Kyndelmässodagen: Uppenbarelsens ljus

Författare: Jennie Högberg, präst i Flemingsbergs församling

Tredje årgångens texter:
Mika 7:7-8
Apostlagärningarna 2:42-46
Lukasevangeliet 2:22-40
alt. Matteusevangeliet 13:31-33

Jag har haft helt fel om himmelriket. Jag har tänkt att det är ett ställe där Gud har styrt upp allt. Allt som är rörigt, stökigt, obegripligt, uppochnervänt och omkullkastat. Det har Gud styrt upp och fixat till oss när vi når Himmelriket. Men så visar det sig att Himmelriket är något helt annat. Jesus beskriver det som helt tvärtemot det resonliga och ordnade.

Nej, nej, nej! hör man folket ropa när Jesus säger detta. Att så ett senapsfrö? Det gör man bara inte. Senap sprider sig som ogräs och tar över även grannens tomt. Inte nog med det. Att så senapsfrön var förbjudet. De ansågs orena. Kanske just av den anledningen!?

Himmelriket är alltså som något otänkbart. Som något så otänkbart att senapsväxten blir till ett träd eller att en megastor deg på nästan 40 liter mjöl blir syrat av en liten surdeg. Det vore absurt att tro att en person ens skulle kunna knåda den.

Paralleller till Evangelietexten i Matteus är Mark 4:30-32 och Luk 13:18, 19. I båda de evangelierna står det Guds rike och inte som i Matteus där det står himmelriket. Matteus kallar ofta Guds rike för himmelriket. (Jag skriver själv ömsom himmelriket och ömsom Guds rike i min reflektion här.)

Båda liknelserna är kontraster som vill visa på hur det lilla kan få stora och långtgående konsekvenser.

Säkert utmanande för den del. Hoppfullt för andra.

Hoppfullt för den som ansågs oren och syndig, som stod utanför samhällets normer. Hoppfullt för den som kände sig liten och obetydlig och för den som inte passade in.

Jesus beskriver en motkultur. På alla sätt en motsägelse mot den styrkans och rikedomens kultur som idag håller jorden i ett strypgrepp, och gör det allt svårare för oss att komma ihåg vad det är att vara människa.

Denna motkultur visar på ett rike som är omvänt - olikt hur man ser på människan och skapelsen idag. Det är ingen hyllning till status - till rik, snygg och inne. Men en hyllning till det fattiga, enkla och utestängda.

Det går inte att mätas, köpas eller erövras med makt. Det kan inte heller förklaras. Vi vet inte hur men på något sätt kommer detta rike genomsyra allt.

Inbjudan till Guds rike gäller alla människor. Men det är bara de som kommit i kontakt med sin brist, som fått sprickor i sin självtillräcklighet, som kan se och höra vad han säger. De som bländats av sin egen styrka, framgång och begåvning har varken ögon eller öron för den verklighet som öppnar sig här.

I vårt samhälle är det de friska, vackra, duktiga människorna som har livet framför sig. Men livet har sina outsägliga resurser till växt också i förnedring.

Det är bakom och under allt det vackra, meriterande, framgångsrika som den lilla människan, liten som ett senapskorn finns. Om vi inte kan mötas där, finns ingen väg till den gemenskap som leder oss till drömmen om en upprättad skapelse.

När Jesus talar till dem som lyssnar på honom, varav många mist hoppet om en framtid, så säger han inte att senapsfröet blev en envis senapsbuske, ett ogräs, utan beskrev resultatet som ett träd.

Folket som kanske föreställt sig de där ogräsbuskarna såg nu något annat framför sig. Ett träd där himlens fåglar kunde bygga bo. Fröet blev till något gott. Den inneboende kraften är stor. Varje liten handling gjord i kärlek har den potentialen.

Ett av mina favoritcitat är; ”även om jag visste att världen går under imorgon så skulle jag plantera mitt äppelträd” (ofta tillskrivet Martin Luther).

Vi lever i spänningsfältet mellan ”världen så som den är” med alla dess fula och smärtsamma realiteter och ”världen så som den skulle kunna vara”. Det är spänningen vi har att balansera i. Vi måste leva med fötterna på jorden, stadigt förankrade i verkligheten i denna värld med dess imperier. Och på samma gång engagera oss i att med våra egna händer skapa en försmak av det rike som ska komma och belysa på vilket sätt det riket redan är här.

Texterna talar också om vad Gud gör. Och om människors tillit till Guds omsorg om allt och hur vi kan be Gud att ”ske DIN vilja…” Ett exempel är psaltarpsalmen som avslutas:

Herren skall fullborda vad han gör för mig.
Herre, din godhet varar för evigt.
Upphör inte med ditt verk!

Ett perspektiv vi inte får glömma i alla våra förehavanden. Gud är med!


Lästips:
För en reflektion över söndagens text från Lukasevangeliet 2:22-40 se https://www.skapelseexistens.se/blogg/kyndelsmssodagen

Föregående
Föregående

Sexagesima: Det levande ordet

Nästa
Nästa

Fjärde söndagen efter Trettondagen: Jesus är vårt hopp