Fjärde söndagen efter trefaldighet: Att inte döma
Författare: Sofie Söderin, prästkandidat och samordnare för Skapelse & Existens.
Andra årgångens texter:
Sakarja 7:8–10
Romarbrevet 14:11-14
Johannesevangeliet 8:1–11
Psaltaren 62:2–9
För några veckor sedan meddelade Sverigedemokraterna att de är det enda partiet som inte står bakom det klimatmål som satts upp för Sverige som bland annat innehöll krav på minskade utsläpp. Detta motiverades med att det är andra länder, framför allt Kina, som ska minska sina utsläpp. Vad Sverige gör spelar inte så stor roll, menade SD, utan Sveriges miljöarbete ska framför allt bestå i att få andra länder att göra mer. Det vill säga, det viktigaste är inte vad vi gör här utan det handlar om att peka ut fel hos andra och få dem att bete sig annorlunda.
Uttalandet fick snart mothugg av forskare som bland annat påpekade det orimliga i ett sådant resonemang med argumentet att om alla länder skulle resonera på det sättet så skulle frågan om vems ansvar det är att göra vad överskugga det faktiska görandet. Kort sagt, alla länder behöver agera.
Även om SD är det enda partiet som just nu uttalat sig så här tydligt i frågan, är deras ståndpunkt knappast unik. För vem har inte hört eller själv tänkt att ”varför ska vi i Sverige göra så mycket när andra länder knappt gör någonting? Eller: ”varför ska jag som individ tänka på mitt klimatavtryck när inte alla gör det, eller när det inte är ett absolut måste?”. Detta tänkande kan sägas handla om en slags dömande-logik, där utdömandet av skuld och ansvar hamnar i centrum. Ett sådant tänkande är inte alltid fel i sig, men blir problematiskt i relation till klimatkrisen. För klimatkrisen handlar inte om att peka ut skyldiga och oskyldiga, ansvariga och friskrivna, indragna eller utomstående. Det är en kris som drar in oss alla på olika sätt och därför blir den dömande-logik som bland andra SD använder problematiskt som ett sätt att hitta lösningar och nya vägar framåt på.
Whitney A. Bauman och Kevin J. O’Brien beskriver klimatkrisen som ett wicked problem, som kan översättas till ”lömskt problem”. Det handlar om den typ av problem som är i princip omöjligt att lösa på ett bra sätt, eftersom varje möjlig lösning också innebär nya - ofta oförutsägbara - problem. Till exempel kan nämnas byggandet av ny vindkraft som ofta beskrivs som en miljövänlig energikälla och därmed som något positivt, men som kan innebära en form av övergrepp om vindkraftsparken placeras i områden som är viktiga för minoritetsbefolkningar. Att peka ut skyldiga och ansvariga i klimatkrisen fungerar inte helt enkelt eftersom klimatkrisen inte är ett avgränsat problem med en tydlig lösning. Vi kommer alla att drabbas och vi har alla, som människor, del i klimatkrisens uppkomst. Däremot är klimatkrisens påverkan på mänskliga samhällen orättvist fördelad – ofta drabbas vi i väst minst trots att vi stått bakom störst andel utsläpp.
Om dömandets logik inte fungerar för att söka sätt att hantera klimatkrisen på, vilka alternativa sätt finns då att finna? I denna söndags evangelietext anar jag ett annat sätt att se på frågan om skuld och ansvar. Jesus dömer i berättelsen om Äktenskapsbryterskan ut dömandets logik och beter sig inte som omvärlden förväntar att han ska göra. När fariséerna och de skriftlärda, som representerar en form av elit som sitter på makten att döma andra, försöker få Jesus att döma på samma sätt som dem så vägrar han bli en del av deras förtryckande system. Han försvarar inte kvinnans handlande, men däremot ifrågasätter han vilken rätt fariséerna och de skriftlärda har att döma när de själva är långt från felfria. När maktens män vill peka ut en svagare part som straffbar och skyldig, synliggör Jesus deras egen skuld och får dem att känna en sådan skam att viljan att hänga ut kvinnan som begått äktenskapsbrott tycks försvinna.
Vad de skriftlärda och fariséerna har gjort är att de distanserat sig från sin synd och därmed också distanserat sig från andra människor som de anser som syndiga. Människor som är moraliskt underlägsna dem själva. Genom att leta efter synden hos andra och inte hos sig själv skapar de en uppdelning mellan dem själva som goda, rättfärdiga människor och andra personer som syndiga människor. Det innebär att de inte bara förnekar att de själva inte är perfekta, de förnekar också sin likhet med andra människor. Idén om att vi kan isolera oss från andra, från det vi inte gillar hos andra människor eller det vi är rädda för, är nog inte en sann idé. Mer sant är nog att vi är sammanvävda, sammanbundna, ihoptrasslade med varandra. Ingen av oss är felfri och ingen av oss kan heller leva utan andra människor. Det vi gör mot andra påverkar oss själva, för ingen människa är en ö. Det som händer när vi – som individer eller grupper - isolerar oss från andra människor är att vi förnekar de människor vi faktiskt är. Att vara troende är inget skydd mot att synda, men det är en kraft till att handla och försöka göra rätt trots att vi vet att vi inte är perfekta och aldrig heller kommer att bli det.
Vad säger då detta oss i klimatkrisens tid? Kanske att det är mindre viktigt att peka finger på andra och i stället våga se efter hur jag själv, mina sammanhang och mitt hemland ser ut. Att agera snarare än att hamna i att skjuta över ansvaret och skulden på någon annan.
Jag menar inte att säga att den dömande logiken inte har någon plats, för det har den. Ibland behöver ansvar utkrävas, en skyldig utpekad. Ibland har juridiken en viktig funktion för att rättvisa ska skipas, så som i frågan om ekocid, till exempel. Med ekocid menas brott mot naturen och det finns en rörelse som menar att detta bör vara ett internationellt brott, så att företag och nationer som begår allvarliga övergrepp på naturen (i form av utsläpp, till exempel) ska kunna ställas till svars och deras handlingar få konsekvenser. Att utdöma ansvar är ibland nödvändigt för att skydda de svagaste i vår värld, men mindre konstruktivt när det används för att avskriva sig själv ansvar.
Jesus säger till kvinnan som i berättelsen sägs ha begått äktenskapsbrott: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer” (Joh 8:11). Det säger han till oss också. Så, i stället för att ägna oss åt att döma andra som ett sätt att slippa undan vårt eget ansvar, låt oss överlämna domen till den Gud som vill frikänna och upprätta oss. Till den Gud som är med oss när vi så vågar se vår egen synd, vårt eget ansvar och som utan hårda ord ömsint påminner oss: ”Gå nu, och synda inte mer”.
Med inspiration från:
Sven Hillert - Hopp och tro i helig text (2009)
Läs mer:
Whitney A. Bauman & Kevin J. O’Brien – Environmental Ethics and Uncertainty: Wrestling with Wicked Problems (2020)
Sofie Söderin - Offer och offrande i klimatkrisens tid. I: Svensk kyrkotidning, 2021. https://svenskkyrkotidning.se/artikel/offer-och-offrande-i-klimatkrisens-tid/