Bönsöndagen: Bönen

Första årgångens texter:

Första Moseboken 18:26-32

Efesierbrevet 3:14-21

Lukasevangeliet 18:1-8

Bredden och längden och höjden och djupet

 Det må vara bönsöndag, med ett tema som på senare år seglat upp som ett av mina favoritämnen. Och det må finnas en tillspetsad liknelse i evangelietexten, underbar att stångas med. Men när jag läser söndagens texter fastnar jag obönhörligt här, i fyra små ord i episteltexten:

”Bredden och längden och höjden och djupet”

Ursäkta mig, men jag undrar: blev det inte ett ord för mycket här? Brukar det inte räcka med tre mått för att ange någots fulla rymd? Jag frågar en exeget, jag konsulterar bibelkommentarslitteratur, men ingen verkar tycka att det är någon big deal med de där fyra orden. Förmodligen är de väl ”bara” en poetisk twist.  Och i så fall är det egentligen gott nog. För, å så vacker den är, bönen om styrka för vår inre människa i Efesierbrevet 3. Bönen om att vi tillsammans i gemenskapen ska få ana fullheten i Kristi kärlek.

Men jag tillåter mig lite teologisk fantasi och kreativitet och tänker att det finns mer än poetisk frihet i orden ”bredden och längden och höjden och djupet”. Tänker att de är ett sätt att med andra ord säga det som också sägs några versar senare, där Gud beskrivs som någon som ”förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka”. Gud går helt enkelt bortom. När vi tycker att vi tänkt stort visar Gud att det går att tänka ännu större. När vi tycker att vi nått befrielse då vi upptäckt kärlekens rymd (höjden x bredden x längden) visar Gud att det finns en parameter till och låter oss ana inte bara rymd utan också ändlös evighet.

Överhuvudtaget är detta ett av Efesierbrevets viktigaste ärende: att visa att den kärlek som Gud ger uttryck för genom att uppväcka Kristus från det döda inte var en punkthändelse. Och att den omfamnar enormt mycket mer än mänskliga individers räddning. Kärleken och kraften tar sin början innan början och sammanfattas i evighet. Jesus är inte bara kyrkans huvud utan alltings - faktiskt hela kosmos – huvud (Ef 1:9-10, 19-22). Jag tänker att om Jesus är fullheten av allt, blir det ju fullt naturligt att be för och med allt. Inte bara för oss människor, utan för och med hela Guds skapelse.

Det finns många goda krafter som både på bredden och längden och höjden kan bidra i kampen mot klimatförändringar och för återställande av ekologisk balans; klimatforskare, våtmarker, civilsamhälle, aktivister, bin, uppfinnare, skogar, politiker… Men hur lång listan på synliga hjälpare än görs finns alltid en djupdimensionell kraft till: bönen.

Så låt oss be denna böndag. Låt oss be för en helad skapelse, för biologisk mångfald och för hejdade klimatförändringar. Låt oss be ocensurat och obegränsat. Med stor frimodighet. Envist och snudd på otrevligt, som änkan i Lukas 18. För att nöden driver oss och hoppet kallar oss. Be för det möjliga och be för det omöjliga. Låt oss be tillsammans med honom som vill lära oss att ”alltid be och inte ge upp” (Luk 18:1).