Första advent: Ett nådens år
Författare: Josef Schyborger, teologistudent
Tredje årgångens texter:
Sakarja 9:9-10
Uppenbarelseboken 5:1-5
Matteusevangeliet 21:1-9
Psaltaren 24:1-10
I kyrkoårets psaltarpsalm för första advent står det att ”Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den.” (Ps 24:1). Jag var nyligen på en gudstjänst där prästen läste just dessa ord. En känsla av oro och sorg kommer över mig. Psalmisten skriver att det är Gud som ”har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen.” När världens varelser och växters grundläggande förutsättningar börjar rubbas genom klimatförändringarna ställs frågan inom mig: är jorden fortfarande Guds? För jag upplever att människan har stulit haven och skogarna från Gud.
Orden i kyrkoårets gammaltestamentliga text för första advent kanske inte i första hand beskriver den värld som vi lever i, med massutrotning, klimatförändringar och olika liv som ständigt släcks. Men jag tror att texterna trots det kan vara en röst in i vår tid. Snarare än att vara beskrivande så är texterna en utmaning för världens människor. Psalmistens ord om att jorden är Guds utmanar vår samtida kulturella förståelse av naturen som resurs för människan att hämta resurser för att gynna samhällets tillväxt.
När Jesus tågar in i Jerusalem på en åsna framträder bilden av att Jesus ska vara närvarande med folket i Jerusalem. Gud ska bli närvarande med människorna. Hannah Arendt menar i Totalitarismens Ursprung att ett kännetecknen för totalitära rörelser är att människorna, massan, är en grupp splittrade, isolerade, ensamma individer med bristande förbindelse med världen. Något som går förlorat i ensamhetens värld är människornas ”common sense”, som ”är beroende av att jag står i kontakt med andra människor” (Arendt 2016:594). Har inte den västerländska människan i klimatrisens tid gjort sig ensam, skild från naturen? I klimatkrisens tid måste människan lära sig att leva i samråd med naturen. När var senaste gången du rörde vid ett träd? Kanske kan själva integrerandet av ett intimt förhållande till natur, träd och växter forma resten av våra handlingar. Kanske skulle det kunna bilda ett common sense med naturen? I ett common sense med naturen inräknat så torde människans kunskapande i klimatkrisen alltid speglas i naturen som dess nästa. Där bör kunskap formas i gemenskap med naturen. Jesus som tågar in i Jerusalem är bilden av en Gud som skapar närhet och relation. Hur skulle en gemenskap där växter och djur ingår som medlemmar tillsammans med människorna?
Att jorden och allt som den rymmer är Guds, att dess självaste grund upprätthålls av Gud, kanske kan tala till oss om att den rådande verkligheten inte ska ha det sista ordet. Det är tanken på en annan verklighet som gör att vi kan se vad världen borde vara, inta bara vad den för tillfället är. En värld under 1,5 grader? En värld där natur får blomstra?
Lästips:
Hannah Arendt, 2016. Totalitarismens Ursprung