Heliga trefaldighet: Gud - Fader, Son och Ande

Författare: Magnus Myrberg, teol.kand. och ämneslärare i So och Hkk

Andra årgångens texter:
Andra Moseboken 3:1-15
Romarbrevet 11:33-36
Matteusevangeliet 28:16-20

De ord och bilder vi använder om Gud är alltid bristfälliga
De ord och bilder vi använder om Gud är alltid bristfälliga. Ja, det är egentligen förmätet att tänka att vårt mänskliga språk och våra symboler skulle kunna göra Gud rättvisa. Om Gud är mer och större än vi kan uppfatta eller förstå, hur skulle då våra ord och bilder räcka till? Inom den så kallade apofatiska teologin, även kallad för den negativa teologin, anses fullständig kunskap om Gud som något ouppnåeligt. Enligt denna tradition kan Gud inte beskrivas i positiva termer. Varje försök att ringa in Gud innebär ett förminskande av Gud. Därför anses negationer som den enda möjliga vägen att närma sig Guds mysterium. Gud är inte…

De ord och bilder vi använder om Gud är aldrig oskyldiga
De ord och bilder vi använder om Gud är aldrig oskyldiga. Den gudsbild vi kommunicerar, de ord vi brukar om Gud, är ingen ofarlig verksamhet på jorden. Det vi tillskriver Gud blir ofta överordnat och norm i världen. Det som anses gälla för Gud upphöjs också i sinnevärlden och ges gudomlig status. Inom feministiskt färgad teologi brukar det hävdas att ”om Gud är man blir mannan Gud”. På ett liknande sätt går det att påstå att ”om Gud är människa blir människan Gud”. Att tala om Gud i mänskliga termer eller avbilda Gud i mänsklig gestalt kan vara lockande men är alltid behäftat med risker.

Ordet antropomorfism kommer av grekiskans anthrōpos, som betyder människa, och morphē, som betyder form. Med antropomorfism menas att ge mänskliga drag åt icke mänskliga varelser och väsen. Antropomorfismer kan gälla djur, föremål men även Gud. Bibeln är knappast befriad från detta. Där beskrivs Gud gång på gång i mänskliga termer, med mänskliga attribut eller med mänskliga beteenden. I en av skapelseberättelserna vandrar Gud omkring i lustgården (1 Mos 3:8) och Jakob brottas bokstavligen med Gud i mänsklig skepnad vid Jabboks vadställe (1 Mos 32:22-32). För att ta bara två exempel bland många. När Jesus talar om Gud talar han om och till sin Fader. När Jesus beskriver förhållandet mellan honom och Gud så är det relationen mellan en pappa och en son han använder. I ett utpräglat patriarkalt samhälle var det en betydligt mer effektiv och begriplig bild än den är för många av oss idag. Bilden kan förvisso fortsatt tala till oss, men den är långt ifrån enkel för alla att ta till sig.

De ord och bilder vi använder om Gud är alltjämt nödvändiga
De ord och bilder vi använder om Gud är alltjämt nödvändiga. Guds existens hänger så klart inte på våra ord men Gud som levande i våra liv hänger med nödvändighet ihop med språket. Vi behöver ord och bilder för att närma oss Guds mysterium. Själva upplevelsen av Gud kan vara ordlös, men gudserfarenheten blir meningsfull på djupet först om vi ges ett språk för den. Och det går inte att dela erfarenheter utan språk. I ett av sina Vägmärken skriver Dag Hammarskjöld: ”Gud dör inte den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.” För mig snuddar Hammarskjöld här vid en djup sanning. En sanning som bara kan bli det tack vare att språkets poetiska kraft levandegör hans erfarenhet för mig. Utan ord och bilder, inget att dela, ingen igenkänning. Utan språk, ingen mission.

I dagens evangelium sänder Jesus sina lärjungar i världen med orden: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20) Här framstår Gud som både en enhet och tre gestalter. Eller som ”ett väsen, tre personer” som kyrkofadern Tertullianus så småningom skulle formulera erfarenheten av och läran om den treenige guden. Bilden av Gud som en men samtidigt tre mötte dock ifrågasättanden från start och gör det ännu i vår tid. Monoteismen i en tro på en treenig Gud har ifrågasatts. Förhållandet och hierarkin mellan de tre personerna i Guds väsen har diskuterats. Och att gudomen framför allt kläs i manliga termer har kritiserats.

På samma gång hänger bilden av den treenige Guden kvar som en omistlig del av kristen tro. Ja, det är svårt att tänka sig eller tala om kristen tro utan denna bild av Gud. Fast bilden behöver inte kläs i manliga eller patriarkala ord, i alla fall inte uteslutande. Med Fader avses ju inte bokstavligen eller framför allt en far utan ursprunget, Skaparen. Med Sonen den som har närmast kontakt med ursprunget, med Skaparen. Sonen är också den som är sänd att leva som ett med skapelsen och vara Befriaren och Försonaren. Sonen är Immanuel, Gud med oss. I Nya testamentet beskrivs sedan Anden som Hjälparen, Tröstaren och Sanningens Ande. Anden ger liv och står för rörelse och kraft. Det är i denna, den treenige, Gudens namn vi döps och blir sända. Gud är med var och en av oss och hela sin skapelse som Skapare, Försonare och Hjälpare. Alla dagar till tidens slut. Det om något är evangelium, det glada budskapet. Därför: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” (Mark 16:15)