Bönsöndagen

Författare: Magnus Myrberg, teol.kand. och ämneslärare i So och Hkk

Andra årgångens texter:

Jeremia 29:11-14

Första Johannesbrevet 5:13-15

Lukasevangeliet 11:1-13

Herrens bön. Bönernas bön. Den bön Jesus ger sina lärjungar när de ber honom: ”Herre, lär oss att be”.

Bönen Vår Fader består av flera böner. Som ett radband. Böner som var för sig är väl värda att stanna inför, fördjupa sig i, kontemplera över och framför allt att be. Ja, Herrens bön räcker som bön. Där finns den bön – eller de böner – som behövs. Och Jesus lärjungar har tagit sin Mästare på orden. Bönernas bön bes ännu dagligen, på kammaren, i kollektivtrafiken och nära nog i varje offentlig gudstjänst och andakt. Så nog lärde Herren sina efterföljare hur de skulle be. Där är du och jag en länk i en lång kedja. Vi får stämma in i det som traditionen bjuder. Kanske inte alltid enkelt att omfamna, inte exakt med de ord vi skulle komma på eller välja. Samtidigt ord som räcks oss utan att vi behöver formulera själva. En gåva i vars rymd vi får upptäcka att bönens ord bär. Att bönen ber oss lika mycket som vi ber bönen. ”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas.”

Herrens bön. En bön byggd av flera böner. Men visst finns där också en gemensam essens? För mig ligger begreppet överlåtelse nära till hands. Överlåtelse kan definieras som överlämnande av äganderätten eller nyttjanderätten till någon annan. I trons värld att släppa taget om jaget. Att i tillit frivilligt överlämna sig själv och sitt liv i Guds händer. Ske din vilja, inte min. Här tänker jag att orden om att be, söka och bulta oftast felaktigt förknippas med en begärande bön där jagets önskemål ska infrias av Gud. Om andemeningen i stället är överlåtelse, att låta Guds Ande komma med meningen, så öppnas helt andra perspektiv och möjligheter. Ske din vilja. Eller som Dag Hammarskjöld formulerat det i ett av sina Vägmärken: ”Din är dagen, jag är dagens.”

I skapelsen är det nog främst vi människor som är upptagna av jaget. Det är vi som begär. Och våra begär går ofta långt utöver våra behov. Vilket har lett till en fullständigt ohållbar situation på jorden, såväl ekologiskt som socialt. Här kan begärande bön tyvärr leda oss på avigvägar. Fel använd kan bön vara mer destruktiv än uppbygglig. Janis Joplins, Bob Neuwirths och Michael McClures kända konsumtionskritiska sång sätter på ett humoristiskt sätt fingret på denna avart till bön: ”Oh Lord, won't you buy me a Mercedes Benz? My friends all drive Porsches I must make amends.”

Vid en jämförelse med människan så förefaller andra levande varelser betydligt mindre upptagna av sig själva. De ”är” och går på instinkt. Här förleds vi gärna till att tro att människans – i alla fall vad vi hittills anser oss veta – mer (själv)medvetna psykiska processer också skulle innebära en tydligare gudslikhet och medföra en större närhet till det gudomliga. Med människan som hela skapelsens präst. Men i bergspredikan framhåller Jesus i stället naturens och djurens varande som något förebildligt. Se på himlens fåglar. Se på ängens liljor. De gör sig inga bekymmer. (Matt 6:25-34) Strax innan i samma tal har Jesus också lärt sina lärjungar att be Herrens bön. En bön vars essens enligt mig alltså stavas överlåtelse. Här tänker jag att det slås en båge mellan bönens ord och inriktning, och de exempel i skapelsen som Jesus pekar på som mönstergilla. Att den yttersta, eller kanske innersta, hemligheten är överlåtelse. Att överlåtelse är det som kan göra bön och liv till ett.

Alla varelser tillber dig,

de som har röst,

de som är stumma.

Allt som är ber till dig.

Allt som består,

förblir i dig och ingen annan.

Universums krafter bryts

och kommer till ro i dig.

Du alla varelsers hem och mål,

du är den ende.

(bön av Gregorius av Nazianz, 329–390, bearb.)