Sextonde söndagen efter trefaldighet: Döden och livet

Författare: Anneli Sandberg, biolog och pastor i Equmeniakyrkan Karlstad

Tredje årgångens texter:
Job 14:13-15
Filipperbrevet 1:20-26
Markusevangeliet 5:35-43
Psaltaren 107:18-22

Döden och livet. Livet och döden. Det ena gränsar till det andra, där livet såvitt vi vet och förstår är ett stort undantag i det oändliga universum. 

Lever vi som om oändligheten vore vår? Något som vi har fångat och nu äger? Visst verkar det så. Åtminstone i vår rika del av världen har vi under flera decennier matats med normen att mer och större är bättre. Tillväxt, tillväxt. Vi förbrukar jordklot efter jordklot, med konsekvensen att vi tar möjligheter till liv från framtiden, från kommande generationer. Samtidigt lider både människor och den enda biosfär vi har av bristande livskvalitet och ohälsa. Hjärnstress och hjärtinfarkt, avskogning och avsmältning. Ofta ett tyst, obemärkt sluttande plan. Ibland katastrofer och obegripligt stora dödstal. 

En polis med stor erfarenhet av att möta ond, bråd död, fick frågan hur han påverkades av att möta just detta – så mycket död. Svaret var enkelt och handfast. Vårda närheten till varandra, omfamningen, att inte skiljas som ovänner. Ta vara på de liv som är gåvor till just dig. 

Synagogföreståndaren Jairos verkar ha förstått något av detta. Det får vi veta om vi läser hela berättelsen i Markusevangeliets femte kapitel. Han har fått en dotter, 12 år har hon hunnit bli. Till skillnad från vad som var den rådande synen på barn, kvinnor och djur i Jesus samtid, där männen var de som räknades, ser Jairos sin dotter som en värdefull gåva. Han ser henne som någon att kämpa för. Och kämpa får han. Att ta sig fram i folkhopen är inget problem för honom, han är ju ändå synagogföreståndare och vill han fram, så blir han framsläppt. Men väl vid Jesus fötter, när han just kastat sig ner och framfört sin vädjan om hjälp, blir han hejdad. Jesus uppmärksamhet flyttas plötsligt från honom till en mycket mindre priviligierad person, en kvinna. Hur denna kvinna, oren som hon är på grund av sin sjukdom, har kunnat ta sig fram utan att röra vid någon i trängseln är en gåta. Jairos reser sig antagligen, står i sin förtvivlan och väntar, kämpar med sin frustration kanske utan att riktigt veta vad som händer – bara att någon annan kom före honom i kön. Och under denna väntan får han budet: det är ingen idé, det är för sent. Döden hann före. 

Ibland är det faktiskt för sent. Döden, oavsett om den är ond och bråd eller smygande, om den drabbar någon när och kär eller en okänd art eller en livsmiljö i polartrakterna, är definitiv. Döden stavas ”aldrig mer.” Men samtidigt som det är så finns det kanske mer av gråskala i verkligheten än i vårt svartvita tänkande. Risken med antingen – eller – tänkandet är att vi avskärmar oss ännu mer och kämpar mindre för det liv som ändå kan räddas. Om än sargat och skadat, så är det ändå liv. Och om vi som synagogföreståndaren Jairos ändå står kvar, kan överraskningar vänta. 

Evangeliernas berättelser om Jesus har ett ärende. De handlar om livets överraskning. De är berättelser som vill få oss att fortsätta, trots att det är för sent. Det handlar inte om försäkringar inför framtiden – att ”allt” kommer att bli bra. Det handlar inte om att Gud kommer att lösa klimatkris, artförlust och förgiftad jord åt oss. Men i den process eller permakris som vi som mänsklighet och jordens hela biosfär befinner sig i, en utveckling som inte lovar gott inför framtiden, säger evangeliet ändå något om möjligheten till liv trots alla dödliga sammanhang. 

Sextonde söndagen efter trefaldighet med temat Döden och livet kallas ibland för ”Lilla påskdagen”. Vi påminns, fast i ”liten” skala om död och uppståndelse när Jesus kallar Jairos dotter att resa sig upp. När vi läser berättelser som denna har vi så lätt, åtminstone i min frikyrkliga tradition, att gå med raska steg mot hoppet, mot den ljusa upplösningen. Men om vi för en gångs skull inte gör det, om vi bromsar in en smula och så att säga går i takt med förloppets eget tempo, vad lär vi oss om livets möjlighet då? 

Jag tycker mig se att dödens makt inte bryts med mindre än att människa och Gud samarbetar. Vi möter en människa, Jairos, som ser det liv som anförtrotts honom som en gåva värd att kämpa för, trots att det ser mycket mörkt ut, och som ger sig iväg i riktning mot hoppet. Vi möter honom när han blir hejdad precis när han nått fram. När han nås av budet att det är för sent, och väljer att ändå inte gå därifrån, muttrandes ett bittert ”hoppet är svekfullt och grymt!” Och vi möter hoppet, Gud som blev människa, inkarneras och kommer så nära som i trängseln i en folkhop. Gud som har fullt upp för livets skull, men som till sist säger ”Var inte rädd!” och går med människan hem till förtvivlans brännpunkt. 

När jag fortsätter att gå med små steg genom berättelsen börjar jag undra över sträckan som Jairos fick gå var, först till Jesus och sedan därifrån med honom. Hur lång var den? Promenadavstånd eller en hel vandring? Vi som gått sträckor som denna och pendlat mellan hoppets halmstrå och bottenlös förtvivlan, vi som vacklat fram utan facit i hand och utan annat att hålla oss i än vår bräckliga tro på att Jesus går med, vi vet att oavsett faktisk tid och längd, känns en sådan sträcka oändligt lång. Hoppet är berättelser om tidigare uppståndelser. Förtvivlan är själva nuläget. Hoppet är att allt är i rörelse. Förtvivlan är dödens statiskhet. Och så kan pendelrörelsen fortsätta i all oändlighet, som det känns, inte minst när det kommer till framtiden för kommande generationer. Hoppet på den vandringen finns i berättelser om samarbeten som räddat oss och livet från hotfulla situationer, som den om Montrealprotokollet som skyddar ozonlagret från uttunning, eller om skogsdöden som följde på försurade regn upphörde. Samtidigt är utgången av nuvarande ekologisk kris ytterst oviss. Det är slitsamt. Vi vill så gärna snabba på stegen fram till det lyckliga slutet, till uppståndelsen. Men förändringarna i jordens biosfär inbegriper en annan tidsskala, bortom en människas livslängd, bortom begriplighet.

Vi vill inte död, det ligger i oss, och det är nog ett skäl till att vi skyndar på mot uppståndelsehoppet. Men rubriken för den är söndagen är Döden och livet. Det antyder ett annat sätt att tänka, bortom antingen-eller och svartvitt. Ett synsätt där döden, den lilla, enskilda liksom den storskaliga, berättar om livet. Döden berättar om mitt, ditt, allt medlevandes liv som en stor överraskning i universums normaltillstånd. Här och nu. Skört och ofullständigt. Starkt och vackert. Och som det var för polisen med erfarenhet av ond, bråd död, kan närheten till livets ändlighet få själva livet att djupna. Att vara levande och vara omgiven av liv är vardag för de flesta, och det är begripligt att skimret omkring den gåvan inte alltid är så synligt för oss. Men både livet och döden är Guds gåva att ta vara på, för livets skull. 

Vad händer om vi tar Jesus uppmaning på allvar att inte vara rädda och vågar dröja vid både döden och livet? Vid ändlighetens faktum? Vad händer då med vårt levande här och nu?

Kanske förstår vi att uppfatta mer av skimret. Att njuta mer av skönheten – färg, form, doft, smak, toner och allt det som känselsinnet hjälper oss att uppleva. Närhet, ömhet. Kanske förstår vi mer av hur oerhört beroende vi är, både av våra nära och kära, och av de ekologiska vävar som är livet i sin helhet på vår planet. Kanske växer en tacksamhetens puls fram, där jag får ta emot livets gåvor och göra det jag tar emot till mitt, för en begränsad tid, utan att klamra mig fast vid ett förlorat paradis. 
Dag Hammarskjöld skrev på nyåret 1953:
Mot det förgångna: tack,
till det kommande: ja!
Vidöppet. Modigt. Tillitsfullt. Kanske en devis att ta med sig i nästa steg, när vi istället för att trampa runt i samma mönster måste öppna för att förändra de tankebyggnader som visserligen har gett oss ekonomiskt välstånd, men som är så fullständigt förödande för livet på jorden.  

Jairos går vid Jesus sida. Tre lärjungar följer med. Till sist kommer de fram, till gråten och klagan, till uppgivenheten och det cyniska skratt som utesluter hopp och tro. Jesus är bestämd, kör ut upprördheten och cynismen, allt blir stilla och en av evangeliets vackraste händelser utspelar sig. Som en oväntad glänta. Men ändå så enkelt och vardagligt som att kunna gå omkring, som att äta och dricka och kunna ta sig an framtiden igen.

Döden och livet. Livet och döden. Ändlighet, oändlighet. Och Guds överraskande närvaro i båda, Gud som är större än båda.

Vidare läsning:
Dag Hammarskjöld, 1963. Vägmärken. Första utg. Bonniers förlag. 
Lena Huld, 2011. Lek sa Gud. Votum Förlag, Karlstad.