Fjärde söndagen efter trefaldighet: Att inte döma
Författare: Hanna Stenström, präst i Svenska kyrkan och docent i nytestamentlig bibelvetenskap på EHS
Tredje årgångens texter:
Hesekiel 18:30-32
Galaterbrevet 6:1-7
Lukasevangeliet 6:36-42
Texter och tema på Fjärde söndagen efter trefaldighet är både svåra och lätta att relatera till medvetenheten om klimatkrisen. Svåra då de inte handlar om relationer mellan Gud, skapelsen, människan. De är lätta, alldeles för lätta, att relatera till klimatkrisen då bibeltexternas ord om självrannsakan och att inte hyckla kan bli en anledning till att hålla en predikan som är reflekterar över att det är lätt att döma andra för deras biffätande vid högtidliga tillfällen men inte se sina egna stora ekologiska fotavtryck. Det kan ha sina poänger men behöver inte en bibeltext för att sägas. Vad kan vi som kyrka säga utöver detta som alla kan säga? Risken finns också att strukturella problem görs till individuella brister. Temat ”att inte döma” kan legitimera att inte våga formulera nödvändig kritik av både politik och individers handlande: då är vi moralistiska individer eller en dömande kyrka och det ska vi inte vara.
Jag har några tankar om hur texterna kan relateras till medvetenheten om klimatkrisen. Kanske kan, eller till och med bör, de risker jag nämner ovan uttryckas tydligt, åtminstone om predikan hålls i en församling förkunnaren känner väl och där det finns ett delat engagemang för miljö och klimat som tagit sig konkreta uttryck i församlingens arbete.
Medvetenhet om klimatkrisen kan också bidra till att ord som ”moral” och ”ansvar” återfår sin laddning, sin nödvändighet och sin kraft. Orden handlar då om liv och död, om att sätta in sitt eget liv och våra gemenskapers – kyrkors och samhällens – liv i en verklig kamp för människornas och ekosystemens överlevnad, ett arbete för liv och rättvisa. Därför handlar vår kritik inte om moralism eller att vara en dömande kyrka utan om ett oerhört allvar som finns i verkligheten själv.
Därmed kan de allmänmänskliga tankarna som är genomgående i dagens texter vara en tillgång. Vi kan vara överens om att då du prövar andras beteende kritiskt sätter du upp en måttstock och måste vara beredd att själv prövas med den. Den som ser sina egna brister och gör något åt dem kan ställa krav på andra. Det är viktigt att inte vara en hycklare. Det ”man sår får man också skörda”. Denna söndag får vi reflektera över vad dessa allmänna insikter betyder för oss nu och här men också då över vad vi kan ge och göra just som kyrka i klimatkrisens tid.
Frågor om individens ansvar för sina gärningar är centrala i dagens texter. För oss idag är ansvar också ansvar för att möta klimatkrisens utmaningar. I Hes 18:30-32 tilltalas hela folket men samtidigt understryks den enskildes ansvar för sina gärningar. Det individuella ansvaret är ett ansvar för det gemensamma och den enskildes handlingar får konsekvenser för folket.
Episteln och evangeliet betonar den enskildes ansvar men också delaktighet i en församling. Att med epistelns ord ”bära varandras bördor” handlar rimligen om delaktighet i visa den som ertappas med en överträdelse till rätta. Att samtidigt var och en ska ”bära sin egen börda” om just att var och en ytterst har ansvar för sina gärningar och därför inte heller kan finna skäl till stolthet hos andra utan bara hos sig själv. Ingen av texterna handlar om klimatkampen men de ger grundläggande perspektiv på allt vårt liv och handlande.
Alla tre texterna skrevs i fördemokratiska samhällen medan vi är medborgare i en demokrati. I Hes 18:30-32 är det israeliternas trohet mot Gud och den lag Gud givit dem som avgör folkets öde. Vi kan delta i en kritisk prövning av samhället och i arbete för förändring. I episteln och evangeliet är det gemensamma inte ett folk och ett samhälle utan en församlingsgemenskap av dem som tror på Kristus. Där är den kritiska prövningen en prövning av ens eget och de andra församlingsmedlemmarnas liv. Den risk jag ser där är inte klimatmoralism utan att gemenskapen blir förtryckande men det ämnet kräver en egen utläggning.
Till vår uppgift idag hör ju att, tillsammans med alla människor av god vilja, vidga den kritiska prövningen, utan att tappa det egna ansvaret. Vi ska inte bara pröva oss själva och den nära gemenskapen av trossyskon utan också samhället i stort, det nära, det nationella och det globala, därför att vi är födda in i en värld där vi kan göra det, vilket inte bibeltexternas författare kunde. Samtidigt ska vi minnas vårt ansvar som enskilda för våra egna handlingar. Det är i den rörelsen mellan det individuella och det gemensamma vi måste försöka leva.
Detta var några reflektioner kring Fjärde söndagen efter trefaldighet som har relevans för hur vi möter klimatkrisen. Till sist vill jag säga: Jag hoppas att Ps 62:2-9 används i gudstjänster och andakter denna söndag eller den kommande veckan, till exempel som växelläsning och bön. Ps 62:2-9 uttrycker tillit till Gud. Den tilliten uttrycks också i Hesekieltextens slutord och i evangelietextens inledning. Kristna delar den tilliten med det judiska folket och med andra som tror på Gud i olika traditioner, det är sant. Men här finns också ett svar på vad vi ger som kyrka. Den tilliten uttrycks i välsignelsen och syndaförlåtelsen, i nattvarden och dopet, i den gemensamma gudstjänsten och den enskilda bönen. I den tilliten börjar all strävan och kamp för dem som tror på Gud, i den tilliten vilar vi oss när vi inte orkar sträva och kämpa.