Fjärde söndagen i påsktiden: Vägen till livet
Författare: Magnus Myrberg, Teol.kand. och ämneslärare i So och Hkk
Andra årgångens texter:
Jesus Syraks vishet 28:3-7
Andra Korinthierbrevet 4:16-18
Johannesevangeliet 14:1-14
Uppdelningen mellan skapelse och Gud, materia och ande, kropp och själ kan tyckas naturlig. I dagens epistel läser vi till exempel ”Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt”. (2 Kor 4:18) Men är det så självklart att dra en skarp gräns mellan himmelskt och jordiskt, mellan Gud och skapelsen?
Ett strikt särskiljande av skapelse och Gud, materia och ande, kropp och själ leder lätt tanken till att det ena är det andras motsats. En dikotom uppfattning där det ena också anses mer värdefullt än och överordnat det andra. Det finns en dominerande västkyrklig teologisk tradition som utgår från sådana dikotoma tankefigurer. Uppdelningar som direkt och indirekt har legitimerat olika former av förtryck. Bland annat människans rovdrift av den övriga skapelsen. När människan ses som något helt annat än övriga levande varelser ligger det nära till hands att människan också ställer sig över och utnyttjar naturen och djuren.
I dagens berättelse ur Johannesevangeliet understryker Jesus gång på gång sin närhet till Gud. Att han är ett med Gud på ett sätt som lärjungarna inte tycks förstå. ”Den som har sett mig har sett Fadern” och ”tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig” (Joh 14:9, 11) Det människan Jesus säger här är att han samtidigt är Gud. Han understryker att Skaparen har fötts och lever mitt i sin skapelse. Att Gud har blivit kött, inkarnerats. Gud är fortfarande Gud, och Jesus är ett med Gud. Och på samma gång kött och blod i snickarsonen från Nasaret.
Inkarnationen är en grundbult i kristen tro. Redan i Johannesevangeliets upptakt framhålls det centrala budskapet att Skaparen blivit kött. ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. [---] Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.” (Joh 1:1-5, 14) Evangelisten menar här att Jesus är det skaparord, Ordet av evighet, som är ett med Gud och Guds vishet. Här är den yttersta mötesplatsen mellan Skapare och skapelse. Jesus själv pekar på det med de anspråksfulla orden: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)
Tron på Jesus som Guds son skulle kunna utgöra en grund för att utmana varje dikotom föreställning om tillvaron. Men två tusen år av teologisk reflektion över inkarnationen visar att denna tro knappast är ett vaccin för skarpa uppdelningar av skapelse och Gud, materia och ande, kropp och själ. Bara det faktum att Gud blev kött i en människa för gärna med sig uppfattningen att människan är överordnad den övriga skapelsen. Att Gud försonar allt, hela sin skapelse, i Jesus död och uppståndelse går också många förbi när fokus uteslutande hamnar på människan. Om jag påstår att de många rummen i Faderns hus (Joh 14:2) givetvis även rymmer djur och natur så blir säkert en och annan provocerad. Men för Jesus var det självklart att naturen också vittnar om honom och är delaktig i påskens mönster genom död till liv: ”om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.” (Joh 12:24)
I vår del av världen ramas påsken och påsktiden ofta in av vårens seger över vintern. Just då ger naturen särskild konkretion åt den erfarenhet av uppståndelse som vi närmar oss i tro. Snödroppar som ödmjukt men envist visar vägen när tjäle ännu råder. Knoppar som springer fram och brister ur till synes döda kvistar. Fåglars sång där morgonen tills nyligen var tyst.
För även om hoten mot skapelsen är allvarliga så kommer ännu våren. Vem kan då vara tyst? Vägen till livet går tillsammans med den Gud som har vandrat på jorden och delat hela skapelsens villkor. Vägen till livet går där förtryckande uppdelningar och gränser ifrågasätts och utmanas. Vägen till livet går genom död och måste vandras för livets skull.