Palmsöndagen: Vägen till korset

Författare: Anneli Sandberg, pastor Equmeniakyrkan

Andra årgångens texter:
Jesaja 50:5-10
Romarbrevet 5 1:5
Lukasevangeliet 118:19-29
Psaltaren 118:19-29

Det är palmsöndag igen. I en ficka i den cykliska liturgiska tiden sitter Sonen, Jesus Kristus på en liten bänk. Bredvid sig har han aposteln Paulus. De har bra utsikt från bänken, och har ägnat en god stund åt att beskåda alla tiders första söndagar i advent och tvillingen palmsöndagen. Nu intresserar de sig särskilt för ursprungshändelsen i Jerusalem. Efter att ha skrattat åt allt krångel med åsnan - Hade någon suttit på åsnan tidigare? Var där ett föl eller inte? Vem ägde den? - blir det tyst en stund. Sedan säger Paulus försiktigt:

-Du, Jesus… Det är en sak jag länge undrat över.

-Vad, Paulus?

-Jo, det där du säger i slutet?

-Vilket slut?

-Av berättelsen.

-Vilken av berättelserna? Jesus låter nästan lite retsam. Det finns ju så många, fortsätter han. Så vilken version?

-Jag menar Lukas variant. Du vet… fariseerna blir lite upprörda.

-Det blir de alltid! Och du var en av dem, Paulus! påpekar Jesus.

-Ja, ja. Jag vet. Men det var ju då! Vi ville bara ha lite ordning och reda. Det var ju så mycket rop och skrik. Vi ville att du skulle få tyst på dem, det var ju dina lärjungar, ditt ansvar. Och då svarade du att om de tiger kommer stenarna att ropa. Och jag undrar vad du menar med det egentligen.

-Vad tror du själv att jag menar, Paulus?

-Tjaa. Paulus kliar sig i huvudet. Mig veterligen har det aldrig hänt att stenar börjat ropa. Och då har jag tänkt att det kan finnas två skäl till det. Antingen att stenar inte kan. De är inte levande.

-Och saknar talorgan, fyller Jesus i.

-Just det. Men eftersom du sa som du sa kanske det finns ett annat alternativ.

-Vilket skulle vara…?

-Att deras tystnad beror på att det alltid, någonstans finns en människa som ropar och sjunger i glädje, som prisar Gud, precis som när du red in i Jerusalem. Så stenarna har inte behövt ropa.

-Intressant, säger Jesus, och tittar just intresserat på Paulus. Har du tänkt på att människorna inte bara sjöng lovsång? De ropade Hosianna också. Hosianna betyder ”hjälp”, det vet du, eller hur?

-Ja, det vet jag. Men så tänkte jag vidare, fortsätter Paulus, uppmuntrad. Tänk om alla människor skulle tiga. Om lovsången och ropen inte skulle ljuda längre från människors munnar. Och stenarna skulle börja ropa. Hur skulle det bli då?

-Ja, hur skulle det bli då?

De tänker efter en stund.

-Det finns mycket sten i världen, konstaterar Paulus sen.

-Japp, säger Jesus. Tänk bara alla gatstenar.

-Och alla helt vanliga stenar som bara ligger. De skulle börja ropa med sina stenröster.

-Alla flyttblock skulle ropa med jättestora röster.

-Alla sandkorn med små, mikroskopiska, pipiga röster.

-Tänk alla gruskorn som ligger inbäddade i asfalt. De skulle ropa så att asfalten spricker!

-Räknas klippor och berg?

-De måste räknas.

-Deras rop! Graniten, gnejsen, diabasen, basalten, alla ropar med sina röster. Och sen har vi mineralerna i berget. De har sina röster. Kalifältspaten glömmer att ropa, för den är helt upptagen med att glänsa i solen och verka tjusig. Men bergskristallerna ropar med kristallklara röster. Diamanterna med klara men hårda röster. De konstgjorda diamanterna frågar om de får vara med, fast de är konstgjorda. Det får de.

-Pärlorna då?

-De får också vara med. Kalkstenen är ju redan med.

-Och vi får inte glömma den där stenen som husbyggarna ratade, den som blev en hörnsten. Den ropar i triumf.

De sitter tysta några sekunder. Föreställer sig kören av stenröster.

-Har du tänkt på att Jorden är en stenplanet? återtar Paulus.

De tänker på det. De tänker sig hur hela den majestätiska stenplaneten Jorden ropar, ja illvrålar med ljudvågor i alla tänkbara frekvenser. Att lillasyster Månen också vill vara med. Kanske grannplaneterna. Kanske de ropar: -Gud! Jorden, vår granne, den enda som berikats med liv lider! För människorna håller på att förvandla gräsmarker till öken, städer till sandstorm, haven till soptippar!

-Inte alla människor, säger Jesus. Många går med lätta fötter på jorden. Och, Paulus, stenarna har inte behövt ropa än. Hur du folkmassans rop? De skriker sig hesa, rösterna spricker.

De vänder blickarna från Jerusalem till gator och torg i flera städer 2000 år senare. De ser och hör unga och gamla människor vandra med plakat, samlas utanför parlament, de hör dem ropa. Om och om igen. De ser andra människor som forskar i atmosfärkemi, extrema väderhändelser, hållbara energisystem, ekoteologi och klimatpsykologi. De ser människor som vrider och vänder på frågor om de ska äta kött eller inte, om de ska flyga eller inte, de ser tveksamma människor och beslutsamma.

-Jag menade, där i Jerusalem, att lovsången och ropen till Gud inte går att hejda, säger Jesus. Tystas den på en plats, bryter den fram på en annan.

-Jag försökte uppmuntra de kristna, säger Paulus eftertänksamt. För där var många som blev tystade. Som hotades med våld och död. Som led och dog, precis som du. I alla tider.

-Sant. Nu är hela planeten hotad av våld och död, säger Jesus sorgset. Och många söker efter uppmuntran och hopp. Vad var det du skrev, Paulus? Någonting om att det går att utvinna uthållighet och ett fast hopp ur lidandet, trots allt?

-Ja, ungefär. Och jag skrev att grunden till det ligger i Guds kärlek som har ingjutits i människors hjärtan genom den heliga anden. Jag är ganska nöjd med den formuleringen, faktiskt. ”Ingjutits”. Fast och stadigt som berget.

-Jag tror inte att alla känner så, Paulus, säger Jesus. Jag tror att många tvärtom känner att det är ganska skakigt med livet och framtiden och hoppet. 60 % av den unga befolkningen i Europa är oroade över klimatförändringarna, 45 % så oroliga att de påverkas i sitt dagliga liv. Men jag red in i Jerusalem och fortsatte min färd mot lidandet och döden och uppståndelsen, och jag gör det igen och igen. Bergfast. Och ser du texten på plakaten: Inga fler tomma ord. Klimatet kan inte vänta. Hör du ropen?  

Paulus lutar sig fram och spanar. – Men hör rätt personer? frågar han. Lyssnar det där fåtalet som släpper ut mest? Det blir tyst igen. -Vilken fruktansvärt ambivalent tid, nutiden, mumlar han sen. Vem vet hur det ska gå?

Jesus reser sig tvärt från den lilla bänken.

-Det räcker inte att gå runt och bara hoppas. Dags att sätta sig på åsnan igen, säger han. Paulus undrar om Jesus suckar, gråter eller skrattar när han säger det. Men han går. Igen. De befinner sig trots allt i den cykliska liturgiska tiden, i ett ständigt pågående nu. Nu pågår skapelsen. Nu närmar sig Jesus Jerusalem. Nu dör han. Nu uppstår han. Nu sveper gudsvinden fram och bringar ordning i kaos, andas kärlek över Jorden. Nu gör Gud allting nytt och ropar i alla tänkbara frekvenser: -Var är du, människa?

-Passionstid, säger Paulus kärleksfullt och ser efter Sonen, den lidande tjänaren.