Andra söndagen i advent: Guds rike är nära

Författare: Magdalena Sjöholm, präst i Svenska kyrkan.

Andra årgångens texter:

Jesaja 35:1-10

Jakobsbrevet 5:7-11

Matteusevangeliet 13:31-34

Jag har följt ett program på tv som heter ”Tillbaka till naturen”, där en kommun i Danmark ville hjälpa insekter att inte dö ut. Det kommunen hade insett var att städernas parker, allmänna platser och privata trädgårdar mest består av gräsmattor och likadana buskar i rader. Och landsbygden består nästan bara av åkrar där samma spannmål eller grönsaker odlas. Överallt är det snyggt nedklippt, prydligt rensat och odlad monokultur. Nästan ingenstans får gräs och blommor växa naturligt. Nästan ingenstans får ogräset växa, det som är insekternas och binas näring. Konsekvensen är logisk;  insekterna får inte den livsmiljö de behöver för att överleva och därför dör de ut. Så målet för kommunen var att få bönder att på några små områden av deras mark låta gräset växa fritt, att få kommunens parkskötare liksom privata trädgårdsägare att inte klippa allt gräs på gräsmattan utan lämna områden fria. Allt detta för att de naturliga blommorna och det vi kallar ogräs ska få växa på fler områden och ge insekterna den näring de behöver för att leva.

Det gick inte så lätt. Många tyckte det blev fult, för vi är så skolade i att en gräsmatta ska vara klippt och fin och utan det vi kallar ogräs. Lämnar vi det åt sitt öde, så är det skräpigt och vi har misskött oss. De som drev projektet hade fullt sjå att övertyga att det nog var tvärtom. Om vi låter naturen få styra och växa som den vill på lite fler områden, så sköter vi om naturen bättre. Inte för att vara naiv - vi behöver bruka mark för att vi ska överleva och vi får ha det fint.  Men, som de i programmet menade, om vi lämnar bara någon procent mer på varje plätt mark att växa vilt, så gör det stor skillnad för insekterna.

För mig har detta program varit en riktig omvändelse. Människans sätt att bruka och vårda all vår mark omkring oss gynnar återigen mest människors behov och önskningar. Och jag är inte bättre själv, för jag är också en sån som vill ha raka kanter i trädgården, nyklippt gräs, rensade och planerade rabatter. Mitt sätt att driva trädgård bidrar också till att insekterna dör ut. Jag behöver träna mig i att se att snygga trädgårdar istället är där gräs och ogräs växer mer fritt, där bin och insekter kan leva.

I Matteusevangeliet 13:31-32 står det att himmelriket är som ett senapskorn som en man planterar i sin åker och det får växa upp och bli det största trädet där himlens fåglar kommer och bygger bo. Kanske dagens klimatkris gör så att det inte är senapsfröet som är det viktigaste i den här liknelsen. Inte heller planterandet i åkern, eller bilden av det lilla som växer och blir stort. Tänk om den viktigaste bilden för himmelriket i denna liknelse idag är fåglarna, att fåglarna får hitta ett bo i det där trädet som fått växa fritt, trädet som inte tuktats och styrts. Om vi verkar för att bruka naturen så att andra levande varelser får fortsätta hitta bon och hållbara levnadsvillkor på vår jord, så är det att gå på himmelrikets väg.

Sven Hillert, präst och ekoteolog, resonerade kring en av grunddogmerna i kristen tro, dogmen om att Gud genom alla tider alltid är densamma. Han menade att om Gud är densamma, så behöver vi göra och tänka olika i olika tider. Ta t.ex. tanken om att Gud är liv. Vi kan då tänka: Gud ger liv genom det vi får från att bruka marken och att bruka marken blir att medverka till att Guds liv får flöda över oss. Nu när vi är så många på det här jordklotet och så otroligt mycket av marken är odlad och tuktad av oss människor, får det nästan motsatt effekt. Livet för många levande varelser stryps på grund av det. Om Gud är densamma som Gud alltid varit, om Gud är liv, och vi ska kunna fortsätta få liv, alla som lever, så behöver vi göra och tänka annorlunda än förut. Vi medverkar till att Guds liv får flöda över oss alla levande varelser, om vi brukar naturen inte fullt lika mycket utan låter den vara i fred mer. För Guds liv är inte bara för oss, det är också för insekter, skalbaggar och tusenfotingar.

Jag tänker ge er en utmaning, en utmaning som lika mycket är till mig själv: Om du har en trädgård, eller en allmänning utanför ditt hus, eller jobbar med eller invid grönytor, låt en bit av den få växa fritt, ge plats för de blommor och ”ogräs” som insekterna och bina tycker om och lever av, och inte främst de du tycker om!

Ibland blir dessa utmaningar så mycket ”göra”. Jag hoppas ni ser att utmaningen är att i längden inte göra lika mycket som att låta något vara, låta Guds skapelse på fler platser få växa fritt. För himmelriket är som när himlens fåglar kommer och kan bygga ett bo i ett träd som fått växa upp fritt.

Föregående
Föregående

Tredje söndagen i advent: Bana väg för Herren

Nästa
Nästa

Första söndagen i advent: Ett nådens år