Femte söndagen i påsktiden: Att växa i tro

Författare: Jennie Högberg, präst i Svenska kyrkan

Andra årgångens texter:

Hosea 14:5-9

Första Johannesbrevet 3:18-24

Johannesevangeliet 15:10-17

Psaltaren 98:1-8

Vi är kallade att älska varandra och att göra det utifrån att vi först är älskade av Gud. Att ge den kärleken vidare, att hålla Jesu bud om att älska varandra, är också att vara bevarade i Guds kärlek.

Vi är kallade att genom den kärleken bära frukt.

Detta är första våren som vi bor i sekelskifteshuset vi renoverat. På tomten finns en del som är skogstomt med tallar, blåsippor, vitsippor och skogsvioler, en annan del där huset ligger som är mest grus just nu, en mer lummig del som är den gamla tomten med en mångfald av arter så som gullviva, nypon, lavendel, rosenvial, johannesört, bärbuskar och så några fruktträd; päron, äpple och plommon.

Häromdagen samtalade jag med ägaren av en trädgårdsbutik här och jag beklagade mig över att jag inte sett mer än ett par bin och någon humla. Trots att körsbären och päronträden står i full blom nu. Vi konstaterade att det kan vara den svala temperaturen men också att det faktiskt är så att det finns skrämmande få pollinatörer i vår natur. Vilket för oss innebär att våra träd inte kommer bära någon frukt.

I evangelietexten talar Jesus med den närmaste kretsen av lärjungar och man kan tänka sig denna uppmaning enbart gälla inom gruppen, inom kyrkan. Men annat Jesus säger i evangelierna talar såklart för att denna uppmaning även gäller utanför den gemenskapen. Och att visa kärlek och att bära frukt är inte förbehållet en kristen. Inte heller människan.

Och tittar vi på övriga texter denna söndag så ser vi kärlek som sträcker sig till och i hela skapelsen.

Vi läser om floder som klappar händer och berg som jublar över Guds kärlek…”hela jorden har sett att vår Gud räddar” (ur psaltartexten). Det finns ingen som undgått den, ingen som lämnas utanför den, inget som inte innefattas av Guds kärlek.

Min kärlek är mer begränsad. Den räcker inte till för allt och alla. Men kanske begränsar vi människor den alltför ofta? Till exempel så tror vi att om vi visar ett djur kärlek så innebär det mindre kärlek åt medmänniskor. Måste det vara så? Ibland säger vi ju också att den blir större när vi slösar med den.

En annan fråga är; hur väcker vi den?

Det finns en motsats i evangelietexten; tjänarens (eller slavens) blinda lydnad och vännernas lydnad i kärlek. Jag kan själv uppleva att om något är påtvingat och/eller om jag inte riktigt förstår med hjärtat varför jag ska göra en sak – att känslan är en helt annan om jag i stället gör det av kärlek och fri vilja. Är det denna glädje Jesus talar om?

Älska din nästa, älska dig själv, älska varandra, älska till och med era fiender och bär frukt. Hur ska det gå till, undrar jag ganska ofta?

Träden behöver pollinatörerna för att bära frukt. Vad behöver vi?

Jesus ser vad vi behöver och lovar oss kraften genom Guds kärlek och omsorg och hoppet om den fullkomliga glädjen