Söndagen före Domsöndagen: Vaksamhet och väntan
Författare: Silvia Kramer, prästkandidat.
Första årgångens texter:
Sefanja 3:8-13
Uppenbarelseboken 3:10-13
Matteusevangeliet 25:1-13
Novembermörkret. Trädens gamla löv seglar på marken. Soltimmarna blir färre och den krispiga luften känns på i ansiktet, kylan lockar fram tårar. Vår natur går i ide, släpper taget. Den inleder en lång vilostund för att börja om. Och vi är mitt i rörelsen, mitt i rytmen.
Dessa dagar tänker många på de som har gått före oss. Många uttrycker sorg och saknad i gemenskap med andra och i enskildhet, i dans och stillastående, på kyrkogården och minnesplatser. Vi sörjer människor, djur, platser, växter… klimatkrisens förluster är enorma.
Med blick på naturens överlämnande av sig själv så hade jag förväntat mig någon bibeltext om överlåtelse, kanske någon begravningsscen. Kanske en berättelse om döden, om sorg och lidande. Tvärtom kastas vi in i en bröllopsförberedelse. Bröllopsfesten är en symbol för himmelriket. I centrum står unga brudtärnor som ska möta brudgummen Jesus Kristus när tiden är inne. Som så ofta i Jesu liknelser så ser vi kontraster: Här finns fem kloka och fem oförståndiga unga kvinnor, några har tänkt till och några missat oljan, några välkomnas till festen och några utestängs.
Vad betyder just den bilden för oss idag, mitt i novembermörkret, mitt i klimatnödläget?
Jag vill lyfta två aspekter: delande och uthållighet.
Delande.
Visst ska vi dela med oss. Vårt dagliga bröd giv oss idag. Vi tar emot för att ge vidare. Dela för att hela. Guds kärlek har en tydlig riktning. Kärleken strömmar genom Jesus till var och en, till alla levande varelser, uttrycks i ord och handling. Jesu vänner är kallad till medmänsklighet, medvandraskap, medkänsla och medlidande. I dagens liknelser ser vi dock något annat. De fem kloka brudtärnor delar inte med sig av sin olja. Är de egoistiska? Jag tror inte det. Facklornas olja kan inte delas. Oljan är själva näringen till ljuset och ljuset är vårt andliga liv. Jesus Kristus är världens ljus som lyser i mörkret. Fattas olja, ja fattas näring så kommer ljuset, vårt andliga liv slockna. Vi alla glömmer ibland oljan. Mitt i vardagsruset, i familjelivets vardagskarusell, i studenternas tentastress, i livets helt vanliga utmaningar så kan vi missa fylla på eller bättre sagt, låter oss fyllas om och om igen. Många kör på, kämpar och ger och ger. Utmattningens siffror talar för sig själva.
Inom kampen för klimaträttvisa behöver vi fylla på med hopp och mod. Hopp är ingen självklar sak. Hopp är arbete. Så hur gör vi? Greta Thunberg sa i den tyska podden ”1,5 Grad” att klimatrapporter och nyheter ger henne hopp. Här synliggörs fakta som människor kan ta tag i. Att medvetandegöra problem och konflikter ger oss möjlighet att göra någonting åt saken. Och här behöver vi varandra. Trygga och inkluderande sammanhang kan fungera som stöd och laddningsstationer. Kyrkor, bibelläsning och bön kan fylla på våra oljelampor. Att öppna våra hjärtan och låta oss beröras av Helig Ande i vårt inre, ger oss nya perspektiv och nytt hopp, ja ny energi för att lysa, lysa i mörkret, i novembermörkret.
Uthållighet.
Vår liknelse handlar för mig även om uthållighet. Brudtärnorna tror att brudgummen kommer snart. Han dröjer och de somnar. Plötsligt är det dags och han är där. Jesu ankomst är oviss. På samma gång finns den Uppståndne med oss varje dag. Varje steg tar vi med vår osynliga medvandrare. Jag tror att brudtärnorna försökte att hålla sig vakna. Och vi? Hur gör vi det? Hur håller vi blicken även om livet rör sig, om saker händer eller inte händer? Hur stannar vi med både fötter på jorden och ändå med blicken mot himlen? Vår gemensamma framtid på vår vackra jord är oviss. På samma gång vet vi att en ökad uppvärmning av planeten kommer utlösa ännu fler naturkatastrofer, öka antalet klimatflyktningar, förstöra platser, utrota ännu fler raser osv.
Jesus Kristus uppmanar oss: Håll er vakna! Hur då?
Jag tror att behöva lita på Guds ljus i allt, i dig och mig, i alla varelser. Vi behöver ännu bättre förstå att vi bär och är facklor, att vi har kraften att förändra världen. Vi får inte glömma våra rötter och vår historia. I tider har människor utlöst stora folkrörelser och förändrat lager, ja till och med murar har fallit för att människor inte gav upp. Låt oss tro på vår egen kraft, Guds kraft inom oss. Låt oss fortsätta drömma och visionära. Låt oss vara kreativa och öva oss i att se världen med förundrans blick. Gud är med oss vid varje steg.
Mitt i novembermörkret och just där vi är precis just nu ber vi:
Här är jag, Herre,
rotad på jorden,
öppen mot himlen,
redo att stå till din tjänst.
Amen.