Annandag jul: Martyrerna

Författare: Fredrika Gårdfeldt, präst i Katarina församling, Svenska kyrkan

Tredje årgångens texter:
Mika 7:1-6
Apostlagärningarna 4:18-31
Matteusevangeliet 10:32-39

Jag förstår nu varför Jesus säger att en man ska ställas mot hans far och att en dotter ska ställas mot hennes mor. Två unga och sorgsna ögon möter mig.

Berätta mer, ber jag.

Texten handlar om mig, min familj och så många andra människor i min situation. Jag har ett möte med en av de unga konvertiter som jag har lärt känna genom mitt arbete som präst. Personen har flytt sitt land och kommit hit till Sverige, hen har hittat sin tro här, men riskerar nu utvisning och ett liv i total utsatthet för sin tro. Inte ens sin egen familj som är kvar i hemlandet känns trygg för personen som jag träffar.

Själv har jag haft så svårt för Jesus ord i Matteusevangeliets tionde kapitel, vers 30 och framåt. Jag har levt ett alldeles för privilegierat liv för att kunna applicera orden i mitt liv. Att Jesus kommer med ett svärd och inte med fred. Mitt land Sverige har haft fred i över 200 år och religionsfrihet är en självklarhet för mig. Men jag vet ju, inte minst efter mötet med ett antal konvertiter, att det är anses radikalt att verkligen följa Jesus i olika delar av vår värld. Så radikalt och till och med fel att det för vissa av oss innebär livsfara. Hur det gick för den specifika ungdomen som nämns i början av den här texten vet inte jag. Detta möte som vi hade ägde rum för några år sedan.

Men jag vet att hen inte var ensam om sin fruktansvärda situation. Dessa ungdomar, som funnit sin tro på Jesus, som blivit misstänkliggjorda i Sverige under sin asylprocess och samtidigt riskerar livsfara i sitt hemland, kan helt klart ställa sig i ledet för vår tids martyrer.

Den förste martyren Stefanos stenades till döds. Om honom sjunger nästan varje skolbarn i vårt avlånga land. Barnen får känna pepparkaksdoften och kanske bära en strut på huvudet. Men hur kan vi kristna än mer inspirera varandra att återta och frimodigt lyfta allvaret om det kristna julbudskapet i det offentliga rummet? Att julen ska vara en påminnelse om solidaritet! Finns det en kombination av att kunna fira jul på ett stämningsfullt vis men att också samlas kring detta allvar och ställa de verkligen viktiga frågorna som berör oss alla?

Personligen vill jag hitta en kombination av att bjuda på ”mysig” stämning som predikant men också väcka frågor om människovärdet på djupet.

Gud själv som blir människa och tvingas på flykt som ett litet barn manar oss att predika en human flyktingpolitik! Detta bjuder på både utmaning och möjlighet. Utmaningen består i att kyrkan kan anses som för politisk. Men möjligheten innebär att kyrkan visar vägen för vad värdigt mänskligt liv innebär, det gäller dels för den som tvingats fly sitt land men lika mycket för oss privilegierade som behöver lära oss att dela med oss! Vi blir först mänskliga när vi agerar mänskligt!

Änglarna sjöng om fred på jorden under julnatten då Jesus föddes. Kristendomen är i grunden en fredsrörelse. Detta innebär: Fred med varandra! Fred med jorden! Fred med hela skapelsen! Krig är mot Guds vilja och det kan dessutom anses som det största miljöhotet!

När en medmänniska har kommit i kontakt med kyrkan i jul vill jag gärna att personen i fråga ska känna sig villkorslöst älskad av Gud. Så pass älskad att hen vågar fråga sig: Vad vill jag ägna mitt liv åt? Finns det en skillnad mellan vad min själ mår bra av och vad mitt ego mår bra av? Utgör tröst-, ängslan- och skrytkonsumtion inte bara en utarmning av planeten utan även av den egna själen?

Och en bön oavsett var vi än befinner oss måste vi hjälpas åt att be: för alla krigsdrabbade barn, de utdöende arterna och för de unga martyrer som just nu lever på flykt, i livsfara, för sin tro. Vi måste av hela våra hjärtan be om frid och fred på jorden.