Femtonde söndagen efter trefaldighet: Ett är nödvändigt

Författare: Katja Stroeven, präst i Svenska kyrkan Danderyds församling

Tredje årgångens texter:
Femte Moseboken 4:29-31
Filipperbrevet 4:10-13
Lukasevangeliet 10:38-42

I våras var det dags för homiletiskt seminarium på prästutbildningen. Inför sista predikotillfället fick vi dels uppdraget att utmana oss själva genom att utveckla våra metoder, dels uppmaningen att ta tillfället i akt och prova något nytt. När jag någon vecka tidigare förberedde mig genom att läsa söndagens episteltext från Filipperbrevet fick jag en något annorlunda idé som jag inte kunde släppa: det glada budskapet denna söndag förmedlas av kackerlackor! 

Ofta är de aktiva på natten (när andra sover) men när nöden kräver det går det ibland att se dem även i solljus. De söker sig ut på jakt efter mat och anpassar sig efter förändrade förutsättningar. De är en av världens mest uthålliga arter och mästare på att överleva. Det handlar självklart om kackerlackan.

Men jag skulle lika gärna kunnat beskriva en utmattad student, en spelfixerad tonåring, en trött småbarnsmamma, en hungrig nattuggla med sömnproblem eller en något introvert pensionär. På många sätt är vi människor ganska lika dessa små insekter. Deras liv tycks till stora delar vara inriktade på överlevnad: de anpassar sig efter olika klimat, förökar sig snabbt och lämnar avföring och illaluktande sekret efter sig. Vi människor har också lärt oss denna konst. Vi överlever, och liksom kackerlackorna så gör vi det ofta på bekostnad av andra. Varje år dumpar vi cirka 11 miljoner ton plastskräp ut i haven. Framtida civilisationer om hundratusentals år kommer kunna finna spår av våra petflaskor, tuggummin, cigarettstumpar, matlådor, engångsgrillar, ölburkar och glasspapper. Våra värderingar och (ofta kassa) prioriteringar kommer sannolikt också att leva kvar i kommande generationer. I likhet med kackerlackorna lämnar våra liv spår efter sig.

Vi tycks alltså vara lika dessa insikter, men visst finns det flera aspekter av kackerlackan som i alla fall jag inte skulle uppskatta att bli jämförd med. De ses ju som skadedjur, bär ofta på sjukdomar och fyller ingen vital funktion i våra liv. Såhär med sommarmånaderna i färskt minne tänker jag ibland på fästingarna, myggorna, mördarsniglarna och kackerlackorna som alla har sina platser i ekosystemet men som är tillräckligt avlägsna mig som människa för att jag inte riktigt ska uppskatta deras betydelse. Men kanske är det just därför som kackerlackorna har något att lära oss!

Paulus skriver till sina vänner i tacksamhet för att det arbete som de utfört utan honom nu när han sitter fängslad. Han gläds åt att deras omtanke blivit omsatt till handling och ”äntligen” skjutit nya skott. Omtanke hade ni förut, men inte tillfälle skriver han (Fil 4:10). Omtanke handlar alltså om mer än bara tankar, den kräver gemensamt agerande. Ord och handling går hand i hand. Vi måste vara villiga både att ge och ta emot hjälp. Men hur villiga är vi egentligen? När livet kommer med stora stampande fötter, iklädd skyddsdräkt och bärandes på saneringsmedel, hur villiga är vi då att lyssna på varandra, att ta emot hjälp och att be om den? Här skulle man kunna tro att vår överlevnadsinstinkt skulle pusha oss till bättre samarbete med tanke på att våra liv står på spel. Det enda som ibland tycks motivera oss till någon som helst förändringsvilja är hot mot denna vår egen överlevnad. Men läser vi nyhetsrubrikerna, lyssnar vi på intervjuerna, ser vi oss omkring, så verkar våra pannben inte räcka längre än hit - även om det ju är nu som vi behöver den där envisheten!

I Filippi församling, som Paulus skriver till, har man valt att lyssna på honom, och att lyssna på varandra. Därför behöver Paulus inte lägga så mycket tid på att tillrättavisa, undervisa och ge dem lösningar. Vi, här idag, står inte inför samma situation. Ett brev som prisar vårt goda arbete men också uppmanar oss att tänka efter, och sedan agera, skulle vi nog behöva - för ofta känns det som om vi människor behöver få saker utskrivna i klartext. Nu har vi inte ett eget brev, men vad skulle hända om vi, med en paulinsk röst, frågar oss själva:

• När vi känner oss nedtrampade av livet, hur villiga att lyssna på vår nästa och ta emot hjälp är vi egentligen då?

• Hur villiga att lyssna är vi när det är vi som kommer med stora stampande steg och bekämpningsmedel?

• Hur motiverande är det att lyssna på en predikant som står och jämför dig med en kackerlacka? 

Kan det vara så att vi är så motvilliga att fråga frågorna och lyssna på svaren just för att jämförelsen kommer lite för nära? Svaret jag tog med mig från vårens seminarium var: ja. Osmickrande jämförelser går sällan hem. Men är det inte att möta just detta som den profetiska aspekten av en kristen kallelse handlar om? Som en hjälp till att se oss själva med omsorgsfullt ärliga ögon kan vi ta hjälp av Paulus som verkligen [har] erfarenhet av allt (Fil 4:12). En erfarenhet av att förfölja, men också av att ångra sig och ändra sitt sätt att tänka. En erfarenhet av att förlora allt, men också av att få allt vad man kan behöva. En erfarenhet av att misslyckas, men också av att hålla ut. 

Många av oss delar kanske liknande erfarenheter. Orkar vi dela dem och lyssna på vad de har att säga? Vågar vi vara öppna inför varandra? Vilken gåva delandet är om vi orkar det! Jag tror att det först är när vi vågar dela som vi inser att kraften som vi behöver redan finns här i vår gemenskap. Genom Gud finns ett skott till lösning i den där envisheten som gör oss så motvilliga att släppa taget, i rädslan och misstänksamheten som ofta sätter krokben för förändring, och i tempot och effektiviteten som får allt att gå så snabbt. Den envishet som fått oss att gräva denna oändligt djupa grav och blunda för konsekvenserna av vårt agerande, den envisheten behövs om vi också ska orka titta upp och ta oss ut. För all misstänksamhet är inte av ondo. Vi behöver göra rätt val och tänka igenom olika alternativ så vårt engagemang riktas mot rätt sak. Och nu, om någonsin, behöver hela skapelsen att vi agerar snabbt, snart, nu!

Med det här vill jag inte påstå att människans existens berättigas utifrån vad vi bidrar med eller hur väl vi lyckas lösa denna ekologiska kris som vi varit med och skapat. Tvärtom. Gud såg och ser den inneboende godheten i allt skapat redan i vår begynnelse. Men det innebär å andra sidan inte att det utifrån detta är rimligt att konkludera att Gud därmed bejakar alla våra destruktiva sidor eller imponeras av alla skadliga konsekvenser av våra handlingar. Trots detta är det glada budskapet det att den skada vi åsamkar oss själva och varandra är inte nog för att trumfa det faktum att vi är älskade och bär på förmågan att älska. Att det inuti dig och mig finns potential till att inte bara skada utan också läka.

Det var detta som gjorde att jag vågade stå framför mina klasskamrater och jämföra människan med kackerlackan! Det var med viss reservation som jag öppnade mig för att kackerlackans existens och del i skapelsen hade något gudomligt att säga mig. För hur skulle det tas emot? Vad händer egentligen om jag predikar om kackerlackor i ett rum fyllt av människor? Mitt försök togs emot med en gnutta humor, skepsis och intresse från mina klasskamrater. Och kanske är det så att vi gemensamt behöver förfäras lite av min jämförelse. För vi behöver lite ärligare ögon som uppfattar både det destruktiva och det konstruktiva i oss. Ögon som inte blundar för det problematiska men som också ser möjligheterna. Jag insåg då att det kanske är först när vi vågar förfäras - och fortfarande vågar fortsätta lyssna - som vi kan ta den förändringspotential som bor i oss på allvar, först då som kan börja ana hur Gud ser på oss:

• Med en barmhärtig blick som ser det vi vill gömma, men som också ser att vi kan bidra till den förändring världen behöver. 

• Med en uppmuntrande blick som ser att vi inte alltid kan lyckas, men att vi kan lära av varandra.

• Med en kärleksfull blick som välsignar och omsluter det arga och det glada, ja hela den skapelse som Gud själv givit kraft och förmåga.

• Med en blick som ser ALLT och som då ser något värt att rädda.

Tänk att kackerlackorna kan lära oss detta: Gud ser möjligheterna som bor i oss, i DIG och i MIG. Gud ser att vi förmår allt genom honom som gett oss kraft (Fil 4:13). Inte heller jag var övertygad om att tal om kackerlackor är den lättaste vägen till ökad förståelse och aktion. Men de väcker åsikter och känslor! Dessutom vore det inte första gången som evangelium förmedlas av de minsta. Så jag tror inte heller att det är dags att ge upp på liknelsen. Vår överlevnadsinstinkt behövs - så låt kämpa för livet genom att förfäras och inspireras av dessa små varelser.

Vidare läsning:
Världsnaturfonden, 2023. Stoppa plastföroreningarna! https://www.wwf.se/plast/