Andra söndagen i advent: Guds rike är nära
Författare: Matilda Hellgren, teologistudent
Första årgångens texter:
Mika 4:1-4
Romarbrevet 15:4-7
Lukasevangeliet 21:25-36
Psaltaren 85:9-14
När Jesus kallade sin lärjungar som var fiskare sade han Kom och följ mig, jag skall göra er till människofiskare (Mark 1:17). Gudsriket är på väg, och Gud vill använda oss som sina redskap, speciellt nu när Jesus inte är på jorden längre. Lärjungarna har fått se Jesus undervisa, bota sjuka, få blinda att se, upprätta de marginaliserade, och debattera med de skriftlärda om hur de judiska texterna ska tolkas. Att bli människofiskare skulle jag tolka som att få människor att bli intresserade av Jesu budskap, och det hopp som ges – det är inte kört. När vi nu är på väg i Jesu fotspår får vi se och behandla vår medmänniska med kärlek. Då kan vi tillsammans skapa en själavårdande gemenskap där vi bryr oss om varandras själar, varandras inre liv. Uppdraget är också i ljusets och livets tjänst, liksom Jesus är världens ljus får vi också vara världens och varandras ljus - speciellt nu i mörka tider, och detta i dubbel mening (novembermörkret, och det mörker som finns ute i världen i form av krig, hunger, och skapelsens/människans nöd). Livets Gud, som vill fylla oss och skapelsen med liv, är den som gett oss detta uppdrag. Att vara i kärlekens och livets tjänst är målet vi strävar mot - men det är inte alltid lätt. Vi missar målet (syndar – det hebreiska ordet för synd betyder att missa målet).
Kristna har i 2000 år trott att Jesus ska komma tillbaka SNART. De mörka/hårda tiderna som vi är inne i nu kan tolkas som tecken på att det snart är dags, liksom Jesus säger att fikonens blomning är tecken på att sommaren är nära (Luk 21:25-36). Vi får höra vid Kristi himmelsfärd att Jesus ska komma tillbaka på samma sätt som han togs upp till himmelen, på ett moln. Det är svårt att tolka något som vi inte vet något om. Jesus säger att inte ens han vet när tiden är inne för återkomsten, det ligger i Guds händer. Läskigt kanske? Eller betryggande? Jesus säger också att himmelriket inte är sådant att vi kan se det med våra egna ögon, utan det finns bland oss och inom oss. Himlar vad paradoxer! Eller är det det?
Vi anar också att kunskapen om gott och ont finns inom oss. Det står i evangelietexten om att vi behöver vara på vår vakt och inte dras med av livets bekymmer, och utsvävningar - också på tal om förra veckans episteltext: det är dags för oss att vakna och se vad vi gör, på riktigt. …ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks (Rom 13:14). Här tänker jag på konsumtionskulturen vi skapat oss, hamnat i, och spinner runt i som i ett hamsterhjul. Kan vara så i alla fall. Jag tänker också på biskop Andreas betoning på omvändelse, vilket kan översättas till att ändra vårt sätt att tänka, alltså på något sätt programmera om våra värderingar och vanor. Reflektera kring: Vart handlade jag i livets och kärlekens tjänst, och vart missade jag målet? Den snabba handeln kan kännas lockande då väntandet har blivit ovant. Behoven ska tillfredsställas så snabbt som möjligt, och då kan det gå lite För snabbt. I dagens höghastighetssamhälle behöver vi verkligen påminna oss om att vi har behov av att sakta ner, reflektera. Jag har tydligen skrivit “Tänk om vi alla kunde bara pausa och vila ett tag?” tidigare i år då jag funderade kring kyrkans uppdrag i samhälle och världen. Jag fastnar så lätt i att mitt värde hänger på hur jag ser ut, presterar, och hanterar världen, men kristen tro uppmuntrar mig att skilja människan från handlingarna. Människan är mer värd än det den gjort. Du är mer värd än det du gjort i ditt liv, du är så mycket mer än allt du presterar oavsett om det är bra eller dåligt. Guds berättelse och blick handlar mer om vem du är och vilka intentioner du har, att ditt liv får levas i kärlek så mycket som det bara går. Med det sagt tror jag att Jesu återkomst blir ett upprätande och upprättande av kärlekens ordning. Så länge vi väntar får vi samtidigt vara del av att just upprätta människor, särskilt de som inte fått det liv som de förtjänat. Verka för läkning, och integrering - så vi kan bli en Kristi kropp, en själavårdande gemenskap. Då tror jag också att vår blick på skapelsen (natur, djur, människor och allt däremellan) ändras: att vi alla är en kropp. Även naturen och allt som hör till är del av Guds kropp. Guds liv rör sig igenom allt levande som en källa som aldrig sinar, men det kan stagnera och blockeras av olika anledningar. När jag reflekterat kommer jag alltid tillbaka till att Gud är existensens ytterläge, det finns inget ytterligare än Gud – Gud kan vara livets mening... att lita på att det är en God och Kärleksfull Gud som vill mig väl som är det yttersta och innersta i tillvaron känns hoppfullt. Jag FÅR tro och sätta mig in i Guds berättelse; uppståndelsen, och ett evigt liv. Liksom Jesus dog och uppstod för oss! Och vi har Anden som hjälpare genom livet.
När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig (Luk 21:28). Under senaste domsöndagen fick vi höra om fisken som sorteras som bra och dålig, och att Gud ska skilja de onda från de rättfärdiga. Att vara i kristen tro tänker jag är att få ha möjlighet att tolka tillvaron och allt häri som BÅDE gott och ont, mörkt och ljust. Jag citerar en klok präst: ”Det är ganska mörkt här inne i mig, och det är ganska ljust också, alltså det behöver inte vara antingen eller”. Martin Luther var väldigt noga med att vi är syndare och rättfärdiga samtidigt! Domsöndagens text ur Matteusevangeliet är skriven i tid av förtryck och förföljelse - de första kristustroende judarna levde under hot, vilket gör att det kanske kändes hoppfullt för de som fick höra liknelsen om himmelriket på det sättet. Löftet om att få komma hem till Gud, ”vi är del av den goda fisken”. Texten förmedlar hopp i en svår tid där det inte finns utrymme att få utöva sin tro, där det till och med kan vara en fara för sitt liv. Texten handlar mer om dåtidens ställningstagande inför Jesus, och att få fortsätta tro på den Jesus som visat sig och blivit så viktig för så många under hans tid. Jag tänker också på hur skapelsen har hamnat under vårt förtryck, hur vi exploaterar och utvinner material i övermått, till och med så ursprungsbefolkningars mark blir hotad. Renar som är heligt för samerna, och andra djur, får ingenstans att bo. Tänk om allt skapat, inklusive men inte uteslutande oss, ropar evigt efter räddning. Adventstidernas ”Hosianna!” klingar bland berg och dalar.
Vi FÅR alltså tro och sätta oss in i Guds berättelse och vara Guds händer och fötter på jorden. Vi blir uppmanade att räta på oss, lyfta blicken - se det goda och det svåra samtidigt - och inte minst använda de gåvor vi fått av Gud för att förvalta allt det som är givet oss att förvalta. Tillsammans kan vi skapa en själavårdande gemenskap för att Guds rike är närmre än vad vi kan ana och sätta ord på, som det jag skrev om att allt levande innehar Guds eviga liv i flöde. Vi ÄR Guds rike på jorden!