Nionde söndagen efter trefaldighet: Goda förvaltare

Författare: Anneli Sandberg, pastor i Equmeniakyrkan Karlstad och biolog

Tredje årgångens texter:
Amos 8:4-7
Andra Timotheosbrevet 4:1-7
Lukasevangeliet 16:1-13
Psaltaren 8

”Vad vinner jag på det?” Jag har bett tonåringen om en tjänst och svaret kommer omedelbart. Vad tjänar hen på att hjälpa till? Pratet mellan tonåringarna i konfirmationsåldern handlar mycket om pengar, hur mycket de tjänar i sina spelvärldar, hur mycket man ska tjäna på ett sommarjobb för att det ska duga, men också i skämtandet och skojandet tar pengar stor plats. Det är tydligt att de är ytterst medvetna om att det anses vara eftersträvansvärt att bli rik. 

På ett sätt har det alltid varit så. Den som har mycket pengar och är potentiell kund blir behandlad på ett bättre sätt den som inga pengar har. Det märker den relativt fattige huvudpersonen Pip i Charles Dickens ”Lysande utsikter” från 1861 när han plötsligt får en stor summa pengar från en okänd välgörare. Ortens skräddare är idel vänlighet och tjänstvillighet mot honom, till skillnad från springpojken i vars position Pip befann sig bara för några dagar sedan.

Men jämfört med tidigare är någonting annorlunda nu. En undersökning från Ungdomsbarometern (februari 2023) visar att nästan hälften av 16 000 tillfrågade 15-24-åringar i Sverige anger att det som är viktigast just nu är att ”tjäna pengar”. Ungdomsbarometern själva säger att det har skett ett skifte. Att ha en stabil ekonomi och kunna ta sig in på bostadsmarknaden har blivit riktigt viktigt, till och med viktigare än att bilda familj. När jag läser deras analys förstår jag att det finns fler dimensioner i tonåringarnas diskussioner än bara status. Resultatet kan också ses som ett utslag av ett ökande behov av trygghet inför en osäker och oroande framtid. 

I den här söndagens texter, under rubriken ”Goda förvaltare” talar både profeten Amos och Jesus om pengar. Amos raljerar över sin tids vinstmaximerare och kontrasterar det med skärpa mot trofastheten mot Gud som alltid innebär att värna den fattige. Budskapet är klart och tydligt. Jesus å sin sida berättar en fascinerande historia om en misstänkt ohederlig förvaltare, som inför sitt avsked både spelar sin rike arbetsgivare ett spratt och gynnar sig själv genom att skriva ner skulderna för de som var skuldsatta hos hans snart före detta arbetsgivare. ”Fräckt” skulle nog de flesta av oss tycka om hans handlande. Men Jesus framställer den ohederlige förvaltaren som ett föredöme. Pengar är bedrägliga, därför kan man vara bedräglig mot dem, tycks Jesus mena – eller åtminstone att vi ska inse att det inte är pengar som räddar oss till evigheten. Rikedom är med andra ord inte det viktigaste. Ligger föredömligheten hos den ohederlige förvaltaren också i att han - avsiktligt eller inte - visar de skuldsatta barmhärtighet när han skriver ner deras skulder? Kanske, kanske inte. Det som är tydligt är att förvaltaren försöker rädda sitt eget skinn genom att bli populär bland de skuldsatta. Vad den rike mannen tycker är inte relevant för den ohederlige förvaltarens framtid.

Med sin berättelse verkar Jesus mena att det finns utrymme att använda sitt eget förstånd, oavsett vad lojaliteten med arbetsgivaren och lagen säger. Om lag och nöd – eller kärlek - kommer i konflikt, väger nöden/kärleken tyngst. Det kan med andra ord finnas utrymme att handla smart, eller ”ohederligt” i en viss situation, om kärleken och troheten mot Gud så kräver. Berättelsen inbjuder till kreativt aktörskap, utifrån premissen att kärleken och omsorgen kommer först. Det finns ett annat ord för det: Jesus myndigförklarar oss. 

Den här tolkningen kan ses som en inbjudan till aktivism av olika slag. Det kan förstås vara kontroversiellt. Klimatfrågan är så akut att den kräver aktioner utanför lagens ramar, menar t ex organisationen Rädda Våtmarkerna som har genomfört flera uppmärksammade aktioner under den senaste tiden. ”Varför blir vi straffade när fossilföretagen får fortsätta ostraffat?” säger aktivisterna med blixtrande logik. Hur populära de är beror nog på vem man frågar. ”Är det rätt att vissa anser sig stå över det samhällsbygge vi snickrat ihop för att åstadkomma en bättre värld? Nej, vi har demokratiska påverkansvägar att hålla oss till.” lyder ett argument emot deras aktioner. Men popularitet är inte drivkraften för aktivisterna utan att peka på att vi befinner oss i ett akut nödläge och påskynda förändring. 

Tolkningen kan också inbjuda till att reflektera över den väldigt vardagliga situationen när vi ska använda våra pengar. När vi ska handla mat och kläder, eller en ny dammsugare när den gamla gått sönder. Att följa de inkörda vägar som dagens strukturer erbjuder oss är ju enklast och snabbast – i alla fall för oss själva. Men utmaningen är att tänka i vidare cirklar än mina egna. Vad får mitt val av potatisar, regnkläder, dammsugare och bank för konsekvenser för människor långt borta och för den mer än mänskliga världen? 

När jag köpte ny regnjacka inför sommarens pilgrimsvandring för klimat och biologisk mångfald ställde jag just den frågan till den mycket engagerade försäljaren av friluftskläder. Han suckade och sa att det är en ”hel djungel, det där” och svårt att få både översikt och besked om hur de som syr kläderna egentligen har det, och vilken påverkan på miljö och klimat plaggen har. Jag behövde regnjackan och köpte den i hopp om att märkets påstådda ansvarsfullhet var på riktigt. Och jag tänkte på den återkommande diskussionen om var ansvaret för den gröna omställningen ska ligga. Hos den enskilde konsumenten, på politisk nivå eller någonstans långt borta (läs Kina)? Här finns några olika skolor. En del menar att eftersom det är bråttom, ska jag som enskild lägga min energi på det som är effektivt, åtgärder som faktiskt minskar CO2-utsläppen. Det kan handla om sådant jag själv gör, men framför allt gäller det att agera tillsammans för att påverka strukturerna. Det gäller att förändra på politisk nivå, ändra lagstiftningen. Framför allt är det effektivt att ge pengar till organisationer som sysslar med påverkansarbete på denna nivå, menar några. Andra menar att mina små enskilda handlingar visst har betydelse. Det handlar om att vara ”trogen i det lilla” och på så sätt vara en person som är trogen Gud. Om kärleken till Gud kommer i första hand, och får vara ledstjärna, kanske vi också befrias från den stora otillräcklighet vi kan känna inför den här sommarens värmebölja runt Medelhavet, i kläddjungeln eller de otillfredsställande resultaten från klimatsamtalen i G20-mötet. 

Kanske är det mest sanna att säga som den amerikanske miljöetikern och religionsvetaren Whitney Bauman gör om de små stegen: ”Bra, men långtifrån tillräckligt”. Vi kämpar med vad vi kan göra och vad vi inte kan göra för att trygga framtiden, som enskilda och tillsammans med andra. Men i grunden är allting klart: vi har val att göra varje dag. Jesus betraktar oss som myndiga människor, betrodda att förhålla oss till all den komplexitet vår värld och tid erbjuder, med en tydlig ledstjärna: det dubbla kärleksbudet, omsorgen och kärleken till vidare kretsar än våra egna. Det är när vi blundar, när vi inte tar vår egen handlingskraft och kreativitet på allvar, utan bara följer med, som det blir riktigt illa. 

De liv vi lever styrs i hög grad av grundföreställningar, och i dagens texter får föreställningen om pengars egentliga värde en rejäl törn. Så hur pratar jag om pengar med barnen, med tonåringarna, med de unga? De som enligt Ungdomsbarometern inte bara tycker att pengar är viktigare än att skaffa en egen familj, utan också känner en markant ökad press att ha en hållbar livsstil jämfört med 2018 (38% då, 53% nu)? Hur ger jag dem förutsättningar att förhålla sig kritiskt till en kultur som hyllar pengar, i ett slags paradoxalt läge där pengar ytterst sett handlar om framtida trygghet, samtidigt som jakten på pengar i mångt och mycket ryckt undan mattan för just framtida trygghet? Hur hanterar jag själv pengar i praktiken på ett så klokt sätt som möjligt? Hur hanterar kyrkor och samfund sina resurser, skogar och kapital? Mitt i detta står vi, exakt nu. Mycket står och väger, exakt nu. Och i detta kan jag, i alla fall ibland, inte låta bli att tro en enskild insats, de val jag och vi gör faktiskt betyder något. Vi vet inte i förhand vad, eller när, eller vem. Gör en stillsam protest i en nedhuggen gammeltallskog någon skillnad? Ett respektfullt samtal med en expedit i en klädbutik, en tonåring, eller en person som har motsatt syn på civil olydnad än jag själv? Det är svårt att veta. Men är det ändå inte mycket bättre än ingen protest eller inget samtal alls, och inför en potentiellt katastrofal framtid ändå vettiga och etiskt riktiga handlingar, i all sin otillräcklighet och hur obekvämt det än är? Myndigförklarade är vi och det är som alltid både ansvar och frihet. 

Vidare läsning:
www.ungdomsbarometern.se. Rapportsläpp: Generationsrapporten 2023: Generation Z.