Fjortonde söndagen efter trefaldighet: Enheten i Kristus

Författare: Matz Malm, präst i Svenska kyrkan Brunflo församling

Tredje årgångens texter:
Amos 9:11-15
1 Kor 1:10-13
Joh 17:18-23

Den rödglödande solnedgången får allt runtomkring att brinna i ett djupt orange sken. Nerifrån dammen hörs grodorna viska till varandra medan det hålls en pågående konsert i trädtopparna av både domherrar, svartvit flugsnappare och talgoxar. Längst bort vid skogskanten försöker hackspetten göra sitt trummande hört medan ekorren snattrande grälar på katten som smyger på salamandrarna som bor vid dammen.

Där mitt i detta pulserande liv sitter jag och låter Amos 9:14-15 röst ljuda i mitt inre:
”Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp ur den mark som jag har gett dem, säger Herren, din Gud.”

Denna söndag, den fjortonde efter trefaldighet, är det ofta som jag hör från predikningarna hur viktigt det är med enheten i Kristus. Hur vi oavsett teologiska hemvister, har fått en kallelse från Kristus att söka enhet. ”Jag ber att de alla skall bli ett …” Ett tydligt budskap som går helt och hållet i motsatt riktning mot viljan att proklamera sanningar som förtrycker och förminskar människor. Det är kärleken till varandra som är den kristna trons centrum och den enda som kan bevara oss i detta centrum är Fadern själv. Vi behöver och måste ha vår grund i Gud själv.

Men Amos profetiska tilltal får också mina tankar att vandra i ett annat spår. Om den närliggande plats som vi kallar vårt hem. Det ansvar som du och jag bär på när det gäller, det som Fransiskus kallar för, Moder Jord. Det kanske är så, att skapa en enhet i Kristus går mycket djupare än bara i mellanmänskliga relationer. Kan det vara så att vi också behöver be och arbeta för den plats som vi fått till låns?

Paulus utbrister i Romarbrevet 8: 18–22: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.”

I detta så anas, inte att det går en skiljelinje mellan det skapade och skaparen, utan snarare att vi i allt står på samma nivå. Vi. Alla och allting, ropar och längtar efter Gud.

Vad får då detta för konsekvenser i mitt liv? Redan Leonardo Da Vinci, 1452 – 1519, såg att vårt intresse för allt det som låg långt bortom vår egen sfär, och som var så mycket starkare än intresset för det som var nära: ”Vi vet mer om himlakropparnas rörelser än om jorden under våra fötter”

Tyvärr är det så att detta ointresse påverkar det sätt som vi hanterar jorden. Steg för steg utarmar vi den och förstör alla förutsättningar till ett liv. Hela skapelsen ropar som i födslovåndor.

Jag reser på mig från min plats där jag har betraktat den fantastiska föreställningen som naturen bjuder på. Böjer mig ned och lägger min hand på jorden, tar en näve och doftar på den. Låter mina sinnen fyllas av kärleken till platsen, till djuren, till jorden.
2017 fann platsen oss och vi började lära oss av marken vad den behövde. Jag kommer ihåg, under de första åren, hur jag letade efter maskar i jorden. Spadtag efter spadtag togs, men ingenstans fanns detta oumbärliga lilla djur för att du skall kunna få dina tomater och gurkor på matbordet. I dag däremot, efter att ha jobbat med komposteringar, täckodling, mulltoalett och bokashi har något hänt. Oavsett var spaden vänder upp mullen så finns de där.

Genom enträget arbete har vi, på den plats som bjöd in oss och lät oss sätta bo, förvandlat en hungrande jord till en plats som sjuder av liv. Bakterierna i marken kan med hjälp av sina enzymer spjälka loss näringsämnen från allt det som finns där. Det spelar ingen roll om det är sten, grus, sand eller ler. Det sker ett mirakel som gör jorden odlingsbar och till ett prunkande paradis.

Vänder åter till min stol. Låter solens sista strålar värma mitt ansikte och finner hur jag och platsen har funnit frid med varandra. Här och nu så får jag uppleva en enhet i Kristus och jag vet att trots att detta bara är en liten plats i ett stort sammanhang så känns Guds närvaro.

Återigen låter jag Amos ord ljuda i mitt inre: ”Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över.”

Bredvid mig på bordet ligger boken med Fransiskus solsång som till slut hjälper mig att uttrycka min tanke om samhörighet, enhet och tacksamhet:
”Allrahögste, allsmäktige, gode Herre, din är lovsången och äran och härligheten och din är all välsignelse, dig allena tillkommer de och ingen människa är värdig att ens nämna ditt namn.
Lovad vare du, min Herre med hela din skapelse, särskilt för broder Sol, som skänker oss dagen och ljuset. Vacker är han i sin väldiga glans. Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd.
Lovad vare du, min Herre för syster Måne och stjärnorna. På himmelen har du gjort dem lysande, tindrande och sköna.
Lovad vare du, min Herre för broder vind och för luften och regnet och den klara himmelen, ja för all väderlek, genom vilken du uppehåller din skapelse.
Lovad vare du, min Herre för syster Vatten. Mäkta nyttig är hon, ödmjuk, kostbar och kysk.
Lovad vare du, min Herre för broder Eld, genom vilken du upplyser natten åt oss. Skön är han, lekfull, mäktig och stark. 
Lovad vare du, min Herre, för vår syster, moder Jord, som föder oss och bär oss och framalstrar allehanda frukter och färgrika blomster och örter.”

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheternas evighet.
Amen