin rätt. När jag idag ser blommorna och tänker på att jag tidigare oreflekterat mejat ner dem innan de ens fått chans att komma till blomning gör det nästan ont.

Surret från bina har varit den vackraste lovsång jag hört i sommar. Lågmält men träget och tydligt har den sjungit om att det finns hopp, trots alla hot mot den biologiska mångfalden och skapelsen vi vet är verkliga. ”Gör er därför inga bekymmer”.

Jenny Dobers

Texten är också publicerad på equmeniakyrkan.se.