Fjärde söndagen efter Trettondagen: Jesus är vårt hopp

Författare: Cecilia Holmberg, präst i Svenska kyrkan

Tredje årgångens texter:
Första Kungaboken 17:1-6
Andra Timotheosbrevet 1:7-10
Matteusevangeliet 14:22-33

För att
Några veckor in i det pågående upproret i Iran spreds en sång på sociala medier. Sången var som en bön, för allt det som trängdes i sångarens bröst, i ett land av hot, våld och förtryck.  Baraye heter sången och betyder ”för att” och har blivit viktig i proteströrelsen i Iran. Några rader ur sångtexten:

”för att dansa på gatan, för att du kan kyssa din älskade, för min syster, din syster, våra systrar, för att ändra förvrängda sinnen, för fattigdomens skam, för att sakna ett vanligt liv, för barnarbete och krossade drömmar, för en diktatorisk ekonomi, för förorenad luft, för utrotningshotade asiatiska geparder, för oändliga tårar, för leende ansikten, för studenter, för framtiden, för afghanska barn, för lugn och ro, för soluppgången efter en lång mörk natt, för män, för landet, för kvinnor, livet, friheten… ”

Det är en sång som kan tyckas självklar att få sjunga. Att få sätta ord på det en ser och på den värld en vill leva i. Men i Iran kan det leda till fängslande, tortyr och död.

Guds rike
Om Jesus hade komponerat en sång om allt det som trängdes i Jesu bröst. En sång som, i hans liv, visade sig i ord och berättelser, gemenskap och helande skulle nog sången haft rubriken ”Guds rike”. Med en text för barnen och kvinnornas värde, för de sjuka, trötta och utsattas rätt att vara med, att läkas. För en gemenskap och ett samhälle som inte dömer varandra, som övar förlåtelse mot varandra. För ett samhälle som sätter den mest utsatta i första rummet, där den ”störste” är den ”minste” För ett samhälle utan klyftor och exkluderande grupperingar. För girighetens utvisning. För friheten att inte lägga så mycket fokus på det yttre, vilka kläder vi ska ha på oss, vad vi ska äta. Utan hjälper varandra att förstå vår djupaste identitet – älskade. För inkludering, dra varandra in i gemenskap. För vänlighetens spridning i vardagens liv där vi söker upp varandra, tror varandra om gott, uppmuntrar varandra, delar resurser med varandra…

Precis som det är i Iran idag var det på Jesu tid farligt att ”sjunga” en sådan sång. Om vi skulle läst hela kapitel fjorton ur vilken dagens evangelietext är hämtad skulle vi förstå det. Innan vårt textavsnitt berättas det om avrättningen av Jesus kusin Johannes döparen. Att Johannes döparen hade fängslats för sin frispråkighet och sedan, efter en tid, avrättats brutalt. Att Johannes lärjungar hade hämtat hans kropp och begravt den och sedan gått och berättat för Jesus vad som hänt. När vi så läser dagens evangelietext har Jesus alltså drabbats av sorg och redan gjort ett försök att dra sig undan en stund genom att ta en båt över till ”en öde trakt”. Men att folk hade hört om det och tagit sig dit till fots, så när han klev av båten möttes han av en ”stor skara människor”. Då berättas det att när Jesus såg dem fylldes han ”av medlidande med dem” och mötte dem i deras behov, ”helade dem som var sjuka” Och sedan, när kvällen kom, var alla hungriga och Jesus välsignade några bröd och fiskar och det räckte till alla.

Men när vi så kommer till vårt textavsnitt verkar Jesus ha nått en gräns. Han behöver få vara själv en stund. Det står att han ”befaller” sina lärjungar att fara iväg till andra sidan sjön och att han ”skickar hem” folket. Sedan tar sig Jesus upp på ett berg för att vara själv och för att be. Vilka känslor fylldes Jesus av? Säkert en blandning av många känslor efter alla möten med människor; ömhet, tacksamhet och trötthet.  Men också sorgen över Johannes. Kanske ilska och vrede över ondskan som fängslar och dödar. Troligen rädsla som nyheten om brutalt våld gör och sortera bland tankarna och känslorna att detta skulle kunna drabba honom själv också. Jesus visste att hans eget sätt att agera, vara och tala var hotande för den maktstruktur som han levde i. Faran för våld och straff var vardag i människornas liv, på Jesu tid, liksom vi ser i Iran idag.

Men Jesus sätt att hantera både sorg och hot är att söka upp tid att lyssna in sig själv och sin Gud. Och jag tänker att vi kan lära oss av det för att bli hållbara i vår tid. Ge oss tid för paus från intryck för att sörja kanske, lyssna in oss själva och lyssna in Guds kärlek till oss. Tiden av reträtt och bön stärker i alla fall Jesus så till den grad att han går på vattnet när han ger sig iväg för att ansluta till sina lärjungar igen. Det är en skönt trotsig bild att Jesus går på vattnet. Jesus, gudamänniskan, som strax före gryningen, när troligen de flesta sov, för en kort stund låter sin gudomlighet spränga alla jordiska naturlagar säger mycket. Jesus vet vem han är, Guds älskade son och vad han står för, Guds rike och låter inte rädslans vågor ta över. Jesus fortsätter sjunga sin ”sång” och tro på dess kraft. Det är en hoppfull bild!

Hopp
I den tid vi lever i med nyheter om översvämningar, värmerekord, torka, svält, djur och människor som dör är det däremot en utmaning att tala om och känna hopp. Vår situation kan kännas som lärjungarnas i båten, vågor och starka hotande vindar. När vi hör och ser en politik som är som en motvind mot klimatrörelsen och det får kämpas mot vågor av beslut som inte främjar olika klimatmål hur kan då vi då känna hopp?
”Just nu är vi i desperat behov av hopp” skriver Greta Thunberg i slutet av sin bok ”Klimatboken” Och jag håller med henne. Vi behöver hopp. ”Hopp är att agera” skriver hon också. Och jag håller med igen. När vi agerar sätts hoppet i rörelse och när vi gör det tillsammans förmeras den. Jesus visade hopp i hela sitt sätt att vara och agera. Jesus var, i allt han sa och gjorde, ett aktivt hopp. Som födde hopp i andra människor och fick dem själva att agera bland annat. Sackaios till exempel som gjorde upp med sin girighet. Jesu bild för det ”agera”-hoppet liknade han vid ett litet senapskorn som till slut blev ett träd eller en klutt surdeg som till slut syrade hela degen. Att så sprider sig Guds rike i välden. En bild som vill ingjuta hopp i oss att vi gör skillnad i alla små steg vi tar. Detta agera-hopp behöver vi uppmuntra varandra till. Vi är kallade att följa Jesu exempel. Vi kan inte och får inte blunda för denna omsorgens kallelse som går som en röd tråd genom hela bibeln. För rätt och rättfärdighet. För Jesus var det viktigt att agera och sprida allt det som ”Guds rike” stod för i den samtid han levde. I kärlek och omsorg om allt skapat. I hans längtan över att Guds glädje och harmoni skulle genomsyra världen. Jesus ”sådde” envist på ”senapsfrön” av omsorg och ord om rättvisa och kärlek och bad oss ”älska varandra såsom jag älskat er”

Jesus är vårt hopp
”Hopp är något vi måste förtjäna” skriver Greta och manar oss att tro på förändringens kraft där vi alla kan bidra. Och ju fler vi blir desto kraftfullare. Med Gretas ord: ”Ingen vet ännu vad vi är kapabla till när vi väl kollektivt bestämmer oss för att agera för förändring. Jag är övertygad om att den dag tillräckligt många väljer att agera kommer vi passera sociala tröskelpunkter och sätta igång kedjereaktioner som omedelbart kommer verka till vår fördel.” Gretas tankar låter som Jesus tankar om hur Guds rike fungerar, som en surdeg som till slut syrar hela brödet. Liksom Greta inspirerar Jesus oss att agera och därmed sprida hopp. Att vi kan göra skillnad. Vi får göra som Peter i evangelietexten och hålla fokus på Jesus och svara på hans ”kom” Men till detta läggs också ett hopp som vi får utan att förtjäna det. Det är ett hopp som inget i världen kan släcka eller ta död på. Det är Guds hopp som Gud själv vunnit åt oss i Jesu Kristi försoningsgärning. I Jesus lär vi känna en passionerad Gud som lider med oss, känner smärta, helar och älskar trofast, fylls av både medlidande och vrede och sorg men som inte väljer hatets och straffets väg. Jesus är vårt hopp eftersom han oskyldigt dömd sträckte ut sig på korset i kärlek till oss och lät domen över mänsklighetens ondska drabba sig själv. Det är en kärlek som är så radikal att den är svår att ta in. Men den har sin källa i något större än oss, i kärleken, som universum Skapare ÄR. Gud vill fred för allt skapat, i alla tider. Och ska det bli fred, inom oss, mellan oss, mellan länder och folk och mellan Gud och människan och människan och allt skapat behövs försoning. Den förmår vi inte själva skapa. Den har Gud gjort verklig i Jesus liv och gärning och försoningsdöd på korset. Och syftet är, som Jesus själv säger; ”skall jag dra alla till mig” (Joh 12:32) Det är en försoning som inkluderar alla. Och var den kärleksgärning som inte döden kunde behålla. Det är ett hopp som vi inte gjort oss förtjänta av och heller inte kan göra oss förtjänta av, hur mycket vi än agerar. Den ges oss, av nåd, gratis, på grund av Guds barmhärtighet och kärlek.

Jesus visar på hopp i sitt sätt att vara och agera men ger oss också ett hopp av nåd, gratis, trots så mycket. Trots oss. För vi faller, misslyckas, gör sådant vi aldrig i livet trodde vi skulle göra. I oss alla finns förövare och offer samtidigt. Vi har gjort illa andra och andra har gjort illa oss. Och vi kommer att göra det igen och igen. Rädsla kan få oss att svika våra ideal. Ilska kan slå över i hat. Vi hamnar i låsta konflikter. Listan är tyvärr lång. Som kristen får vi leva med dessa båda hopp parallellt eller tätt ihop sammanflätade. När vi på allvar övar kärlekens väg i våra relationer, på våra arbetsplatser, i vårt engagemang för rättvisa och klimatet kommer vi ofrånkomligt stöta på vårt ”mörker” Att ha ideal är lätt men att verkligen agera ut dem ja, då möter vi ofrånkomligt andra sidor i oss själva. Vi kommer våga oss ut, som Peter, på djupt vatten, men plötsligt drabbas av ”vindarna” och börja sjunka. Jesus uppmuntrar oss verkligen att agera, ”Kom!”, säger Jesus till oss, liksom han gjorde till Peter. Men Jesus vet också att vi kommer sjunka och falla. Då är han ”genast” där med sin hand och griper tag i oss för att rädda oss från att gå under. Här handlar det om det hopp, som himmelens och jordens skapare, räcker oss oavsett vad vi kommer att förmå eller inte; Den seger som Jesus själv vunnit för oss genom att gå hela vägen med sitt ”agera hopp” utan att ge efter för alla fallgropar som livet gör med oss. Envist stod han kvar i kärleken, ljuset, vänligheten, förlåtandet, generositeten, tjänandet av andra trots en tung hotbild, trots frestelser, trots att han var Guds son, egentligen. För att omintetgöra ondskans förintande makt över människan och därmed allt skapat. Det är ett hopp att sträcka sig mot, ropa på hjälp till som Peter gör. Och de händer som sträcker sig mot oss och griper tag i oss, genast, är korsmärkta men bär på seger över ondska och död. Den älskar oss oavsett. Inkluderar oss oavsett. När vi ropar på hjälp, är den där, och räcker oss förlåtelsen, lyfter av skuldens börda och viskar mod in i våra hjärtan ”Res dig, igen, försök igen. Ljuset, kärleken är starkare än allt. Ge inte upp, min älskade” Det hoppet får bära oss, inte som en ursäkt att inte försöka agera, men som ett urberg att stå på när det ser oerhört mörkt ut i världen eller när vi själva misslyckas. Det är ett levande hopp som bär genom tid och rum och vars slutpunkt är en skapelse som är helad och där rätt och rättfärdighet bor. Det hoppet ger oss ett mod vi kanske inte alltid känner. Vi lyssnar till Jesus som säger ”kom” och vågar oss ut på vågorna men när vi sjunker av rädsla och missmod lämnas vi inte ensamma av universums skapare. Jesu korsmärkta händer tar genast tag i oss. Bär oss när vi inte förmår. Gud, skaparen av allt, har inte gett upp med oss eller denna värld. Utan har gjort allt i sin kärleksmakt för att skapa fred och försoning och läkning åt allt skapat. I det hoppet får vi vandra och agera så hoppet sprids.   

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i djupet eller krafter i höjden eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre” Romarbrevet 8:38-39