Trettondag jul: Guds härlighet i Kristus

Författare: Cecilia Holmberg, Präst i Svenska kyrkan

Tredje årgångens texter:
Första Kungaboken 10:1-7
Efesierbrevet 2:17-19
Matteusevangeliet 11:29-32

Jag såg en kvinna sitta på marken. Lätt böjd över sin telefon. Fullt upptagen. Ett barn på 1,5 år tultade fram och ställde sig framför henne. Barnet såg ut att fundera på hur hon skulle få kontakt. Spontant satte sig barnet på huk framför henne och sträckte fram ansiktet något för att komma in under kvinnans synfält. Barnets blick var öppet och vänligt. När kvinnan upptäckte barnets leende ansikte, alldeles nära och mitt framför sitt, utbrast hon i ett gapskratt. Överraskad. Barnet tappade balansen och landade på sin rumpa med en osäkrare blick. Kvinnan menade förstås inget illa men visst gör det något med oss när vi inte möts av den där blicken. Den där närvarande och seende blicken. Jag tror vi är ganska många som saknar den i vardagen.

Guds härlighet i Kristus
Idag är temat ”Guds härlighet i Kristus” och julens berättelse kan inte uttrycka sig tydligare - Gud söker vår blick med ett barns ögon. I Jesusbarnet möter vi Gud som liksom sätter sig på huk för att komma i ögonhöjd. Det är mysteriet i Kyrkans tro; Hur Skaparen av allt förenar sig med stjärnstoft, precis som vi är uppbyggda av, och låter sig födas, som en konkret bebis. Men det är en berättelse som har en sådan lyskraft; Jesus Kristus, Guds kärlek, inkarnerad i vår verklighet och möter vår blick, på ”huk”, vapenlös som ett spädbarn. En kärlek som landar mitt i allt skapats verklighet för att räcka sin kärlek just där. I dagens episteltext beskrivs detta med orden; ”Kristus Jesus har kommit med budskap om fred” och om att vi har ett ”medborgarskap” och ett ”hem hos Gud”
Innan du fortsätter läsa: Sitt gärna en stund med den bilden inom dig. Hur en bebis ligger i ditt knä och ser på dig för att sedan kanske spricka upp i ett tandlöst leende. Låt barnet bli Jesusbarnet i ditt knä. Och låt orden sjunka in i dig: fred, medborgarskap, hem hos Gud.

Ja till oss
Älskar du mig? Är det inte så att vi djupast bär på den frågan. Älskar du mig? Är jag viktigt för dig? Stannar du kvar hos mig? Oavsett. I Jesusbarnets blick och utsträckta armar svarar Gud. JA! Det är ett ja och en kärlek som gäller varje människa. Till frihet och fred med oss själva och med varandra.

Ja till allt skapat
Men julberättelsen inrymmer mer. Hela inkarnationen är också ett ja till allt skapat. Stjärnstoftet i Jesu barna-kropp, djuren i vars mitt Jesus föds, stjärnan på himlen, fåren som lyssnar till änglasången. Allt finns självklart med i berättelsen om Jesus. I kolosserbrevet första kapitel understryks Guds kärlek och vilja till fred för hela den skapade världen. Där beskrivs Kristus med dessa ord; ”Han är den osynlige Gudens avbild, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden […]; allt är skapat genom honom och till honom.” Guds härlighet i Kristus är ett ”budskap om fred” för allt skapat. Allt är skapat ”till honom” understryker bibelns ord. Då kan inte vår tolkning bara handla om människan. Här hjälper mig stjärntydarna att se klarare. Liksom bland andra människor som på olika sätt forskar kring hur naturen fungerar.

Ett dolt universum
Som till exempel biologen Alexandre Antonelli. Jag läser just nu hans bok ”Ett dolt universum” med underrubriken ”Jordens okända biologiska mångfald”. Omslaget på boken är magisk. I bakgrunden anas en stjärnhimmel och i förgrunden finns tropiska blad, vackra insekter, svampar, häggliknande vita blommor, en avlägsen kolibri längst upp i högra hörnet och uppe i vänstra hörnet har en fjäril brett ut sina vingar som är tecknade i svart och blått med vita fläckar på. Bilden slår an en känsla jag kan ha när jag ligger på rygg en mörk augustikväll och blickar upp på stjärnhimlen i hopp om att få se ett stjärnfall. Känslan av förundran, magi och fascination: Att jag, en liten människa, ligger på planeten jorden, som susar fram runt solen, och blickar upp i himlens oändlighet.
I sin bok kopplar Alexandre samman astronomernas fascination över rymden med sin egen fascination över vår jord och dess ”dolda universum” Alexandre är som stjärntydarna i vår evangelietext. Precis som stjärntydarna, har Alexandre studerat och sökt med sin blick. Fördjupat sig ner i ett ”universum” av växter och djur, sett samband, upptäckt nya dimensioner och sinnrika världar. Han skriver att jorden har ”långt mer talrika, komplexa och sammanvävda beståndsdelar än vad de flesta kanske inser” Alexandres passion är att hjälpa sina läsare att inse skönheten i detta dolda universum så att kärleken väcks till att värna och leva i balans med det.

Eller inser vi det kanske, egentligen. Djupt inom oss. Åtminstone anar. Vi, som ju alla varit barn och storögt tagit in vår värld med alla sinnen. Då minsta lilla insekt upptäcktes av vår blick och naturen var fylld av magi och varelser. När vi var så närvarande i att förundras över det alldeles vanliga livet och blev berörd av dess inneboende Skönhet.

När de såg stjärnan
När jag läser dagens evangelietext är det en mening som fastnar: ”När de, (stjärntydarna alltså), såg stjärnan fylldes de av stor glädje”
Det måste ha varit en mäktig känsla för stjärntydarna när deras passion för universums himlakroppar visade sig så konkret och kraftfullt på himlen ovanför dem. Men den där textraden berättar något mer: Att det bor en stor glädje i den där blicken som med kärlek och nyfikenhet ser in, tar reda på mer för att förstå och ibland få vara med om hur verkligheten öppnar sig för en. Alexandres bok är sprungen ur denna glädje över naturens mångfald och ”lyskraft” liksom stjärntydarnas långa resa hade sin utgångspunkt i deras sökande blick mot universum. Detta ledde till slut stjärntydarna att fyllas av ”stor glädje” som i samma andetag ledde dem till Jesus Kristus. Dagens evangelietext hjälper oss förstå att en nyfiken och kärleksfull blick på allt skapat är djupt förbundet med Gud själv. Skapelsens alla dolda och synliga universum genomsyras av Guds kärlek och leder oss till både glädje och till Jesus Kristus.

”Kristus Jesus har kommit med budskap om fred” i ett barn som föds mitt i vår verklighet och ser på allt med kärlek. Här räcker oss Kristus tillsammans med stjärntydarna och Alexandre en väg att gå i klimatkrisens tid. Att liksom ta varandra och skapelsen ”i famn” I en tid då glädjen tycks svårfångad i all vår konsumtion, jakt på upplevelser och att få till våra kroppar i en viss form. Visar Kristus, stjärntydarna och Alexandre att det finns en glädje att fyllas av om vi övar oss att se på varandra, oss själva och naturen med en närvarande, kärleksfull och nyfiken blick. Som i sin tur får oss att agera i omsorg för varandra och allt skapat. Vi får ha vårt ”medborgarskap” i denna kärlek som frigör oss från oron att inte höra till. Till modet att i ord och handling agera och ställa om. Och undret sker - frid och fred börjar gro!

Trettondedag jul rustar oss att gå ut i världen, som stjärntydarna, och sprida dessa ”gåvor” av fred med oss själva och skapelsen, glädje i att se in varandra, oss själva och naturen med djup respekt och kärleksfull nyfikenhet, få förundras över skönheten i allt skapat och frigöra varandra till en tillhörighet som alltid gäller – ett ”hem hos Gud”.

”Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus” (2 Kor 4:5).

PS Det fanns en blomma till på omslaget av Alexandres bok, nära fjärilen. När jag tittade in bilden kände jag igen formen på blomman och googlade för att se om det stämde. Blomman har nämligen ett speciellt utseende med bland annat sin ring av ståndare i mitten som liknar en törnekrona. Det var en Kristi-kors blomma. Är inte alls säker på att den som illustrerat omslaget illustrerade den för att peka på Kristus. Men stjärntydaren i mig såg och fylldes av glädje.” DS