Tredje söndagen i påsktiden: Den gode Herden

Författare: Sofie Söderin, präst i Svenska kyrkan och samordnare för Skapelse & Existens

Tredje årgångens texter:

Jeremia 23:3-8

Första Petrusbrevet 5:1-4

Johannesevangeliet 10:22-30

Psaltaren 23

Ibland kan man läsa i tidningen om vilka yrken som just nu ses som framtidsyrken. Yrken som det framöver kommer att finnas gott om arbete inom. Sist jag kollade var det yrken som speciallärare, tandläkare och apotekare. Men faktiskt är det också så att herdeyrket också är på väg att få ett uppsving. Ganska otippat, för det känns som ett yrke man hade förr i tiden, i en annan tid.

Men ganska nyligen har man i Schweiz startat en utbildning för herdar. Det är en utbildning på ett eller två år och i utbildningen ingår att lära sig om får och fårskötsel men också kunskap om landskapen, växter och rovdjur i området. Behovet av herdar har uppstått för att ha ett sätt att skydda fåren från rovdjur. En vanlig metod för det är annars att skjuta rovdjuren, men att använda herdar har visat sig vara mycket mer effektivt. Fler får dör och det föds fler lamm. Dessutom är det bra för den biologiska mångfalden när fåren förs av herden till nya betesmarker regelbundet. Då utarmas inte marken på samma sätt som om fåren hålls på samma plats hela tiden. Och herdarna blir experter på att avgöra när det är dags att föra flocken vidare. Liknande försök har gjorts i Sydafrika, där det ju finns väldigt mycket rovdjur – och även där med stor framgång.

Jag tänker att herdeyrkets comeback inte bara är fråga om en effektivisering, en ekonomisk lösning som ska ge större avkastning. Även om det kanske var syftet med denna nya herdeutbildning så är det ett arbetssätt som också kan skapa ett annat synsätt på fåren och deras livsmiljö, tänker jag. När fåren hålls inlåsta och rovdjuren skjuts blir det så att fåren blir en egendom som ska skyddas mot ett yttre hot – rovdjuren. Men med fåraherdar som metod så uppstår relationer. Herden lär känna sina får, de lär känna sin herde och litar på att de ska bli ledda åt rätt håll. Herden känner också området, markerna, växterna och rovdjuren. Det blir ett samspel snarare än konkurrens. Kanske romantiserar och förenklar jag lite, men jag tror faktiskt att det ligger något i det.

När Jesus pratar om fåren som är hans handlar det just om relation, om att känna och känna igen varandra. Det som kännetecknar de får som hör till hans flock är att de känner honom och att han känner dem.

Idag är temat Den gode Herden. Vi hörde i vår läsning det som kanske är en av Bibelns allra mest välkända och älskade texter – psaltarpsalm 23 som inleds med orden ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig”. Bilden av Gud som herde är en bild som många av oss tycker om. Gud som herde är en Gud som leder, som ser efter oss och som följer oss genom livets toppar och dalar. Det är en omsorgsfull Gud som går med, som inte styr med makt uppifrån utan leder genom närhet och omsorg.

Men herdemetaforen säger inte bara något om Gud eller något om Jesus. Den säger också något om oss. För om Jesus är herden som samlar oss i sin flock, då betyder det att vi är får. Det kanske är en mer svårsmält liknelse?

För visst är kanske inte får en positiv beskrivning på en människa idag? Fårskalle säger vi om någon som är lite korkad och ordspråket ”dum som ett får” ger inte heller någon positiv bild av fåren. Vi ser fåren som korkade, värnlösa och lite mesiga som blint följer efter i flocken utan att tänka själva. Att Jesus är vår herde kan vi alltså stämma in i, men går vi med på att då vara fåren?

Men faktum är att får är smartare än vi tror. En studie som kom för några år sedan visade att får har ett exceptionellt bra minne. Särskilt bra är de på att minnas ansikten. Forskarna kunde se att fåren mindes upp till 50 olika ansikten, och att de också kunde skilja mellan dessa ansikten hela två år senare. De är inte heller så lättledda som vi tror – även får har personligheter och beter sig på olika sätt, precis som vi människor.

Så, vi kan konstatera att för att en herde ska kunna vara en god herde behöver hon eller han känna sina får, förstå dem och de i sin tur behöver också lära sig känna igen och följa sin herde. Och det gör de inte för att de är dumma, utan för att de litar på att herden ska leda dem rätt. Låt oss så bära med oss detta och se närmre på vad som händer i dagens evangelietext.

Vi kommer in i berättelsen när Jesus är i templet och går omkring i Salomos tempelhall, i utkanten av templet där många människor brukade samlas. Då står det att judarna omringade honom för att ställa honom till svars. Texten kommer ur Johannesevangeliet, som ofta använder ordet ”judarna” för att beskriva de som inte hörde till de som följde Jesus. Det speglar dock inte Jesu tid, eftersom Jesus själv var jude. Snarare speglar det Johannesevangeliets författares tid, då de som följde Jesus börjat bli en egen grupp, skild från den judiska. Det är ett litet sidospår här, men det är viktigt att poängtera så att vi inte tror att judar är fiender till Jesus eller till de kristna. När det står ”judar” här i den här texten syftar det nog snarare på de religiösa ledarna, de som var auktoriteter och som sannolikt såg Jesus undervisning som problematisk.

Kärnan i denna text handlar om Jesus identitet. De religiösa ledarna vill att Jesus ska svara på om han är Messias eller inte. ”Om du är Messias, så säg det öppet”, säger de. Jesus svarar att han sagt dem det, men att de inte tror. ”Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig” säger han, och han tycks mena att även om han inte kallat sig själv Messias rakt ut så har han visat det genom sina handlingar. Det borde vara uppenbart, men eftersom de han talar med inte tror så förstår de inte detta. Och sedan kommer fåren in när Jesus säger: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig”. Att förstå och tro på att Jesus är Messias handlar om att lära känna Jesus. Att våga följa honom och lära sig känna igen hans röst. Det är inte att följa blint men att noga lyssna efter så att man följer rätt röst, den man litar på. Det handlar om att följa sin tro, att lita på den man tror på.

I vår tid vill vi gärna göra motstånd mot att överlåta våra liv i någon annans händer. Vi tror att vi vet bäst själva. Vi har lurat oss att tro att vi ska kunna klara oss själva, att vår egen styrka är vad som ska rädda oss. Men livet motbevisar ofta den tron vi har på oss själva. Motgångar och utmaningar går inte att klara helt själv, utan att be om hjälp. Vi är inga öar, vi är alla sammanlänkande.

Och det gäller inte bara oss som individer, det gäller också mänskligheten som art. Vi har lurat oss själva att vi klarar oss utan alla andra livsformer. Att naturen finns till för oss att använda oss av för egen vinning. Vi använder naturens resurser tills de tar slut, utan att tänka på att vi kanske är beroende av dem. I vår tid, när klimatkrisen är ett faktum, tror jag att vi behöver återupptäcka att vi hör ihop med allt levande. Att också vi är en del av ett ekosystem. Jag tänker att bilden av herdeyrkets comeback illustrerar detta och att det är ett positivt exempel. Där har människor insett att dödandet av rovdjuren inte är så effektivt som man kanske trodde. Istället är det bättre för både får och natur att samspela med omgivningarna. Att lära känna dem, att ge och ta snarare än att bara ta.

Fåren samspelar med herden, och med jorden och växtligheten. Med den synen på får blir det kanske mer lockande att identifiera sig med dem. Att tänka oss Jesus som Herden som leder oss från betesplats till betesplats, med full koll också på grödan vi äter och rovdjuren som kan hota.

Jag tänker att bilden av Jesus som den gode Herden manar oss till ödmjukhet och överlåtelse. Ödmjukhet inför livets utsatthet, hur beroende vi är av andra för att klara oss. Och överlåtelse till den som vill finnas med oss i vår utsatthet, till den som känner oss och som vill gå vid vår sida som en trygghet och klippa mitt i stormen. Som vi läser i psaltartexten: ”inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg”.

Jesus säger: ”Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig”. Att leva som kristen är att ständigt öva på att känna igen Jesu röst i myllret av röster som vill påverka och styra oss. Att leva som vi tror, inte som andra tycker att vi ska leva. Att inse att vi behöver en herde och att det finns en trygghet i flocken som inte suddar ut vår individualitet. Att inse att vi är sammanvävda, också med får, och att vi lever som mest sant när vi lever tillsammans med andra – inte när vi konkurrerar och slår ut för egen vinnings skull.

Makthavarna i templet vill att Jesus ska säga vem han är, att han ska definiera sig själv och ge sig själv en titel. Jesus säger: se på vad jag gör, hör på det jag säger så ska ni förstå. Jesus bjuder in oss att leva i relation med honom och låta det bli ett mönster för våra liv. Så som vi lever i relation med Jesus, så ska vi också leva i omsorgsfulla relationer med allt levande – allt Gud skapat och älskar.

Och i beroendet, i vår bindning till andra, där finns paradoxalt friheten. När vi inser att vi inte klarar oss själva blir vi fria från vårt eget självförverkligande och kan i stället upptäcka glädjen i samspelet. Istället för att sätta upp stängsel och hålla andra ute, kan vi lära oss att lyssna efter rösten som kallar oss att leva i kärlek, rösten som lovat att leda oss genom de mörkaste av dalar. Den goda herdens röst.