Annandag påsk: Möte med den uppståndne
Författare: Sofie Söderin, präst i Svenska kyrkan och samordnare för Skapelse & Existens
Johannesseriens texter:
Jeremia 31:9-13
Första Petrusbrevet 1:18-23
Johannesevangeliet 20:19-23
Psaltaren 16:6-11
”Var glad för Kristus lever!
ny framtid vill han ge.
Ut vetekornets offer
skall växa livets skörd”
(Sv. Ps. 743)
Jag läste någonstans att ”glädje är påskens grundkänsla”. Att Jesus uppstår är en glädjens händelse, och det är en glädje som bär – och som kan förändra oss.
Men dagens evangelietext börjar i en helt annan känsla. Det berättas att lärjungarna låst in sig i rädsla för vad som ska hända med dem. Det står att de var rädda för judarna, men de var ju själva judar så vi får anta att det handlar om att de var rädda för maktens folk, de som fått Jesus korsfäst. Det är inte konstigt att de är rädda. Deras ledare, deras vän, den de trodde var Messias – har dödats på det mest brutala vis. Vem går säker efter det? Kanske skulle de komma efter också de som följde Jesus? Därför hade de låst in sig, gömde sig för världen i rädsla.
Detta utspelar sig på kvällen, står det i Johannesevangeliets beskrivning. Samma dag har graven funnits tom och Maria har mött den uppståndne Jesus. Maria har sedan berättat detta för lärjungarna, men de är ändå rädda. Det måste ha varit en känslofylld dag och vecka för dem. De har kastats mellan glädje vid intåget i Jerusalem till djupaste förtvivlan när Jesus fängslas och dör. De har mött skammen i förnekelsen och i förrådandet. Och sedan – stor förvirring. Är inte Jesus död? Är han här?
Mitt i detta känslokaos är Jesus plötsligt där. På något sätt har han tagit sig in trots att dörren var låst. Men det är inget spöke, ingen vålnad som står framför dem – det är den korsfäste Jesus med tydliga sår från spikar och svärd. Och rädslan förbyts i glädje. Ångesten i livsmod. Och livet får en riktning framåt. Hoten kvarstår, osäkerheten kring hur allt ska bli. Men mötet med den uppståndne har rustat dem – uppståndelsens glädje har gett dem en grund att stå på.
Jesus har lovat dem glädjen och nu uppfyller han sitt löfte. I Johannesevangeliet har ju Jesus sagt till de som följer honom innan han fängslas: ”Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje.”. Er sorg ska vändas i glädje! Det är vad påsken handlar om, vad mötet med den uppståndne gör med oss. Det är inte ett utraderande av sorgen, av rädslan, av ångesten. Långfredagen kommer att komma tillbaka, det vet vi. Men ur döden bryter livet fram. Sorgen vänds i glädje.
Det är en annan slags glädje än den vi kan känna över en ny fin tröja eller beröm från chefen på jobbet. Den glädjen är inte att förringa, men glädjen Jesus ger har att göra med livsmening.
Det är en glädje som skänker mening, glädje över att livet är meningsfullt och viktigt. Att allt liv bär på mening – också mitt liv! Att Jesus har gett oss – och alla – livet. Att inte döden har sista ordet. Det är en trotsig glädje som tittar rädslan i ögonen och vägrar låta sig hindras av den. Möten med den uppståndne är ett möte med glädjen mitt i rädslan, mitt i kaoset. Så var det för 2000 år sedan, så är det fortfarande. Den uppståndne möter oss när vi minst anar det och vill vända vår sorg i glädje.
Jesu uppståndelse är som ett livsmönster, ett mönster att upptäcka i livet omkring oss. I blomman som knoppas och slår ut efter en lång och kall vinter. Just när vi inte trodde att vintern skulle ta slut så sker det. I vårens plötsliga intåg möter vi uppståndelsen. Likväl som i det första skrattet efter en stor livskris. I upptäckten att vi överlevt och kommit ut på andra sidan. Livet hotas ständigt, överallt omkring oss hotar döden och sorgen. Men överallt finns också uppståndelsen.
Jag tänker på de som ägnar sig åt klimataktivism på olika sätt. De som verkligen står i allvar, de som verkligen tagit in hur illa ställt det faktiskt är. De som, med rätta, är rädda för sin och världens framtid. Också i de sammanhangen bryter glädjen in. Greta Thunberg, till exempel, har i senare intervjuer vittnat om hur roligt de har tillsammans i Fridays for future. Hur de skrattar, leker och dansar mitt i ilskan och sorgen. Det är en uppståndelsens glädje – född ur sorg, smärta och död. Det är en glädje som bär. Och när vi ser den, när vi möter den, då kan något hända med våra liv.
Det är vad som händer också i dagens evangelietext, i beskrivningen om hur lärjungarna möter den uppståndne Jesus. Lärjungarnas liv får en riktning när Jesus sänder dem ut i världen: ”som Fadern har sänt mig sänder jag er”. Uppståndelsens glädje är en flödande glädje, den måste rinna vidare för att bära kraft. Vi kan inte hamstra den, hålla den för oss själva utan mötet med den uppståndne, med uppståndelsen är ett kall att ge glädjen vidare.
Att leva i uppståndelsens glädje är inte att ständigt vara glad. Ingen kan nog leva så utan att ljuga för sig själv. Nej, det handlar om att låta erfarenheten av uppståndelse bli grunden för hur man lever sitt liv. Det handlar om att hoppas på liv även när allt ser svart ut. Det är inte rationellt eller logiskt men kan likväl vara helt sant.
Att leva i uppståndelsens sändning är vårt uppdrag – men vi går inte ensamma. Jesus sänder sina lärjungar ut i världen genom att andas på dem, och ger dem så Helig Ande. Anden som både ger tröst och stöd men också kraft och mod. Anden som är vår hjälpare men också trons brinnande eld. Anden ger Jesus också oss, ständigt. Så nära som ett andetag, som luften vi andas – där är Gud, där är vår glädje och vårt hopp. Så vänds sorgen i glädje, glädje som blir vår tillvaros mening och grund.
Varje söndag firar vi uppståndelsen, det är hela anledningen till vår kyrkas existens. Och varje söndag hälsar vi varandra med orden ”Guds frid” eller ”Herrens frid”. Precis som Jesus hälsade sina lärjungar när han visade sig för dem. ”Frid åt er alla”, säger han och så också till oss. Varje gång vi hälsar varandra Guds frid påminner vi varandra om påskens glädje – om Jesus som kommer med frid och fred till en värld som hotas av död och förstörelse. Mitt i den världen möter vi den uppståndne. Mitt i sorgen möter vi glädjen. Det är påskens grundkänsla, det är en glädje att leva av.
Var glad, för Kristus lever!