Femte söndagen i fastan: Försonaren
Författare: Sofie Söderin, prästkandidat och samordnare för Skapelse & Existens
Texter:
1 Mosebok 22:1–14
Apostlagärningarna 4:1–12
Markusevangeliet 12:1–12
Vem har rätt och vem har fel? Vem har tolkningsföreträde och vilka principer ska styra?
När Jesus berättar om liknelsen om vingårdsägaren för översteprästerna, de skriftlärda och de äldste är det sådana grundläggande frågor som står på spel. De som hittills suttit på makten att uttolka lagar och regler ifrågasätter Jesus auktoritet. Jesus använder då en liknelse för att säga att de är blinda för den auktoritet som är honom given långt innan de ens fanns med i bilden. Det är en väldigt våldsam liknelse med klara hämndmotiv men tydligt effektiv eftersom den gjorde de skriftlärda rädda. Liknelsen gjorde att folket vände sig mot dem, och därför lät de Jesus vara – i alla fall för en stund. Vi vet ju vad som händer längre fram i berättelsen.
Frågan om vem som har auktoritet att tala och tolka i olika frågor är aktuell även idag. Nyligen lämnades besked om att regeringen går vidare med planerna på en ny gruva i Gállok trots stora protester mot den stora påverkan en gruva skulle ha på rennäringen i området och på miljön. En som deltagit i protesterna är Greta Thunberg och hon sätter klokt ord på kärnan i konflikten mellan de som ser ekonomiska vinster i projektet och de som ser dess negativa inverkan på människors och djurs liv:
”Det här är en fråga om nykolonialism. Vi har fortfarande kvar samma synsätt, att vi kan tränga oss in i marker och exploatera människor och natur. Och vi kommer självklart inte kunna lösa klimatkrisen med den världsbilden. Vare sig vi kallar det för ’en del av den gröna omställningen’ eller inte.”
Mot detta ställs Socialdemokraternas företrädare som säger sig ”älska” gruvor, på grund av de jobb och ekonomiska vinster de kan skapa. Vem har rätt att tala med auktoritet i frågan?
Jesu liknelse berättas det om en oförrätt, där arrendatorerna som brukar vingården vägrar dela med sig av vinsten som rättmätigt tillhör vingårdsägaren. I stället slår de ned vingårdsägarens budbärare med brutalt våld. Kanske låter det långsökt, men jag tycker mig se en likhet med denna berättelse och kolonialism. Kolonialism känner vi kanske till främst som ett historiskt fenomen, där länder från Europa kolonialiserat andra delar av världen och därefter exploaterat dess invånare och natur för egen vinst och vinning, något som påverkar fördelningen av världens resurser än idag. Men kolonialisering sker även idag, ofta benämnt som just ”nykolonialism”. Nykolonialism kan definieras som att ”rika i-länder genom kapitalistisk globalisering, multinationella storföretag och kulturell dominans utövar fortsatt kontroll över fattiga utvecklingsländer (tredje världen) trots formell avkolonisering och självständighet” (Nationalencyklopedin, citerat från Wikipedia). I detta fall handlar det om Sveriges kolonialisering av Sápmi, som alltså fortsätter genom att den svenska regeringen ger klartecken för en gruva som utgör ett hot mot samernas liv och leverne. Helt enkelt: det som samerna har rätt till - sitt land och sitt sätt att leva - tas ifrån dem på ett orättfärdigt sätt.
Som sagt, kanske verkar det långsökt. Det jag vill få fram är att Jesus vänder sig mot att de skriftlärda ifrågasätter hans auktoritet för att själva tjäna på det - med detta finns det likheter med följderna av kolonialisering.
Jesus avslutar sitt tal till de skriftlärda genom att tala om sig själv som ”stenen som husbyggarna ratade” som sedan blev en hörnsten. Det vill säga, den sten som husbyggarna inte ville ha blev den allra viktigaste, den som ger huset stabilitet och grund. När de skriftlärda ratar Jesus som auktoritet gör de alltså samma sak: de ratar den som är själva tillvarons grund, de ratar det allra viktigaste. Det är en maktkamp som pågår mellan de som är vana att styra och ställa och den som utmanar världslig makt med kärlekens makt. Och Jesus säger till de som ifrågasätter honom: till slut kommer ni inse vad som är viktigast, vad som utgör grunden som ni inte kan klara er utan.
Så är det också för oss. Vi måste vi fråga oss: vilka idéer och åsikter ratar vi idag som vi egentligen borde lyssna på? Vilka väljer vi att inte ta hänsyn till, inte ge plats till? För till slut kommer vi inse att vinstintresse och kortvariga positiva effekter inte håller i längden – om inte förr så när jordens resurser helt enkelt börjar ta slut. Till slut kommer vi att inse att vi måste välja kärlekens väg och forma vår världsbild efter den. Ett sätt att göra det är att verka för klimaträttvisa. Det vill säga, att verka för att de som påverkas mest av klimatförändringarna trots att de bidragit väldigt lite till dem får hjälp och stöd i att minimera dess skadliga effekter. Det gäller till exempel i fråga om samernas rätt att leva på den mark som de gjort långt innan staten Sverige kom dit. En rätt som hotas av både högre temperaturer och exploatering av skog och mark för ekonomisk vinst. Att verka för klimaträttvisa är att bygga vårt hus på en stadig grund, en grund som bär både oss och kommande generationer.
För vidare läsning: