Apostladagen: Sänd mig
Författare: Sofia Oreland
Andra årgångens texter:
Jesaja 6:1-6
Första Petrusbrevet 2:4-10
Matteusevangeliet 16:13-20
”Hopp är inte ett val!” säger aktivisten som beskriver sig som en klimatkatastrof-överlevare. Hans familj har drabbats hårt av översvämningarna i Sydafrika. Översvämningarna har återkommit gång på gång, men nu senast har de tagit hundratals människors liv. Att släppa hoppet om att politiker ska lyssna och börja agera är inte ett val menar aktivisten. Det är bara att fortsätta det politiska påverkansarbetet, och han gör det med en kraft som han upplever sig få från Gud. Det är under söndagsgudstjänsterna i sin lutherska kyrka som han får påfyllning i sin kallelse. Han menar med självklarhet: ”Att vara en klimataktivist är att vara sänd av Gud.”
Jag möter den unge mannen i Sydafrika och intervjuar honom för min forskning om religiös tro, andlighet och klimataktivism. Hos de svenska klimataktivisterna jag intervjuar möter jag liknande erfarenheter av sändning. Ingen av dem har dock erfarenheter av att ha överlevt akuta klimatkatastrofer. Däremot uttrycker flera att de någon gång känt stark klimatångest eller oro inför framtiden.
Att känna ångest och oro för framtiden kan vara förlamande, men kan under vissa förutsättningar också vändas till en drivkraft för att börja handla. En viktig förutsättning för sändningen som flera av aktivisterna i Sverige har uttryckt är att finna samhörighet med andra. Att dela oro med andra beskrivs som befriande och man finner kraft att börja handla, till exempel genom att försöka påverka svenska politiker att ta klimatkrisen på största allvar, eller att utforska och pröva nya sätt att leva och bygga ett möjligt framtida samhälle. Dessvärre beskriver majoriteten av de kristna klimataktivister jag intervjuat i Sverige att deras församlingar inte utgör sådana befriande gemenskaper. Man tvingas söka sig andra gemenskaper, utanför kyrkan. Flera uttrycker sorg över detta då deras kallelse för att engagera sig i klimatfrågan så tydligt är sammankopplad med deras kristna tro.
I dopet betonar vi att den döpte är kallad att vara Jesus Kristi lärjunge. Men aldrig som en enskild individ frikopplad från gemenskapen, utan som en del av den världsvida kyrkans gemensamma sändning att vara delaktiga i Guds mission i världen. Det är olyckligt tänker jag, om vi i våra kyrkor begränsar talet om sändningen till att enbart handla om individens, den enskilde kristnes sändning, vilket jag tycker att vi ibland tenderar att göra. Så kan även rubriken för apostladagens tema uppfattas: Sänd mig. Visserligen kan rubriken vara ett citat från den gammaltestamentliga texten, där Jesaja på Guds fråga ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” är den som svarar: ”Jag, sänd mig.” Det är Jesaja som svarar an och sänds. Även i Matteusevangeliet är det en enskild persons kallelse som lyfts fram; Petrus som sänds av Jesus. Men märk väl, Petrus sänds inte att agera som enskild individ. Buren av att Gud uppenbarat för honom Jesus sanna identitet, sänds Petrus att vara klippan på vilken Jesus ska bygga sin kyrka.
Många av de klimataktivister jag mött både i Sverige och Sydafrika, erfar en personlig kallelse till engagemang för världens framtid, men också ett stort behov av och en djup insikt om nödvändigheten av att ingå i en gemenskap i tider av kris. Och en längtan efter att församlingen, kyrkan ska vara en sådan gemenskap.
Klimatkatastrofen är redan här och vi måste brådskande hugga i och be och arbeta, tillsammans. Jag tänker att detta tillsammans-skap är helt avgörande för framtiden och för hoppet i tider av klimatkris. Ja, att församlingarna, som en del av den världsvida kyrkan, som världsvid och befriande gemenskap skulle kunna vara helt avgörande för framtiden och för hoppet.
När den sydafrikanske klimataktivisten säger: ”Att släppa hoppet är inte ett val.” är jag benägen att hålla med. Men inte enbart för att läget är akut och för att vi måste våga tro på framtiden. Nej framför allt för att vi aldrig kan släppa hoppet, för det är inte vi som bär det. Hoppet är inte heller en känsla vi ska bära inom oss. Hoppet finns mellan oss, i gemenskapen, i tillsammans-skapet i den världsvida kyrkan, och hoppet är Kristus.