Söndagen före Pingst: Hjälparen kommer
Författare: Lisa Westman, präst i Svenska kyrkan Njurunda församling
Första årgångens texter:
Sakarja 14:6-9
Romarbrevet 8:16-18
Johannesevangeliet 15:26-16:4
"Så jag ber dig om hjälp,
att se det du ser,
jag ber dig om kraft..." (från låten ”Din hjälp att älska” av Tess Mellberg)
Tonerna från låten flyter stillsamt över rummet, blicken vilar för en gång skull på en punkt framför. Ropet på hjälp och längtan efter kraft att orka, är alldeles för bekant. Kanske är det precis sådär det ska kännas när man inte längre orkar. När ondskans många ansikten tar över och jag står där ensam kvar. Jag blickar bort mot fönstret och kan se hur varsamt vinden sveper genom grenarna. Dom får ett slags liv som fattas här inne och jag tänker att kanske, kanske är det svaret jag söker, kraften som jag längtar efter.
Jag minns så väl orden jag skrev för några år sedan, kladdade ner på ett block för att släppa taget om känslan. Otåligt väntade jag på att komma bort från allt det jobbiga som jag bar på, men ropet på hjälp vågade jag inte ljuda.
I dagens samhälle lever vi individualistiskt, grundat på idén om att varje människa kan ta hand om sig själv. Vi skolas in i ett tankesätt som innefattar att vi kan klara saker själv, där individen vet bäst och individens behov ställs före gruppens. Människan söker inte efter hjälp om det inte verkligen är en nödvändighet, utan hon tar hellre tag i saken själv. Jag vet inte hur det är med er, men jag har väldigt svårt att be om hjälp även när jag faktiskt behöver det. Ofta handlar det om att jag inte vill vara till besvär eller ta upp någon annans tid. Det är inte förrän på senare tid som jag förstått hur viktigt det är att vara en del av någonting, en större helhet. Extra tydligt har det blivit när det kommer till klimatkrisen. Det känns ofta som att jag som individ kan skrika mig hes för att höras och ändå ser jag bara små ringar på vattnet. Visst kan tillräckligt många ensamma stämmor skapa havsbrus, men vi behöver stora vågor! Vågor som med tillräcklig envishet, ihärdighet och kontinuitet kan forma om sten. I kyrkan är vi vana att beskriva oss själva med hjälp av bilder för större enheter: vi är en familj med många medlemmar, ett träd med många grenar, många droppar som tillsammans bildar ett stort hav, en kropp med många lemmar och ett ljus med många lågor vars källa är Jesus Kristus. I vår relation till och identifikation med detta “större” har vi den där tyngden som vi behöver för att kunna åstadkomma rejäla vågor - eftersom kallelsen att stå upp för och upprätta skapelsen kommer från denna källa och kärna. Havets urkraft. Gud.
Men hur förhåller vi oss då till det individualistiska sättet att tänka när vi vill vara en del av detta “något större” som är Kristi kyrka? Kan vi vara självständiga tillsammans utan att skapa klyftor mellan de olika förhållningssätten? Hur kan vi motstå att hata den som hatar? Det är många frågor att beakta, att ställas sig inför. Jag tror dock det är viktigt att sätta ord på dom frågorna, att fundera på hur ett kristet förhållningsätt kan vara en motpol till det enskilda perspektivet.
I söndagens evangelietext uppmanar Jesus lärjungarna att vara tålmodiga. Han betonar att dom har gjort rätt för att dom har följt honom och lärt känna honom. Därför behöver de inte vara oroliga för att klara sig nu när han försvinner till Fadern. Istället lovar han dem hjälp så att dom kan gå ut i världen och förkunna Guds ord. Han sänder Anden, sanningens Ande som en vägledare till dom. Anden som blåser liv i Ordet och orden så att de kan bli verksamma i ord och handling.
Genom att Jesus ger oss detta får vi hjälp på vägen. Den hjälp som vi kanske annars inte hade frågat efter, så att vi kan fortsätta i samma spår som lärjungarna och förkunna Guds ord. I evangelietexten tilldelas vi en nyckel, som gör att vi kan möta människor som inte tror, människor som väljer att hata det som dom inte känner till. Våga erkänn att du inte klarar allt själv och be om hjälp! Då kan nya fönster och dörrar öppnas, och vårvinden svepa in och ge liv till nya insikter och perspektiv. Jag tror att ovissheten för en osynlig Gud gör människor rädda. Kanske är det därför hatet ställs i centrum, så som det gjordes i texten. Världen hatade lärjungarna och Jesus för att dom inte visste vad det innebar att känna honom. Så istället för att möta världens hat ensam, gav Jesus lärjungarna allt dom behövde för att kunna hantera världens motstånd. Evangelietexten visar på att vi behöver varandra och vi behöver Andens ingjutande kraft. Vi behöver bara våga be om hjälp.