Söndagen före Domsöndagen

Författare: Maggi Nordström, teolog

Andra årgångens texter:

Jesaja 51:4-6

Andra Korinthierbrevet 13:5-9

Lukasevangeliet 12:35-40

Sanningens skärpa ger världen hopp.

Du heliga jord. Klimatmötet är i full gång. Världens framtid avgörs. Hur kan vi tro? Ska vi världens rika gå de fattigas rättfärdiga krav till mötes, och kompensera dem för skadorna som vi belastat jorden med?

Meteorologerna, aktivisterna, skådarna, de som bebor länder på väg att slukas av havet höjer sina röster och varnar i tongångar likt profeten Jesajas:”Jorden ska slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor…” Över 20 miljoner hotas nu av svält genom torkan på Afrikas horn.

Det krävs en vändpunkt, NU. Gud vet. Och skickar oss den stora dagen som kyrkan kallar Domens dag. Den står för dörren och kommer med ljus, så att vi kan se till botten och det innersta i våra liv. Och pröva oss själva, som episteln bjuder. Väljer vi gott eller ont? Världen håller andan. Medan Gud själv inte slutar att anförtro oss ansvar för både våra liv och hela alltet. En glädjens dag blir denna tid, när vi möter den som en vän som kommer hem om kvällen.

I mitt eget liv var det födelsedag för en inneboende vän häromdagen. En man som haft det så tufft och rotlöst färdats runt om i Europa, men som burits av Livets Gud igenom nödens och prövningarnas tid. Och till sist lyckats få fast anställning i Sverige. Äntligen upprättad och sedd som den rikt begåvade människa han är, redo att göra allt för andra. Allt delar han med sig av, sen barnsben.

Alla bryr han sig om, minsta fluga, hela klimatet. Och pantburkar har han samlat i sådan mängd att bara Gud vet, en sådan tjänst för vår miljö som är omätbar. Han vet var containerarna står där vi slänger sådant vi inte tror är värt något - men som för den uppmärksamme kan bli till nytta. Han fäster sig inte vid det materiella utan lägger handen på hjärtat. Och vet att det är där skatten finns. Och räddningen för världen. Nu behöver han inte oroa sig mer för försörjningen, och även mig har han och hans följeslagare försett med mat och omsorg när jag förslösat mina tillgångar.

Nå. Jag hade förberett en tårta. Men han och bästa vännen dröjde. Till slut skickade jag en bild på tårtan som en maning att komma hem, NU.

De dök upp, lite berusade. I stor värdighet och med händerna sammanförda till bön tog han emot Ja, må han leva-sången. Jag bad att han äntligen skulle få det nya liv han så längtar efter. Ett eget hem i trygghet, en fru att krama och vakna med om morgonen, glädjen att leva.

Efter bönen tog han tårtkniven och började jonglera med den, det hade han lärt sig när han var liten. En livets konst som hörde födelsedagarna till. Han sa att kniven var som Sanningen. Att vi måste sluta ljuga.

Och jag visste det var jag som var lögnaren. För jag hade inte tagit emot honom och vännen som Guds hedersgäster. Och lyssnat in deras vishet: Att vi klarar allt när vi är vidöppna för varandra och inte väjer för den redovisning som ibland måste till för att framtiden vi längtar efter ska bli till.

Det är Jesus själv som gästar mitt hem. På riktigt. Men lite skrämd blev jag allt av kniven. Måste sanningen vara så skarp? Jag ser de blödande såren i skapelse och människor jag varit med om att skapa.

Insikten når mig på djupet om hur jag hindrat livets överflöd för dem som Gud bett mig att särskilt måna om. Inte bara människorna nära mig, utan själva skogen och havet vet hur jag fallit. Allt har sina konsekvenser.

Sanningen är som bibeln säger, och jag innerst vet, att de som världen ser ner på och vill stänga ute, bär Guds kraft och rörelse i sina slitna kroppar.

Och går före när vi måste ställa om till ett nytt sätt att leva.

Varför blundar jag för själva verkligheten?

Det är ju NU som vännen nalkas. Han begär inget men vet att jag längtar efter honom.

Det är så mörkt över jorden. Han kommer sent, men han har festens ljus i sitt hjärta.

Och han tror på oss ännu, denna uppgivna till synes hopplösa mänsklighet.

Hör, hur han bultar och vill nå oss i våra innersta rum.

Vakna!!

Och jag som jämt vill ligga och dra mig… och försover mig jämt. Är det inte för sent redan?

Sanningen är att än finns det tid. Världens ljus når oss och vi är satta att hålla lamporna brinnande.

Tända hoppet när det falnar och skydda trons låga.  Sätta oss i salig rörelse.

Ja, jag är beredd, käre Herre.

Du som är bland de fattiga och berövade, du själv bjuder mig att äta från festbordet, och betjänar mig.

En nattvard blev födelsedagstårtan. Allt vill du att vi delar. 

Så når du mig och drar mig in igen i samhörigheten.

Jag är redo, Herre, Skapelsens nödrop når fram. Så fyllt av hopp.

Han kommer! Han är här! Jag hör det viskas bland de vissna löven som i glädje offrar sig för skogens liv.

Det är dags! kväder koltrasten jag möter när jag skyndar till jobbet timmen innan gryningen. Vakna! Vakna upp till en ny verklighet.

Amen.