Första söndagen i advent: Ett nådens år
Författare: Josef Schyborger, teologistudent
Andra årgångens texter:
Sakarja 9:9-10
Uppenbarelseboken 3:20-22
Matteusevangeliet 21:1-9
Första advent är en viktig händelse i kyrkoåret. Vi, liksom bibeltexterna, firar Guds ankomst. Men när jag läser Psaltarpsalmens ord är det första som slår mig inte glädje, utan en känsla av vemod. Det kniper i magen. Att ”Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den. Det är han som har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen.” (Ps 24:1) är ord som tynger med vetskapen om att Guds värld, med alla som bor i den, är på väg att förgås. Hur kan vi tala om att jorden är Guds, mitt i en klimatkris? Det tycks som att tillsammans med adventstexterna så är det möjligt att vi står i en tradition där språket om och till Gud inte är begränsat till människan.
I evangelietexten ropar folket ”Hosianna i höjden!” när Jesus tågar in i Jerusalem på en åsna. Men vilka röster är det vi tillåter bli hörda? I en liten kort berättelse av Gabriel García Marquez berättar han om hur en något besynnerlig ängel hittas av en fattig familj, framstupa i regnet i deras leriga bakgård. Ängeln var en svag gammal man, med illa åtgångna vingar och talade en obegriplig dialekt. Troligen hade han störtat ner i leran på bakgården av det tunga regnet som blev honom övermäktigt. Det ”Hosianna i höjden!” vi möter runt om oss från Guds alla sändebud, hav, fåglar, landskap och annat, tycks nästan ligga framstupa i leran, talar en obegriplig dialekt som uppstått ur illa åtgångna miljöer med ständiga hot om utrotning.
I Garcia Marquez berättelse upptäcker familjen, i vars bakgård ängeln råkat störta ner i, att det går att tjäna pengar på att låta människor titta på ängeln som nu sitter inburad hos hönsen. Ängeln, som inte rörde en muskel av intresse att visa upp sig för människor var ”den ende som inte deltog i den händelse han själv var.” Möjligen kan vi säga samma sak angående klimatmötet COP26 som precis avslutats. Ett historiskt avtal, men som inte nådde hela vägen. Vilka är alla folk, icke-mänskliga varelser och landskap som är de som inte deltar i den händelse som de själva är? Vilka är de röster som inte blir hörda bland politikers förhandlingar? Otaliga är de.
Kanske borde vi lyssna till vemodet och knipet i magen lär vi läser texterna inför första advent. Texterna inspirerar oss till att välkomna ankomsten av alla de röster och liv som på en obegriplig dialekt ropar ”Hosianna i höjden!” Men enligt psalmisten så innebär detta att vi har ett moraliskt ansvar. Men, vem är det som kan komma inför Gud? ”Vem får gå upp till Herrens berg, vem får gå in i hans tempel?” (Ps 24:3) frågar sig psalmisten. Den som får komma upp på Guds berg är ”Den som har skuldlösa händer och rent hjärta, som inte håller sig till falska gudar och aldrig har svurit falskt.” (Ps 24:4). Detta uppmanar oss till djup självrannsakan. Inte för att kunna skuldbelägga varandra, utan för att lära oss att välkomna alla heliga liv.
Att välkomna Gud i advent är att välkomna liv. Ett möbiusband är ett band med endast en sida. Det som tillsynes är sida A är också sida B: det finns endast sida A. När vi tittar på ett möbiusband så tror vi från en stunds anblick att vi ser var början och slutet är. Men när vi sedan följer med blicken längs remsan så ser vi att den varken har början eller slut, varken upp eller ned, fram eller bak. Kanske är det liknande med Gud. När vi välkomnar och lyssnar till allt som lever som fyller jorden kanske vi välkomnar och lyssnar till Gud. Roy Scranton kom ut med boken Att lära sig dö i antropocen år 2015. När vi nu bär med oss adventstidens texter och budskap, att Gud ”skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.” (Sak 9:10), blir vi uppmanade att istället lära oss att leva i antropocen. Och inte glömma bort alla de liv och röster ”från floden till världens ände.” Den gammaltestamentliga texten lär oss alltså att allt är en del av händelsen Guds ankomst. Kanske kan denna ankomst i antropocens tid snarare liknas vid en ängel framstupa i leran bakom huset hos en fattig familj än en väldig hjältes intågande. Att lära oss att lyssna till allt levandes ankomster och röster är advents budskap till antropocen.