Söndagen före domsöndagen: Vaksamhet och väntan
Författare: Embla Trygg, präst i Svenska kyrkan
Tredje årgångens texter:
Amos 8:9-12
Filipperbrevet 3:20-4:1
Lukasevangeliet 17:20-30
Pumpalattesäsongen är i full gång. Jag sitter på tåget till jobbet (utan pumpalatte), kikar på bibeltexterna för de kommande veckorna, lyssnar på Sven David Sandströms Requiem: De ur alla minnen fallna (Sandström 1982) och tänker på krig och fred när en notis berättar för mig att två personer har skjutits ihjäl i Tullinge, där jag växte upp.
Musiken, som drabbat mig hela tågresan (och hittills är det bästa sättet jag kunnat kanalisera hopplösheten som gängvåldet och kriget mellan Israel och Hamas får mig att känna) blir ett med det jag läser. Och för första gången på ett ganska bra tag får jag svårt att hålla tillbaka tårarna.
Rekviets värld kolliderar med min – vår – värld och i en millisekund känns det som en avgrundsdjup evighet av att förstå att allting är kört. Våld (det är kört). Krig (det är kört). Klimatkris (det är kört). Jag ser det, där i avgrunden, mörkret.
Några dagar senare sitter jag på tåget hem (med pumpalatte) och läser att Hizbollah gjort ett uttalande om att dagen skulle bli ”en dag av vrede mot fienden”.
Vredens dag. Dies Irae. Be mig inte uttala det, för det kan jag inte.
Dies Irae var före andra vatikankonciliet ett moment i den katolska dödsmässan (Ekstrand 2023: 56), men det är också en sats i den typ av körverk som i evangelisk luthersk tradition kallas rekviem.
Och det ska ske på Vredens Dag
Som är var dag
Så formulerar poeten Tobias Berggren det i Sandströms Requiem (1982).
Den dagen, säger Herren Gud,
låter jag solen gå ner vid middagstid
och lägger jorden mörk på ljusa dagen.
Jag vänder era fester i sorg
och alla era sånger i klagan,
jag klär alla höfter i säckväv
och låter alla gå med rakat huvud,
jag sänder sorg som efter ende sonen
och låter slutet bli en bitter dag. (Am 8:9-10)
Är ett annat sätt att beskriva det på.
Vrede. Det är ett ord som beskriver vår tid rätt bra. Min mobiltelefon är en svindlande spiral och ett evigt scrollande där jag matas av andras vrede. Ibland helig vrede. Ibland besinningslös, våldsam. Jag läser uppmaningar om att människor i allmänhet, makthavare i synnerhet, men också präster, ska uttala sig. Välja sida. Jag lägger upp en till spegelselfie med någon halvrolig text på instagram och känner med en malande känsla att spiral- och scrollrösterna kanske har rätt.
Men jag kan inte uttala det som händer. Så be mig inte uttala det, säger jag till rösterna. Jag sitter stum och lyssnar och läser.
Kanske blir det så, när var dag är en vredens dag. Att det blir stum vardag, där sanna ord gör verklighet om de uttalas.
Tene me quia, tene me ne fugi. Eller Håll fast mig eftersom, håll fast mig så jag inte rymmer
(Sandström 1982). Sången är ljuv. Orden är från en romersk slavkrage. Men kanske skulle orden lika gärna kunna vara en bön från någon av de pojkar som ska rymma från HVB- och SIS-hem för att utföra fruktansvärda brott. Jag vill inte tro att de vill bli mördare.
Tåget är för en gångs skull i tid. Jag öppnar min kaffeapp som visar att vi övergått i tomtelattesäsong. Lite väl tidigt tycker jag. I kyrkoåret är vi i slutspurten, söndagen före domsöndagen. Vi bygger upp för vredens dag, Dies Irae, den yttersta domens dag, vi väntar på den. Vi vet vart texterna och vår heliga lek är på väg. Texterna är lite för sanna i vår tid, tänker jag för mig själv. Tiden krymper. Vi väntar.
Stay aware on, säger mina hörlurar, men jag sätter ändå ena kåpan bakom örat för att höra bättre. Staya ännu mer aware medan tåget susar fram genom senhösten. Som om vreden och domen kommer kliva på tåget när som helst.
Jag har en känsla av att vi vet vart världen är på väg. Även om vi inte kan uttala det. Att ens försöka ger mig ofrivilliga skakningar och ryck. Ångesten skippar hjärnan, språkcentrat och tar istället direktvägen genom kroppen. Så be mig inte uttala det, för det vill jag inte.
Men jag konstaterar att barn inte ska behöva dö. Att människor inte ska kidnappas, hållas gisslan, mördas. Det går inte att rättfärdiga. Jag konstaterar grymheten i att förvägra människor vatten, själva förutsättningen för liv. Jag konstaterar att sjukhus och ambulanser inte ska bombas. Att fel-plats-vid-fel-tidpunkt skördar offer inte bara i Sveriges gängkrig, utan även i krig-krig. Även om vi kallar det för collateral damage, underförstått något som bara råkar bli, kan bomber och raketer mot civila mål aldrig vara rätt. Aldrig rätt plats. Aldrig rätt tidpunkt.
Och det ska ske på Vredens Dag
Som är var dag
då det blåser i gräset och barn
hejdar sig mitt i leken och lägger
kinderna till varandras bröst
Och lyssnar med gapande munnar
Till de svindlande klockorna
(Sandström 1982)
Jag minns när jag hörde bröstkorgarnas svindlande klockor för första gången. Att jag, mitt i den ångest och panik jag kände när jag insåg att jag en dag ska dö, egentligen var ungefär så långt från döden det går att komma. Min egen och mina näras klockor fortsatte att ticka. Jag undrar om krigsdrabbade barn kan höra klockorna över krigets tjut, eller genom eftervåldets kompakta tystnad. Kanske hinner de knappt höra klockorna svindla och ticka innan de hör dem tystna. Där, med kinden till någon älskads bröst. Där, på Kibbutzen. Där, i Gaza. Där, i Ukraina. Där, i Sudan.
Det är inte barnens krig. Varken gängkrig eller krig-krig. Det vet vi. Fast deras ansikten, tårade, blodiga, livlösa sprids i såväl nyheter som sociala medier är det förvånansvärt lite med krigen som egentligen handlar om dem, barnen. Som när bilder och videos på unga misshandlade, torterade, gängpojkar sprids på sociala medier, barnet blir ett redskap för att väcka vuxnas reaktion. Bilder för att väcka handling. Bilder för att väcka rädsla.
Till minne av små fötter som drog bort, till de barn som föll offer i förintelsen, skrev Sandström sitt rekviem. Mycket har hänt sedan jag började skriva på den här texten. Kan jag verkligen förstå de konflikter som sker nu genom detta rekviem? Novemberpogromen, kristallnatten, uppmärksammades för bara några dagar sedan. I Gaza har 4000 barn dödats den senaste månaden. Judar i Sverige och andra platser i världen vittnar om ökad antisemitism, med ökad rädsla som resultat. ”Aldrig igen” känns längre bort än jag kan minnas.
I ett oövervakat ögonblick lägger jag mig på golvet under takkupolen i kyrkan där jag jobbar och talar ordlöst med Jesus som är målad där i taket. Räknar takrosetter. Kollar upp tills det snurrar lite och jag blir en parentes i min – vår – kolliderade värld. En kort stund känns det som att jag kollar rakt upp i en evighet. Jag hör min bröstkorgs klocka svindla. Räkna ner.
Räkna upp?
Frisäg mig i domen, tycker jag mig höra klockan, eller kanske min själ, säga. Förlåt mig för min feghet, viskar mitt inre. Det finns hopp även om det är kört tycker jag mig höra Jesus svara. Och fantasins mellanvärld stängs. Och parentesen öppnas. Jag ställer mig, känner på kragen och återgår till det enda som känns vettigt i en vettlös värld; den heliga lek vi kallar gudstjänst där jag hittar ord för, kan uttala, gestalta, det jag – vi? – vet kommer att hända. Än vakar vi inte, vi är inte där än. Vi står inte vid existensens dödsbädd. Än lyssnar vi på de svindlande klockorna med gapande munnar, hejdade i leken. Och dem tickar! Påminner om att det eviga är Gud. Inte krig, inte våld, inte klimatkris. Dödens död, förintelsen också av förintelsen, som Sandström och Berggren kanske skulle säga. Eller apokatastasis panton (be mig inte uttala det) som kanske Origenes skulle säga (Ekstrand 2023:58). Hela skapelsens slutgiltliga återställelse till gemenskap med Gud. Där Gud är allt i alla och ingen ondska finns.
Där allt är ljus. Det är det glada budskapet, evangelium.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus. (Ps 139:11-12)
Det finns hopp även om det är kört.
Källor:
Sandström, Sven-David, 1982. Requiem: De ur alla minnen fallna. CD. Stockholm: Caprice Records. 1992.
Ekstrand, Thomas 2023. ”Vredens stora dag är nära”? ur Tro hopp och strävan: Gudsriket som tröst och motiv för handling, red. Gustafsson Lundberg, Johanna & Nyman, Lovisa.