Nyårsdagen: I Jesu namn
Författare: Katja Stroeven, teol. MA och prästkandidat Stockholms stift
Tredje årgångens texter:
Klagovisorna 3:22-26
Apostlagärningarna 10:42-43
Johannesevangeliet 2:23-25
Jesus har precis haft sitt utbrott och rensat i templet. Den berättelsen är berättigad en egen (exegetisk) analys, men den avslutas med att evangelisten kommenterar att lärjungarna förstod att Jesus inte bara pratade om det fysiska templet i Jerusalem utan även om sig själv, om sin egen kropp, först efter att de bevittnat Jesu uppståndelse och påskens under.
Med formuleringen “att tro på någons [Guds] namn” menas ofta detsamma som att tro på denne någon och hens kraft. Det finns alltså, enligt uppslagsdelen i B2000, ett nära förhållande mellan namn och det namnet åsyftar i de bibliska berättelserna. Inte minst när det kommer till Gud och Guds namn. Så även i denna söndags evangelium som berättar om hur folket i Jerusalem trodde på hans namn när de såg vad Jesus sade och gjorde. Det är så vi människor upptäcker och lär känna något. När det abstrakta och teoretiska möter det vi kan höra, se, smaka och känna. Som när Skaparen inkarneras i sin skapelse, som när Gud blir människa. Det julen handlar om.
Nyårsdagen är slutet på juloktaven. Granen må stå kvar ett litet tag till, men det stora julfirandet tar slut med ett “bang” till ljudet av nyårsfyrverkerier. I Dagens bön ber vi
Från evighet till evighet är du, Gud.
Vi lämnar det som ligger bakom oss
och sträcker oss
i förtröstan mot framtiden.
Vi ber om fred på jorden,
fred med varandra
och med hela din skapelse.
I Jesu namn. Amen.
I juletid firar vi Fredsfurstens ankomst och så även när vi på söndag firar in det nya kalenderåret. Jesus, denna fredens och fridens fanbärare som öppnar sitt rike av nåd, barmhärtighet, frid och fred för oss. Denna nåd som aldrig upphör, som aldrig tar slut och är ny varje morgon (Klag 3:22-23). Nåd och fred som inte bara begränsas till oss människor utan som täcker hela Guds skapelse, måne som sol, vatten och vind, blommor och barn. Allt som Gud skapat och fortsätter skapa.
Enligt Naturvårdsverket fridlyser vi främst de växt- och djurarter i Sverige som riskerar att försvinna eller utsättas för plundring. Alla orkidéer, 27 däggdjursarter, svamparter, blåsippor. Totalt över 500 arter. Listan är lång. Det närmsta vi kommer mänsklig fridlysning är när vi lyser frid över den som dött och som överlämnas i Guds händer. I min kyrkliga tradition sker detta i slutet av begravningsgudstjänsten, i vilken det ofta föregås av mullpåkastning till orden “Av jord är du kommen. Jord ska du åter bli.” Här blir människans relation till, och del av, resten av skapelsen extra tydlig. Jord, mylla, mossa, den lera som Gud blåser liv i (1 Mos 2:7). Julens budskap om frid och fred som tas upp i Klagovisornas verser påminner oss om att Gud lyser frid över allt skapat - över hela våra liv och inte bara det som vissnat och dött. I Guds namn, av Gud, är vi fridlysta!
Men vi människor gör mer i Guds namn än att fridlysa. Detta namn som vi ber i, detta barn där det gudomliga och jordiska möts som vi sätter vår tilltro till, används inte bara för att önska varandra frid. Krig utfärdas “i Guds namn”. Vi lever i de brutna löftenas, det förorenade havens, de missade klimatmålens tid. “När namnet uttalas sätts gudomlig kraft i verksamhet” står det i ovannämnda uppslagsdel. Detta Guds namn som blir vårt när vi döps i “Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”. Inför Gud är vi alla individer, våra egna arter värda att bevaras. Vi behåller alla våra förnamn men till dessa läggs Guds namn, ett namn som vi delar med andra. Detta Guds namn som vi missbrukar, som inte enbart är vårt att använda och få beskydd av. Gud ger oss sitt namn, sitt beskydd och inte tvärtom. Ändå agerar vi människor ofta som om vi hade makt över det. Marken vi koloniserar. Skogen vi skövlar. Mineralerna och malmen vi bryter, vattenkraften vi samlar. De avgränsade marker som får njuta naturskyddet, andra som inte skyddas. Vad skulle hända om kyrkan var här - om vi verkligen vågar sträcka ut armarna mot framtiden och dela det skydd vi får av Gud med resten av Guds skapelse? Om vi vågar tro att det namn som skyddar oss, Guds namn, också kan skydda andra? Om vi vågar leva ut kallelsen att räcka ut den frid som vi själva fått ta del av?
Söndagens verser ur Klagovisorna avslutas med orden “Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren”. Visst ligger det något klokt och relevant i detta, det klingar ju i stämma till ekot av Jesu ord i Matteusevangeliet om att vi inte ska stå och be i gatuhörnen för syns skull utan på våran kammare (Matt 6:5–6). För att vårt engagemang inte bara ska bli tomma ord behöver övertygelsen, behöver evangeliets budskap först få fäste och gro rötter i oss innan vi och våra liv kan bli till verklig inspiration för andra. Men jag tror samtidigt att tiden för att hoppas i stillhet är förbi. Förändring kan inte bara ske med hjälp av stilla tillbedjan och bön om hjälp. Det är viktiga aspekter, men inte hela lösningen. Vi behöver också höra ropen, vi behöver lyssna till besvikelsen i demonstranternas röster, vi behöver se bilderna på torkan som får djur och växtarter att dö ut, vi behöver våga möta klimatångesten i varandras ögon.
Det är ju trots allt genom våra sinnen som vi lär känna varandra och Gud. Vi lär känna världen genom det barn vi kan se med egna ögon, genom doften av granskog, ljudet av vattenbäckar, känslan av skare under våra fötter. Men Gud känner redan sin skapelse. Långt innan vi börjat fundera över hur väl våra liv reflekterar vår tro eller Guds rike så vet Gud. Gud ser att allt skapat är gott (1 Mos 1:31).
Gud föddes på en annan plats på jorden, i en annan tid, i ett annat klimat. Gud vet vad det innebär att vara människa, både här och nu i svenskt decembermörker, i det där stallet i Betlehem för så många år sedan. Evangelisten noterar att Jesus “inte behövde höra någon vittna om människan. Han visste av sig själv vad som fanns i människan.” (Joh 2:25). Den Gud som inkarneras kommer till världen för vår skull, för sin skapelses skull, och inte för sin egen. Gud fridlyser oss för vår skull och för världen vi är en del av. Istället för att plocka oss, omplantera oss, tvinga oss att vara inomhusväxter så får vi vara blåsippor. Perenner som får gro, vissna och blomma igen. Orkidéer som får växa fritt, till glädje och välgång för sig själv och sin omgivning.
Vidare läsning:
Naturvårdsverket. Fridlysta arter. https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/arter-och-artskydd/fridlysta-arter/