Andra söndagen i påsktiden: Påskens vittnen
Författare: Stina Tysk, präst i Svenska kyrkan och samordnare för Skapelse & Existens
Tredje årgångens texter:
Sakarja 8:6-8
Första Petrusbrevet 1:3-9
Johannesevangeliet 20:24-31
Psaltaren 145:1-7
Vi samlas nedanför korset strax under Jesu uppspikade fötter. I den mörkaste och djupaste sorgen har vi varit och rädslan vi allt som oftast försöker kapsla in har fått virvla runt i oss. Egentligen har vi inte samlats vid korset i bokstavlig mening. Nej, idag samlas vi på sociala medier. “Nu gråter vi ut på Tiktok för att orka med en framtid som inte finns.” skriver Nathan Carlshamre i ett debattinlägg på Aftonbladet. Det finns ingen framtid. Vart ska vi leva, vad ska vi leva av? Klimat, krig, konjunkturen åt fel håll. Vart finns en solidarisk och mjuk plats med rum för alla? Dagens unga är utan framtidstro. Rädslan virvlar runt. Och dit vi vänder oss är Tiktok. Hur ska det gå att hitta ett hållbart och sant hopp?
Jesus har uppstått! Det skanderade vi förra veckan, men nu har verkligheten hunnit i kapp. Är det verkligen så att vi kan vara glada? Vågar vi hoppas på en bra framtid?
Hoppet glider mig ur händerna. Det är som att fånga en bit äggskal som åkt med ner i bunken med smet. Trots att Gud så pedagogiskt gestaltat det för mig. Jesus har uppstått! Ljuset segrar alltid. Våren kommer alltid efter vintern. Tomas? Är du min vän som går tillsammans med mig? Tvivlar gör jag inte, försöker jag intala mig och ändrar mig till, jag vill inte tvivla. Men min kropp vill inte styras dit mitt huvud vill. Kroppen är inte övertygad. Magkänslan är inte med mina tankar. Det är okänd mark framför oss, oförutsägbar. Inte längre kan jag lita på årstidernas tuffande rytm likt en ångbåt över spegelblankt vatten. Nej, inte längre vet jag vad framtidens trygghet finns. Det kan jag förstås aldrig, men det där med att hela scenen kanske snart försvinner. Inte det som jag ska spela eller göra på scen, utan hela scenen. Hela byggnaden. Nej, den trygga förutsägbarheten är borta och hoppet är den där lilla biten äggskal jag bara inte kan få upp ur bunken. Men Tomas har min hand i sin. Vi är inte ensamma, Vi-et är en gemenskap. Ändå ska jag upp och ut på scenen som fortfarande finns och berätta om mitt hela hopp. Hoppet jag borde ha ut i fingerspetsarna.
Jag tror ju att jag sett alla sår, allt blod. Har jag inte sett den korsfäste och uppståndelse Kristus? Det verkar onekligen som jag inte har det, min kropp saknar erfarenheten för det som kommer. Har inte erhållit en kunskap om det som kommer. Massdöd. Magen vet inte hur det kan finnas hopp. Om bara Kristus ville visa sig för mig. För jag vet ju att det är i hans djupa sår som sticklingarna finns, de som kan spira. Jag söker tillsammans med Tomas.
Ja, jag vill tro, jag vill hoppas. Jag vill lovsjunga Gud och sprida evangelium helt och fullt så där positivt och hoppfullt. Inte förtäckt förtvivlan och sorg. Jag vet att Kristus finns där med sina spikhål.Jag söker honom. Och jag inser också, att det såklart finns plats för mig och Tomas hos Kristus ändå. Vi är del av hans gäng. En självklart del. Men visst fortsätter vi söka, vill se sticklingarna skjuta ut ur hans sår. Kanske mest för oss själva och våra känslor. För Kristus lever oberoende av mig, Kristus bär hoppets fana och realitet oavsett mitt tvivel. Och det känns skönt. Jag kan tvivla och samtidigt vila. Tveka och samtidigt vittna om påskens ljus och mysterium.