Åttonde söndagen efter trefaldighet: Andlig klarsyn
Författare: Cathrine Fernlöf, präst i Svenska kyrkan i Göteborg.
Tredje årgångens texter:
Jeremia 7:1-7
Romarbrevet 8:14-17
Matteusevangeliet 7:13-14
Ps 119:30-35
Vad är det som hindrar mig från att se klart? I livet, i relation till mig själv, andra och Gud. Vad står i vägen för sanningen; om mig själv, om tiden, om tillvaron, om meningen?
Jag är precis hemkommen efter en vecka i Smålandsskogen. I ett gammalt släkttorp jag har gift in mig i. Långt ute i ingenstans utan mobiltäckning, varmvatten eller några större bekvämligheter. Aldrig känner jag mig tillfreds som där. Vill inte lämna tomten; vill inte åka därifrån. Det är klart att det är lätt att romantisera över en bullerby-tillvaro under varma, lediga sommardagar när den största insatsen är att ta sig ner till bryggan eller handdiska efter middagen. Och vi är säkerligen tusentals och åter tusentals svenskar som har liknande upplevelser av våra egna sommarställen.
Ändå vill jag ta min, och andras, känsla på allvar. För något säger den mig. Om längtan och klarsynthet. Om den trånga och breda porten, om att ändra liv och gärningar, att vandra sanningens väg och dela Kristi lidande och härlighet.
När jag en dag i stugan behöver tvätta glasögonen som är kladdiga, får jag koka upp vatten, blanda det med kallvatten och be min svärmor om hjälp att hålla i dem medan jag häller vatten och gnuggar med diskmedel. Lite omständigt kan ju tyckas och samtidigt får vi ett litet samtal där om det sympatiska i att saker och ting får ta tid, att hjälpas åt. Inom mig bor en längtan att få skala bort och av, våga leva enklare och mer närvarande. Samtidigt är det så svårt att hinna med i vardagslivets rytm.
Den vida porten: det livet som strävar efter enkelhet i betydelsen bekvämlighet är så lätt att välja. Det finns där tillgängligt och det målas gärna upp som det vi alla längtar efter. Samtidigt vet jag att man aldrig kan vinna eller komma till livet den vägen. För tiden räcker aldrig till, man blir aldrig mätt. Skulle alltid ha gjort lite till, lite mer, varit lite mer effektiv. Den trånga porten strävar inte efter enkelhet. Den strävar efter liv, där enkelhet, i form av att skala av det som står i vägen för livet, är en hjälp för att nå dit.
Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats (Jer 7:3) uppmanas profeten Jeremia av Gud att ropa ut från templet. Det händer något med oss när vi väljer att ändra våra vanor; när vi agerar medvetet och reflekterar över oss själva i förhållande till andra. Vi finner något större. Ett liv i omtanke om oss själva och allt levande, där vi inte skadar oss själva eller varandra genom att jaga efter det materiella, det världen ser som eftersträvansvärt och värdefullt. Vi finner livet; Gud själv. Då bor Gud bland oss, då ser vi klart. Allt det som vi annars inte lägger märke till. Hur vi hör samman.
Den trånga porten kan vara både obekväm, udda och tråkig. Att i olika sammanhang behöva vara den som säger “nej” eller det “här tycker jag inte är okej”, att sticka ut och välja bort. I klimatkrisens tid kan det dessutom så lätt bli moraliserande om vi säger att vi inte flyger, äter kött eller köper nytt eller där största drömmen innehåller någon form av större, bättre, längre bort.
Det är svårt att navigera rätt, att följa sanningens väg utan att bli högfärdig eller förnöjsam. Paulus skriver i Romarbrevet om Guds ande. Anden som leder oss och bor i oss. Men inte en ande som förslavar oss; utan tvärtom, gör oss fria. Fria i närhet, trygghet och gemenskap som Guds barn. Vi är inte bundna av vår tids ideal eller normer. Av strävan efter den materiella rikedomen vi sätter värde på eller att göra det som anses rätt i stunden. Vi är befriade genom Guds kärlek som bor i oss genom den heliga Anden. Till livet – som är större, som är gemenskap. Den första kristna kyrkan fick erfara vad den trånga porten var; ett liv i förföljelse, i utsatthet, i minoritet och hemlighet. Och samtidigt ett liv som gav djupare innebörd av samhörighet, öppenhet och delande. Av liv.
I vår tid försöker vi likväl navigera och finna livet. Det liv som bär, det vi längtar efter. Ett liv i klarsynthet, i gemenskap. Där vi kan känna Guds ande bo i oss: där vi och allt levande kan andas. Och kanske är det först när vi vågar utmana oss att välja bort och skala av det vi ser som självklart i vår bekvämlighet som vi finner livet i vidare mening?
Nästa gång vi kommer till stugan i Småland är det höstlov. Långt ifrån solen, värmen och det där enkla sommarlivet. Det är elda i kaminen, raggsockor i sängen och tvätta sig på bryggan i nattsvart mörker och vatten i hinkar som man får svabba av sig med och hushålla ordentligt med. Så opraktiskt och samtidigt ljuvligt. Varje år leker jag med tanken: “hur skulle det vara att alltid leva så här? Vad skulle jag sakna?” Och under förmiddagarna på farstubron med utsikt över den lilla sjön ser jag klart, närvarande i det som är just där och då. Dofterna av skog, väder och årstidsväxlingar, färgerna och ljuden från fåglarna.
En del i helheten, i livet, som är samhörighet med Gud; livets ursprung och med allt levande.
Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo med er på denna plats. (Jer 7:3)