Påsknatten: Genom död till liv
Författare: Matilda Hellgren, teologistudent
Matteusserien:
Andra Moseboken 14:10-16, 21-22
Romarbrevet 6:3-11
Matteusevangeliet 28:1-8
Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi ska leva i ett nytt liv… (Rom 6:4)
Jag råkade springa in i en video på YouTube (eye of wisdom) som beskrev hur ett andligt uppvaknande kan gå till. Sista stadiet kallades ”Life of alignment” och innebär en djup förståelse för och integrering med allt en själv är och därmed också med alltings existens. En ser på sig själv med medkänsla, kan acceptera sina begränsningar, och är genomsyrad av förlåtelse. Detta svämmar över till andra, och insikten att alla gör sitt bästa utifrån det de kan och sina egna begränsningar infriar sig. De gör också poäng av att ett ”life of alignment” inte bara handlar om det mänskliga, utan omfamnar också resten av skapelsen (naturen, djuren, luften, jorden, allt levande och ickelevande). Det är en levd verklighet, snarare än ett koncept som det kan ha varit tidigare. Mörker och ljus och allting däremellan får dansa tillsammans i en öppen tillvaro.
Jag tänker att detta är en levd verklighet vi kan och bör sträva mot, och vi får heller inte glömma att Gud också är del av varats allt. Om vi skulle leva såhär kommer vi troligtvis göra det som blir gott för hela skapelsen i det långa loppet. Vi kan bli mer och mer medvetna om vilka processer och vilka arbetsförhållanden som kan ligga bakom en viss produkt, och kanske försöker vi hitta andra mer hållbara alternativ eller så struntar vi i att skaffa det just då. Vad gör minst skada för någon långt borta eller alldeles nära? Vad gör minst skada för planeten? Finns det något som in fact hjälper till att bygga upp?
Då är frågan, om vi nu är döpta och ska leva det här nya livet - hur kommer vi dit? Det kan ju också vara utmattande att ha en så bred medvetenhet hela tiden. För det är inte en lätt resa, och den är ytterst persnlig även om det finns återkommande moment. Den följer fastans vandring och går från uppslutenhet i sitt ego till den öppna omfamnande tillvaron, genom aningar och sökande efter det heliga och rensning av det som inte gynnar längre. Det har någonstans väckts en längtan till befrielse från rädslans bojor och de undermedvetna mönster en levt i som ger känsla av en brist på liv eller kanske rent av inre död. Kris much? Antagligen!
Vad blir då kyrkans uppdrag i detta? Kan vi påverka människors längtan efter den befrielsen, och om vi påverkat - hur ska vi då finnas till hands? Eller, om det bara är Gud som kan väcka den längtan, vad blir vårt uppdrag då (om vi inte kan vara Guds händer och fötter så att säga)? Vi kan väl inte påverka hur Gud drar i oss och längtar efter oss? Vår tro är förhoppningsvis att Gud drar i och längtar efter oss hela tiden, det är vi som är frånvända mer eller mindre.
Vi behöver förebilder som har gått den här vägen, som visar på att det är möjligt och att vi inte är ensamma. Som öppnar för att det är okej att sätta sig in i en annan berättelse, ett annat tolkningsmönster, en annan verklighet som inte bara handlar om ”jag, mig och mitt”. Döden då? Det är ju som att dö, att skala av lager av den en ansett sig vara. Sorgeprocess much? Absolut!
Vi får inte glömma att tron på uppståndelsen är en del av den kristna tron - att det inte är kört! Det gamla får skalas av, och den verkliga kärnan kan få spricka upp genom varandets jordskorpa. Min tro och förhoppning är att kyrkan är så pass bra på det själavårdande mötet att människor får känna sig burna och livet får ta plats till fullo. Det är ju ändå Livets Gud vi tror på, som skapar allt, och gör allt nytt - hela tiden! Sen är det ju inte enbart kyrkans uppdrag att finnas till hands. Här behöver vi kroka arm med andra goda krafter så vi inte hamnar i ett slags Savior complex - vi kan inte fixa allt själv och vi får inte bygga vår identitet som kyrka på det.
Uppstått har Jesus, hurra hurra! Han lever Han lever Han lever än! Men många frågor kvarstår. Om mänskligheten och alla arter dör, lever skapelsen ändå? Hur blir det om vi alla som själar samlas inför Gud och får stå till svars för det vi gjort, men med vetskapen att Gud ser på oss med en förlåtande blick? Kommer vi känna något? Eller ÄR allt bara? Det är väl inte som att Gud ska förinta hela existensen på grund av oss, små varelser som kallas människor? Jag tror inte att Gud är så futtig.
Enligt evangelisten Johannes säger Jesus till Marta: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta? (Joh 11:25) Detta följs av några skvätt gråt över Lasaros som legat död i fyra dagar, och sedan ett mirakel. Jesus ber Lasaros komma ut från graven, och minsann gör han det! I Matteus 28:1-8 får vi höra om när Jesus precis har uppstått och hur Maria och Maria fick bevittna Guds ängel och en tom grav, något extraordinärt. Inte som att de inte varit med om något extraordinärt förut, men det här var något alldeles extra! I våra egna liv får vi tro och hoppas på uppståndelse, i det lilla och det stora, i det ordinära och i det extraordinära. I Johannes 3:16 står det att den som tror på Jesus inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Genom Jesu död och uppståndelse har vi fått syndernas förlåtelse och förenats med Gud. Jag anar att det eviga livet kan vara ett liv i gemenskap med Gud. Ett liv levt i “alignment” med hela Guds skapelse. Låt oss då leva som upprättade i det nya livet som Gud vill leda oss in i!