5 söndagen i påsktiden: Att växa i tro

Författare: Embla Trygg, präst Kafjärdens församling

Första årgångens texter:

Hosea 11:1-4

Första Johannesbrevet 4:10-16

Johannesevangeliet 16:5-11

Psaltaren 98:1-8

”Denna världens härskare är dömd”

Musiken blir högre, bullrar, och kameran zoomar ut från den allvarliga mannens ansikte, sveper och som i en rörelse är sceneriet bytt och kameran stannar inzoomad i världens härskares ansikte. Kameran har svept fort, vi hinner inte riktigt se vem härskaren är. Är det Putin, Trump, den överlevande Koch-brodern med sina oljepengar? Allt vi ser är ett par ögon, ja de skulle egentligen kunna tillhöra vem som helst.

Scenen är inte på riktigt, ens på låtsas, men det är så den spelas upp i mitt inre. Jesus avslutande ord i veckans evangelietext är ju trots allt som hämtade ur en film. De är ett förebådande. Men samtidigt känns de så självklara? Som att vi sett den här filmen förut.

“Denna världens härskare är dömd”. Det är ett sånt där uttalande Jesus gör ibland som väcker dubbla känslor i mig. En glädje (usch vad fel det låter), eller kanske tillfredsställelse att de som härskar ska ställas till svars för de övertramp de gjort, att deras tid en gång kommer vara förbi. Men de väcker också en sorg och ledsamhet över vad jag uppfattar som en intuitiv, eller inbyggd, känsla av att mycket och många kommer att ha skadats innan den dagen kommer. Ja, det var nog dagens underdrift.

Är det säkert att vi inte sett den här filmen förut? Vill jag säga. Kanske för att min lättnad och glädje inför härskarens dom känns bättre, rimligare, mindre taskig, om det vore en film. Kanske för att filmens och böckernas värld nog skvallrar om hur stort lidandet och skadan kommer bli innan domen faller och räddaren kommer.

Men innan räddaren kommer åter ska hjälparen komma och visa världen vad synd, rättfärdighet och dom är. Typ så säger Jesus. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att vi redan vet vad synd, rättfärdighet och dom är? Det är vad den där inbyggda, intuitiva, dåliga magkänslan säger tror jag. Ja, kanske är den där magkänslan en del av det Jesus kallar hjälparen. Ett sätt på vilket Anden arbetar. En del av den gudomliga inspirationens uttryckssätt. Eller, ja, jag vet inte.

Är det därför varje film som någonsin gjorts (ok, lätt överdrift jag vet) berättar den här berättelsen, funderar jag. Blir berättelsen ett sätt att bearbeta den där jobbiga känslan i magen? Ett sätt att själv få bestämma maktens straff? Ett sätt att bryta katastrofen, den inre och den yttre som förebådas, i precis rätt tid? Ett sätt att lindra det dåliga samvetets molande i magen?

Att agera på ett sätt som lindrar det dåliga samvetets molande i magen är inte att underskatta. Min man säger ibland “att kunna sova gott om natten är underskattat”. För visst kan det tyckas självcentrerat att agera på ett sätt som gör att vi somnar fria från dåligt samvete, snarare än att somna med vetskapen att vi gjorde rätt, även om det kostat på. Och till viss del är det ju sant. Samtidigt vet jag inte hur det är för er, men som någon som tenderar att sova dåligt i långa perioder vågar jag nog ändå påstå att det är svårare att göra det där rätta som kostar på när sömnlösheten stjäl vår tid, energi och kreativitet. Och då riskerar vi att hamna i ett agerandets vakuum där vi vänder oss mot väggen och försöker låtsas att vi somnat om, ett vakuum där härskarna får fri lejd.

Jag tror att många av oss är smärtsamt medvetna om att det vi gör, även när vi försöker, inte är nog för att vända den kurs vårt samhälle just nu färdas på i full fart. Kameran sveper ett varv runt jorden. Jag vill tänka att filmen visas ur en fågels perspektiv, men jag vet att det är drönare och CGI, maskiner och datorer. Pågående förödelse är vad drönarfågeln ser. Om filmen utspelar sig i dåtid, nutid eller framtid är något oklart, men jag tror nog att den utspelar sig i alla tre.

Så blev det sådär konstiga, otydliga omskrivningar igen, fast att den där filmen som spelas i mitt inre känns så konkret och tydlig. Hur jag ska agera på det jag känner vet jag inte. Ibland får jag ångest av känslan att veta vart filmen är på väg och ändå känna att jag inte kan göra något. Jag får ångest av att känna att det jag faktiskt gör inte gör någon större skillnad. Så inser jag att jag knappt mer än nämnt ordet synd än. Kanske är det filmens voldemort-ord, det som inte får sägas, och som när det sägs får rummet att stanna och ilsket stirra. Eller kanske är det filmens Bloody Mary, som när du säger det tre gånger framför spegeln gör så att det läskiga och hemska dyker upp i spegelns glas och tittar dig rakt i ögonen.

Så börjar kameran sakta att zooma ut. Långsamt vidgas perspektivet. Först ögonen, sedan ser vi också näsan, rynkan mellan ett par ögonbryn. Så ser jag det plötsligt, att de där ögonen de är mina (och kanske är de också dina?). Det är mitt ansikte jag ser. Det står där och blinkar mot synden i spegeln. Synden som är min.

Kameran sveper, nej snurrar, musiken börjar ila. För en sak är i alla fall säker. Jag är inte filmens hjälte. Jag är inte den rättfärdige protagonisten. Ffs, jag är inte ens aktivisten.

Kameran stannar. Visar hur jag och spegelbilden simultant blinkar. Musiken har tystnat, det enda ljudet som hörs är en såndär konstigt ekande filmsuck, föreställer jag mig. Effektfullt.

“Hela jorden har sett att vår Gud räddar [...] Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla tillsammans”. Och ja, jag vet att psaltarens ord inte först yttrades av honom, men i min film är det den där allvarliga mannen, Jesus som säger dem. Det låter som ett löfte.

Kameran sveper. Drönarfågeln är nu faktiskt en fågel och när den flyger runt jorden ser vi hur floderna skummar, hör hur de brusar. Vinden visslar glatt när fågeln passerar fjällkedjor, sicksackar mellan bergens toppar. Gräset är grönt och körsbärsblommor blommar. Det är säkert inte säsong för körsbärsblommor, men det är en film så det spelar ingen roll. Landskapen är vida, men också tät tät skog. Och så - jag blir faktiskt förvånad på riktigt - hörs plötsligt barnskratt. Långt där nere springer de, skrattandes, lekandes. Kanske tillhör inte bara Guds rike utan också jorden sådana som dem. Ja, jag hoppas det.

Så plötsligt en hand på min axel. Jag har inte märkt att han har kommit, den allvarliga mannen, Jesus. Han har, till skillnad från mig, ingen spegelbild. Jag vänder mig, ser honom i ögonen och säger förlåt. Han har fäst sin blick i min. Jag tror han förstår.