Kristi förklarings dag: Jesu förhärligad (1)
Författare: Hanna Stenström, präst i Svenska kyrkan docent i nytestamentlig bibelvetenskap på EHS
Tredje årgångens texter: Andra Moseboken 40:34-38 Uppenbarelseboken 1:9-18 Lukasevangeliet 9:28-36 Psaltaren 89:12-18
På Kristi förklarings dag är fokus på Jesus Kristus, på vem han var och är. Budskapet på Kristi förklarings dag kan sammanfattas: Gud är närvarande i världen, inte bara som en passiv närvaro utan också som en verkande kraft.
Denna söndags GT-läsning, epistel och evangelium öppnar inte så tydligt för en ekoteologisk tolkning. Däremot inkluderar dagens Psaltarpsalm både utsagor om Gud som skapare och om att Gud som verkar i världen nu, i det förflutna och i framtiden. Där talas ju om Guds i rätt och rättfärdighet, nåd och trofasthet. Tredje årgångens gammaltestamentliga läsning, 2 Mos 40:34-38, hör så väl samman med evangelietexten att jag inte skulle byta ut den mot Psaltarpsalmen på söndagens gudstjänst. Jag hoppas att Ps 89:12-18 kan användas i en gudstjänst eller andakt under veckan efter Kristi förklarings dag. Förkunnelsen utifrån den kan säga att Guds skapande verk hör samman med verket för rätt och rättfärdighet. Vi kallas att ta del i det verket, att värna skapelsen samt verka för rätt och rättfärdighet, stärkta av Guds nåd och trofasthet.
Den centrala texten på Kristi förklarings dag är evangelietexten. Den kompletteras väl av 2 Mos 40:34-38 som innehåller samma bildspråk och begrepp för att tala om Guds närvaro i världen. Dessutom läses Upp 1:9-18, som med ett etablerat bildspråk talar om en gudomlig gestalt som måste vara Kristus, även om hans namn inte nämns. Här sammanfattas kristen tro på Jesus Kristus. Symboler och litterära motiv, framförallt från apokalyptisk litteratur, används för att tala om Kristus som gudomlig. Tron sammanfattas också i Kristusgestaltens ord ”Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.”
Vi kan diskutera om Johannes såg en faktisk vision i ett tillstånd av religiös extas eller om allt är en litterär konstruktion. Poängen är den tro berättelsen uttrycker med ett etablerat bildspråk för det som språk inte kan uttrycka. Utmaningen till predikanten och alla som läser texten är inte frågor om vad som hände på Patmos för 2000 år sedan utan frågor som: varför är det möjligt för mig att tro på Guds närvaro, på en Gud som är verklig och verksam i världen? En Gud som är starkare än döden? Och vad betyder det för mitt liv nu och här?
På liknande sätt uttrycks kristen tro med etablerat symboliskt språk i evangelietexten. Vi kommer aldrig få veta om berättelsen om Kristi förklaring återger andlig erfarenhet lärjungarna gjorde med ett etablerat bibliskt symbolspråk som försöker uttrycka det som ord inte kan uttrycka, eller om berättelsen formulerades i en tidig församling av Kristustroende för att uttrycka deras tro utan en sådan direkt grund i en specifik händelse. Vad vi kan göra är att tolka berättelsen, dess bilder och bruk av litterära motiv, så att vi förstår vad den vill säga om Kristus och därmed om Gud. Utmaningen är främst den om vilken grund vår tro har i vår erfarenhet: hur har jag upplevt Guds närvaro i världen? Hur blir Jesus för mig en som visar hur Gud är? Och vad kan jag ge det för konsekvenser för mitt liv nu och här?
Luk 9:28-36 följer Mark 9:1-13 men vissa förändringar görs. Jag kan inte ge en fullständig analys av Luk 9:28-36 och jämföra med Mark 9:1-13 och väljer att lyfta fram några drag i Lukastexten. En grundläggande likhet mellan de två versionerna är att förklaringsberättelsen liknar, och följer upp, berättelsen om Jesu dop. Dopet ger en tolkning av vem Jesus är som ger perspektiv på allt som sedan berättas om honom. I båda berättelserna talar en röst från himlen: Guds röst, den röst som ger det allra sannaste perspektivet på verkligheten. Detta är ett sätt att uttrycka tro inte historisk information.
Röstens ord är inte helt desamma vid dopet och i förklaringsberättelsen men det som sägs om Jesus är i allt väsentligt det samma. Han är Guds son utvald av Gud. Det är värt att minnas att inte ens i Lukasevangeliet, som har en berättelse som kan tolkas som att Jesus kom till på ett övernaturligt sätt genom Guds ande (Luk 1:26-38) innebär ”Guds son” endast, eller nödvändigtvis, att Gud är hans far i betydelsen: ansvarig för hans biologiska tillblivelse. I Hebreiska bibeln – Gamla testamentet i kristna sammanhang – är ”Guds son” vid flera tillfällen en benämning på just utvalda människor, människor som lever nära Gud och som därför gör (eller bör göra) Guds vilja konsekvent. Det kan syfta på Israels folk eller på kungen. Det kan syfta på enskilda som fått en särskild uppgift av Gud och på dem som lyckas leva helt och konsekvent enligt Guds vilja, och i ingetdera fallet säger det något om hur de blev till rent biologiskt. Exempel finns också i Nya testamentet.
Ett välkänt ställe är Matt 5:9, om att de som stiftar fred ”ska kallas Guds söner”. Nästa söndag, Åttonde söndagen efter trefaldighet, läses en epistel som börjar ”alla som leds av ande från Gud är Guds söner”. När Jesus kallas ”Guds son” handlar det om allt detta, samtidigt som Jesus ändå framstår som unik, annorlunda, mer än alla dessa som kallas Guds söner. Därför får också Gudssons-begreppet nya betydelser när den kristna trosläran utvecklas men det måste jag släppa här.
Det finns ett problem med att de rättfärdiga, de som stiftar fred och leds av Guds ande omtalas med ett könsspecifikt manligt ord, som ”son, söner”. Bruket av ”son, söner” det som söner var, det som var möjligt för fria män att vara och göra, i de samhällen där bibeltexterna skrevs. Det är därför inte rättvisande att ändra till ”döttrar”, ”söner och döttrar” eller ”barn” då de orden har andra betydelser vad avser t ex människors sociala ställning och möjligheter. I berättelserna om Jesu dop och förklaring kan ord som ”utvald” eller ”älskad” återge meningen i ”son”. I nästa söndags episteltext ur Rom 8 skulle ord som ”fri”, vuxen”, ”myndig” återge innebörden.
En annan likhet mellan dopberättelsen och berättelsen om förklaringen i både Markus- och Lukasevangeliet är deras plats i berättelsens struktur. Berättelsen om dopet står i båda som en inledning till Jesu verksamhet och följs av berättelsen om hur Jesus frestas/prövas i öknen av den onda makten. Jesus består provet och visar att han förstått vad det är att vara Guds son och börjar sedan in verksamhet. Dopet och särskilt röstens ord vid dopet ger en tolkning av vem Jesus är som därmed ger ett perspektiv på, en förståelse av, hela hans gärning. Förklaringsberättelsen hör samman med att Jesus börjar gå mot lidandet och döden. Inför detta återupprepas orden från himlen så att det blir tydligt att lidandet och döden också är en del av det han måste gå igenom, som Guds son, den utvalde. Detta förstärks i Luk 9:28-36 av att vi där, och bara där, läser att Jesus talar med Moses och Elias om sitt ”uttåg ur världen”, alltså om vägen genom lidande och död mot uppståndelse och himmelsfärd. Det som framstår som nederlag och katastrof är en väg från död till liv, genom förnedring till Gud. Återigen uttrycks den tro som vi också mötte i epistelns slutord.
Något bör sägas om att det är Moses och Elias som Jesus möter och talar med. En vanlig tolkning är att de representerar Lagen och Profeterna, de två första delarna i den Hebreiska Bibeln. Därmed betonas kontinuiteten med det judiska folkets historia och religiösa tradition. Det finns andra tolkningar. Moses och Elias kan finnas med som ytterligare några som, likt Jesus, utvalts av Gud för en särskild uppgift. Dessutom kan deras närvaro förstärka bilden av att Jesus här framträder som en himmelsk, gudomlig, gestalt. Elias ska ju, enligt 2 Kung 2:1-11 ha hämtats levande till himlen i en vagn av eld. I tiden runt vår tideräknings början skapades också berättelser om att även Moses lämnade jorden levande, genom en himmelsfärd, och samma skulle ju senare – tydligast i Apg 1:1-8 – berättas om Jesus. Detta understryker att berättelsen om Kristi förklaring talar om en vision av den gudomliga dimensionen i tillvaron, himlen.
De andra symbolerna i Luk 9:28-36 talar om Guds närvaro. Några av dem möter vi också i 2 Mos 40:34-38. Att Jesu ansikte förvandlas och att hans kläder blir vita och skinande är ett sätt att tala om honom som himmelsk, lik en ängel och Gud själv. Ordet ”härlighet” som finns i både 2 Mos 40:34-38 och Luk 9:28-36 är den svenska motsvarigheten till det hebreiska kavod och bibelgrekiskans doxa, något som Gud har och som kännetecknar Gud. Där härligheten är är alltså Gud själv närvarande. Även molnet som vi möter i dessa två texter är en symbol för Guds närvaro. Lärjungarnas ord om att bygga hyddor på berget kan ge associationer till det ”uppenbarelsetält” som nämns i 2 Mos 40:34-38 som den plats där Gud bor, alltså där Gud är närvarande i världen.
Så talar denna söndags texter om Guds närvaro i världen. Om den Gud som kallade Moses att leda sitt folk från slaveri till frihet. Folket svarade på Guds befrielseverk genom att säga ja till att leva i förbund med Gud och att leva efter Guds vilja. Om Gud som är närvarande i Jesus som går genom död till liv. Kristi förklarings dag är en söndag då vi stannar till för att fråga oss vem Jesus är för oss. Det är en söndag som talar om Guds närvaro i världen och utmanar oss att fråga oss hur vi erfarit den närvaron. Och vad är det att leva sitt liv stärkt av Guds närvaro som ett liv i livets tjänst, just nu och här där jag lever och med det jag är och kan?