Domsöndagen: Kristi återkomst

Författare: Matz Malm, Präst i Lockne, Marieby och Näs, Svenska Kyrkan

Tredje årgångens texter:

Hesekiel 47: 6-12
1 Kor 15: 22-28
Matteusevangeliet 13: 47-50

”Med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla slag i det. När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ner och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga.”

Gång på gång återvänder Jesus till berättelser och bilder tagna ur skapelsens myller av liv. Detta som borde vara i symbios med oss som människor eftersom vi är beroende av detta. I detta fall så berättar Matteus hur Jesus tar en bild av hur man sorterar fiskar. Någonting som de som lyssnade på honom helt och hållet kunde relatera till. Men så, på ett ögonblick vrider Jesus till berättelsen, gör den mörk och skrämmande:

” Så skall det bli vid världens slut. Änglarna skall gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.”[1]

Hela skapelsen har genom människans ondska blivit fördärvat. Konsekvensen av detta fördärv kan bara bli ett: Guds vrede över det fallna utgöts genom dom och ödeläggelse.
Skräck är alltid fascinerande. Att bli skrämd och skrämmas än någonting som vi omfamnar med full energi. Vi har just passerat en ny högtid som fått fäste där vi tar till alla de grundelement som finns inom skräckens värld. Generationer har blivit skrämda av de ord som Jesus uttalar när han pratar om den yttersta tiden. De har ofta skapat en fruktan som ger oönskade konsekvenser som fanatism. Våld föder våld. Någonting som är oerhört aktuellt idag så fort vi knäpper på vår TV.
Men är det kanske så att orden om den slutgiltiga domen, om sjöar som brinner, gråt och tandagnisslan i evighet också är en understrykning för att vi skall ta våra liv på allvar. Att vi behöver ett befrielsens evangelium, som visar vägen tillbaka till Skaparen. Eftersom det finns ett evangelium för människan, finns det också ett binas evangelium? Myrornas evangelium? Älgarnas evangelium?
Men det är inte de som behöver frälsning och återupprättelse. Det är inte de som har drivit vår värld in i en accelererande spiral av förstörelse och överutnyttjande. Den synden faller på våra huvuden.
”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son”[2]
Gud älskade alltså allt det skapade. Hela kosmos. Bina, myrorna, älgarna och människorna. Jesus blev sänd för att rädda allt levande.

Det finns en gestalt som återfinns i de muntliga berättelserna i hela det samiska området, och det är Stallo. Stallo är stor och stark men framför allt dum. Det som dock är utmärkande för honom är att han aldrig får nog. Girigt kräver han allt det som människorna har och mer dessutom. Kan han inte få nog av guld och rikedom så tar han barn och äter upp dem. Girigheten sätter aldrig stopp eller förklarar att det är nog nu. Nej likt ett hål som aldrig kan fyllas kräver den bara mer och mer.

Vår arvsynd består i att vi som Stallo aldrig kan få nog. Vi vill bara ha mer och mer. Vårt giriga begär följer generation efter generation, så våra barn får leva i konsekvenserna av vårt offrande till tillväxtens altare. Våra barn som i sin tur lärs upp och fortsätter sitt offrande.

Genom att ställa oss utanför det skapade, genom att benämna det ”Naturen” och göra den till någonting annat än där vi själva också existerar. En annan typ av verklighet som inte berör oss, så begår vi en synd. Vi ställer oss i en position där vi betraktar det skapade utifrån. På så sätt jämställer vi oss indirekt med Gud. Väsandet från urtidens frestare ljuder i våra öron:

”Ni blir som gudar…”[3]

Detta ställer oss till svars. Vi kan inte förneka att vi själva påverkar det som sker nu i världen. Klimatförändringarna handlar om hur du och jag hanterar vår verklighet. Hur vi transporterar oss, hur vi flyger. Allt missbruk av naturresurser, som ständigt ökar på påfrestningen och stressen på vår jord, på det skapade. Vår dans kring tillväxtens guldkalv ackompanjeras av musik från tunnor, tunnor fyllda av olja och oskyldigt blod. Medan vi upprepar mantrat: ”unna dig”

”Hur länge skall jorden sörja och markens gräs vissna bort? Boskap och fåglar går under, ty de som bor där är onda, de tänker: ”Han ser inte vad vi har för oss.””[4]

Trots detta så kan vi, gång på gång, erfara det heliga, nudda renheten. Detta är en gåva från Gud. Evangeliets innersta väsen, att trots att vi tillbringar våra liv i det fallna och gång på gång vänder oss bort från Gud. Så finns famnen alltid där. Vi får lägga våra sargade huvuden mot hans bröst och höra orden som omsluter oss: ”Det kommer att bli bra”

För att återgå till fiskarna.
De som sorteras ut och de som får finnas kvar.
Budskapet är tufft och Nya testamentets författare återkommer till samma språkbruk flera gånger.  Det skall ske en sortering och ett skiljande mellan det som anses vara rätt och fel, mellan onda och goda. Men allt detta ligger i Guds händer. Vi vet eller förstår inte, om det handlar om ett personligt straffande. Ett sorterande av goda och dåliga människor, där de goda belönas medan de dåliga straffas, eller kan det vara så som i enlighet med det som står i 1 Kor 3:15 att allt det vi gjort och byggt i oss själva skall prövas som genom eld. Det verkar som om talet om domen handlar mer om vår nuvarande situation än om framtiden. Detta innebär då att själva sorterandet blir ett sorterande av det som finns i mitt eget liv.  Vad är det jag bygger i mitt liv som är värt att få vara kvar? Inte så mycket, om ens något.

Högen av de dåliga fiskarna växer oproportionerligt mot de goda och det lär inte bli något kvar i korgen.

Vad budskapet vill förtydliga är att den befrielse som skall ske, kommer att ske utan vårt deltagande, eftersom vi inte kan göra det. Vår inre Stallo kan inte hålla sina klåfingrar i styr, vi drivs av den arvsynd som väcker vårt begär och som hela tiden kräver mer och mer. Som låter de beslut som fattas, politiskt och socialt, oavsett intentioner och viljor, ändå tära på jordens resurser, bit för bit. Där varje överlämning till en ny generation blir resultatet av en ytterligare sårad och skadad jord.

Domens tid är alltså en nyskapelsens tid, som har sin begynnelse i en ond värld, medan ännu den gamla tidsåldern varar. Det är en ständig skapelsetid som når sin fulländning, först då när hela skapelsen skall befrias. Frälsning i biblisk mening är inte frälsning från det skapade, utan frälsning av det skapade, som skaparen själv gör.

Kyrie eleison.
Christe eleison.
Milde Herre Gud, Förbarma dig över oss.

Referenser:

[1] Matt 13:49-50

[2] Joh 3:16

[3] ! Mos 3:5

[4] Jeremia 12:4