Första söndagen efter Trettondagen: Jesu dop

Författare: Magnus Myrberg, lärare och teol. kand.

Tredje årgångens texter:
Jesaja 43:1-4
Apostlagärningarna 8:14-17
Markusevangeliet 1:9-11

Vi närmar oss den 13 januari, Tjugondedag jul eller Tjugondag Knut som dagen också kallas. Då sätter vi punkt för julfirandet, för ”Knut kör julen ut”. Men idag är det första söndagen efter trettondedagen och vi får ännu en stund stanna inför julens glada budskap. Genom Markusevangeliets berättelse om Jesu dop blir vi påminda om det som är centrum för vårt julfirande och vår kristna tro: Att Gud fötts som människa och delat sin skapelses livsvillkor.

Den här söndagen har temarubriken ”Jesu dop”, ett tema som i kyrkans tradition ofta har knutits till Trettondedag jul. Två andra namn för Trettondedag jul är Epifania och Theofania. Epifania betyder ”uppenbarelse” och Theofania ”gudsuppenbarelse”. Epifania var troligen kyrkans första julfest, den dag då man firade att Guds härlighet blivit uppenbar i Jesus Kristus. En dag till vilken man knöt flera olika motiv, bland annat stjärntydarnas tillbedjan av det nyfödda barnet, men också Johannes dop av Jesus i Jordanfloden.

Juldagen, Trettondedag jul och dagens evangelieberättelse om Jesu dop vittnar egentligen om samma sak: att Gud blivit människa och att Guds härlighet finns på ett särskilt sätt i Jesus från Nasaret. Ett annat sätt att säga det är att Jesus Kristus är mötesplatsen mellan himmel och jord. Han är både Gud och människa fullt ut. Inte 50 procent Gud och 50 procent människa, utan 100 procent av båda. När Johannes döper Jesus uppenbaras detta mysterium och en röst från himlen säger: ”Du är min älskade son, du är min utvalde.”

Jesu dop var dock inte ouvertyren till ett idylliskt liv i upphöjd utvaldhet. Direkt efter dopet i Jordan sattes Jesus på prov av Satan under fyrtio dagar i öknen. I Jesus kan vi se Guds härlighet, men i hans liv kan vi också se den väg Gud vandrar med sin skapelse. En väg som går genom prövningar och lidanden, genom död till liv.

När Johannes döper Jesus med vanligt vatten ur floden Jordan vigs Jesus till sin livsväg. Jesus dubbla natur blir tydlig samtidigt som porten öppnas till hans offentliga verksamhet. Ja, Jesus härlighet blir uppenbar när Anden kommer ner över honom som en duva. Den eviga härligheten blir en verklighet här och nu i och genom hans liv, död och uppståndelse. Jesus jordiska vandring är oskiljaktigt sammanvävd med hans himmelska glans.

Tjugondedag jul är snart här och sätter punkt för vårt julfirande. En del av oss drar en lättnadens suck när helgerna är över, medan andra känner vemod då ljusstakarna, stjärnan och pyntet plockas undan. Julen är den enda helg där många av oss har särskilda ceremonier för att avsluta firandet. Förmodligen hänger det ihop med att julen är den högtid som får mest uppmärksamhet av alla årets fester i vårt land. En sådan fest behöver ett tydligt avslut. Samtidigt kan avslutet få bli till en sändning vidare. Det är nämligen vardagslivet som gör helgfirandet värdefullt på djupet och vice versa.

Och det är förhoppningsvis inte riktigt samma vardag vi återvänder till. Kanske möter vi livet något mer laddade och utvilade, och kanske har julfirandet gett oss något att tänka på och leva för?! Ja, de närmaste veckorna kan få bli en övning i att leda julens budskap och det nya årets goda intentioner ut i vardagen. En tid att låta Guds härlighet i Jesus Kristus ta ”kött”. En övning i att känna igen Gud, inte bara i festen utan också i vardagssysslorna. En möjlighet att peka på mötesplatsen mellan himmel och jord i våra egna liv.

Jesu dop var vigningen till hans livsväg eller porten till hans offentliga verksamhet. Dagens evangelium får så påminna oss om vår kallelse att göra något av julens glada budskap i den stundande vardagen. Julhelgen kom med möjlighet att finna ny näring för och nya djup i tron. Nu behöver den erfarenheten med nödvändighet bli till handling. För kristen tro är inte en söt idyll byggd på sentimentala julkänslor en gång per år. Kristet liv är att göra erfarenheten av Jesus härlighet till en del av varje dags liv. Att låta hans livsväg bli mönstret för vår livsvandring. En daglig strävan efter befrielse och försoning i världen, för hela Guds skapelse.