Domssöndagen: Kristi Återkomst
Författare: Sofie Söderin, prästkandidat och samordnare för Skapelse & Existens
Andra årgångens texter:
Daniel 7:9–10
Uppenbarelseboken 20:11-21:5
Johannesevangeliet 5:22-30
Psaltaren 102:26–29
Det är den tiden på året då vi kommit till vad som är en av kyrkoårets tyngsta söndagar – domssöndagen. Den handlar om den dom som ska falla över mänskligheten och kan kännas svår att ta sig an. Men det finns också en befriande aspekt i domen, som vi ofta sjunger om i psalm 289 med orden ”O, döm oss Herre, frisäg oss i domen”. Det är den befrielse som kommer ur sanningen, sanningen som ska göra oss fria, och jag tror att domen är viktig att bära med sig i tider av klimatkris. I en tid då vi inte längre kan blunda för sanningen om konsekvenserna av vårt handlande.
I denna söndags evangelietext står det om den dom som Jesus ska komma med att ”de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen.” Inte till ett straff, nödvändigtvis, men på något sätt till ett möte med konsekvenserna av sina handlingar. När jag läste en kurs i religionspsykologi under mitt första år som teologistudent fick vi höra om en undersökning som gjorts bland människor som haft en nära döden-upplevelse. Den undersökningen visade att när människor hade tillfrågats om vad de upplevt under tiden de lämnat jordelivet gav flera ett liknande svar. De beskrev hur de fick möta alla de människor som varit en del av deras liv, både levande och döda. Sedan fick de i tur och ordning möta var och en och känna det som de fått personen i fråga att känna. Ibland var det ett vackert möte, ibland plågsamt. Efter att denna process var klar upplevde de att de mötte en vitklädd person – som de, beroende på kulturell och religiös tillhörighet ibland namngav som Jesus –och som gav dem valet att fortsätta resan bort från livet (något som upplevdes som lockande) eller inte. En rannsakande dom, där konsekvenserna av de liv vi levt ställs mitt inför oss, omöjliga att fly ifrån eller blunda form. Denna form av dom tror jag vi behöver utsätta oss för själva idag. Självrannsakans dom – sanningens dom – för att sedan kunna vandra vidare mot något bättre.
Denna domssöndagens vecka handlar om rannsakan, om att pröva om vi verkligen levt så gott vi kan. Oavsett om man tror bokstavligt på konsekvenserna av att göra felsteg eller inte så kan vi omfamna den självrannsakan som texterna inbjuder till – både som individer och som samhälle. Inte på så sätt att vi ska räkna ut vem som lyckats bäst med återvinningen eller vem som flugit mest eller minst. I stället kanske vi ska våga öppna ögonen och faktiskt ta in omfattningen av det vi som människor ställt till med. Att låta det kännas - alla förluster, all död, alla hot mot vår och hela världens framtid. Att bli omskakad av hur hemskt vi människor behandlat resten av Skapelsen. Så att vi börjar känna på riktigt, känna det vi tidigare kanske skyddat oss ifrån för att kunna fortsätta leva våra liv så som vi vant oss vid att göra.
Sanningen ska göra oss fria – och därför är inte domen något hemskt, om än svårt och jobbigt. Det är något vi behöver för att kunna se oss själva och verkligheten så som den är och därmed bli fria att förändra det vi gjort fel. Genom domen når vi befrielse. Så låt oss denna sista skälvande kyrkoårs-vecka ta in och känna, tillåta oss att omfamna hopplösheten, nå ner till botten – så att vi kan börja det nya året klättrandes uppåt med erfarenheten av vad det är vi vill lämna bakom oss. Jesus klättrar där med oss, väntar på oss på botten och leder oss upp.