Kristi förklarings dag: Jesu förhärligad (2)

Författare: Cathrine Fernlöf, Präst i Svenska kyrkan i Göteborg

Tredje årgångens texter:
Andra Moseboken 40:34–38
Uppenbarelseboken 1:9–18
Lukasevangeliet 9:28-36
Psaltaren 89:12–18

För ett tag sedan åkte jag på mitt livs värsta influensa. Totalt däckad i närmare två veckor. Så där sjuk så att man inte ens orkar tänka att man ska pröva att ta sig upp ur sängen. Tufft och jobbigt så klart på många sätt, men likväl en påminnelse om den egna dödligheten och maktlösheten som vi alla står inför i livet förr eller senare.

På olika sätt är texterna på Kristi förklaringsdag också en påminnelse om just detta; människans ändlighet och allt det som vi står maktlösa inför; det som är större än oss själva. Men också om hur vi försöker hantera det och vad vi trots allt kan göra. 

Det är något mystiskt och märkligt över texterna och den här dagen, där det jordiska möter det himmelska, det ändliga möter det eviga, människan möter Gud.

“Din är himlen och din är jorden, du har grundlagt världen och allt den rymmer.” Så inleds psaltarpsalmen. Som en presentation och sammanfattning samtidigt. Detta är grunden och utgångspunkten till allt. En påminnelse om varifrån vi kommer, att ödmjukt förhålla sig till när vi lätt tror att det är vi själva som har kontroll över tillvaron och kan äga och tukta jorden.

Moses får erfara just det när han inte kan gå in i uppenbarelsetältet. Här var det inte han som bestämde utan Gud, som genom molnets rörelse visade israeliterna hur de skulle agera; vila eller vandra. Att det är just ett moln som Gud väljer som tecken för sin närvaro säger något. Molnet är inget som vare sig Mose eller vi människor kan kontrollera eller fånga in; det är onåbart och samtidigt något vi förhåller oss till och försöker hålla jämna steg med än idag. 

Molnen, solen, regnet, snön påverkar vår vardag, vad vi klär på oss, vilka aktiviteter vi gör eller hur planerna ser ut för dagen. Vi kan förbanna dem, försöka hantera dem med paraply, parasoll, snöskottning och solkräm. Men vi kan aldrig helt kontrollera dem. För dess kraft, Guds kraft är större än vår förmåga. I våra försök att ta makt över väder och vind, naturens växter och djur genom att skövla skog, gräva dammar, bygga hotellkomplex och flyga till den plats där vädret är så som vi önskar, så slår skapelsen bakut. Vi skapar istället en snöbollseffekt som bara växer och växer, där förstörelsen medför ett alltmer extremt klimat. Vi står maktlösa inför det som är större än oss. Påminnelsen om att det är Gud som är himlens och jordens skapare, inte människan. Vår egen litenhet inför tillvaron och allt som finns till.

Den insikten och erfarenheten kan vara svår att värja sig från. I Uppenbarelsebokens text läser vi om hur Johannes föll ner till marken, när han möter Jesus i den starka rösten bakom sig; den som var bortom tid och rum, den förste och den siste. Det kan räcka med att gå ut en stjärnklar kväll och blicka upp mot himlen för att få den där nästan svindlande känslan över universums storhet.

Bilderna från förklaringsberget visar på liknande mönster. Lärjungarna försöker förstå den märkliga upplevelsen de är med om genom att vilja behärska situationen. Rama in och skapa system. Tre hyddor; en för Jesus, en för Mose och en för Elia, istället för att ta in det som faktiskt sker runtomkring dem, se det stora som de är med om; mötet mellan himmel och jord. 

Orden de sedan hör Guds röst uttala är samma som vid Jesu dop. “Detta är min älskade son, den utvalde. Lyssna till honom.” Så viktigt att det måste sägas än en gång. “Lyssna till honom.” Överlåtelsen av våra liv i Guds händer; att låta oss ledas och i den processen också våga förändras. Att inte försöka kontrollera tillvaron utan våga släppa taget och lyssna in, följa med upp på berget för att se vad som kan ske. 

När jag var gravid med mitt första barn och skulle på rutinultaljud så visade det sig att bebisen låg vänd så att det inte gick att mäta henne och därmed inte heller få något beräknat förlossningsdatum eller någon bild att sätta på kylskåpet. Jag blev ombedd att gå en tur runt sjukhusområdet för att se om hon ville vända sig, men icke. Nästan som att bebisen visade att nu var det hon som bestämde. Vi kom tillbaka en annan dag och fick allt det där som var planerat för, men insikten som erfarenheten medförde var just en nyupptäckt erfarenhet av att det inte fanns något jag kunde göra, ingen möjlighet att förändra, inget enkelt facit.

Jag som tidigare tyckt att jag haft all makt att påverka mitt liv, välja hur jag ville ha det, kunde inget göra än kapitulera inför fostret inom mig som jag inte ens hade träffat eller kände, men som förändrade hela livet.

När Guds röst hörs där på förklaringsberget är det än en gång molnet som får stå som bild för Gud. Det vi kan se men samtidigt inte fånga in. Det som är himmelskt och jordiskt. Skapat och ändå inget vi kan rå över. Livet.

Varför teg lärjungarna om sin upplevelse? Kanske skämdes de över det de sagt där på berget. Eller så gjorde upplevelsen något med dem, förändrade dem. Vissa stunder, insikter och ögonblick går inte att återberätta i ord; de bara är. Rum av annantid. Mötet mellan himmel och jord. Fyller oss med ande och liv från Gud som är evighet och nu, som möter oss med hopp och säger till oss “var inte rädd.” 

Maktlöshet kan vara skrämmande, så sjuk man kan bli av en helt vanlig influensa. Så sårbara vi är. Men den lär oss också något; om nuet och alltings helighet, att våga ta hjälp och höra rösten som kallar på oss. “Lyssna till honom.”