Femte söndagen i påsktiden: Att växa i tro
Författare: Åke Jonsson, teol. dr. och pastor
Tredje årgångens texter:
Jesaja 57:15-16
Galaterbrevet 5:13-18
Johannesevangeliet 17:9 – 17
Psaltaren 98:1-8
Temat är Att växa i tro. Vi ska växa säger vi, i kyrkorna, i politiken och i näringslivet.
I och med att det har skett en ökning av teknikutvecklingen, särskilt från ångmaskinen kan människor framställa produkter mycket snabbare. Flödena av råvaror och produkter blir mer och mer omfattande och drivs av billig energi. Först stenkol, sen olja och nu ännu mer varierade energikällor.
Men effektiviteten i tillverkning betyder ju också att produktionen per person måste stegras mer och mer för att människan skulle ha arbete. Den enda möjligheten att bevara produktionsapparaten och undvika omfattande arbetslöshet är en allmän tillväxt överallt. Om det inte sker en tillväxt av produktion stannar samhället. Det medför också en alltmer växande avsättning av produkter, vilket betyder att vi alla måste köpa mer. Konsumtion får ett egenvärde. Stagnation är tillbakagång.
Aktier måste öka i värde för att de undansatta pengarna åtminstone ska bevara sitt värde, och för att aktier ska öka i värde måste människors tro på att värdet ökar.
Men den nödvändiga ökningen av tillväxt har de senaste århundradena också medfört en ökning av sot, rökgaser, avlopp och annat avfall. De ökade miljöriskerna medför i sin tur behovet av ytterligare produktion, nämligen en produktion av god miljö och livskvalitet som en kontrast till hetsen och miljöförstöringen.
Vi har för litet erfarenhet för att veta vad detta system med en ständig tillväxt på lång sikt kommer att innebära men vi börjar mer och mer att se dess negativa sidor och inser att problemet måste lösas på ett ansvarsfullt sätt.
Det verkar som om bibelns skapelseberättelse också talar för en ständig ökning i naturen.
I den första skapelseberättelsen (1 Mos 1) säger Gud till de olika arterna av levande varelser att de ska vara fruktsamma och föröka sig och uppfylla hav, sjöar och land. Och människan ska föröka sig och uppfylla jorden. Det där stämmer med verkligheten. En befruktad hona av en husfluga kan – teoretiskt – under en säsong få så många avkomlingar att de skulle kunna täcka hel Afrikas yta (har jag läst någonstans). Ett par möss kan teoretiskt få över tvåhundra avkomlingar på sex månader.
Jag hittade mitt konfirmandfoto för flera år sedan när jag och min syster städade ur vårt föräldrahem. Jag var snart 15 år vid konfirmationen. På detta kort kan man se en yngling, det är jag, som är 192 cm lång och väger lite drygt 60 kg, nysnaggad och med en konfirmationskostym som har litet korta ben och ärmar men som är ganska vid och den smala halsen sticker upp i den vida skjortkragen. Min mamma suckade och sa att om jag köper ett par byxor åt dig på måndan så måste jag lägga ner dem på lördan.
Uttrycket att växa så det knakar skulle nog nästan bokstavligen kunna sägas om mig i mitt fjortonde levnadsår. Skulle jag fortsatt att växa i den takt jag växte det året så skulle jag nu nå upp till taket i en kyrksal utan stege. Jag skulle inte kunna leva ett normalt liv. Men tillväxt har gränser inom naturens vanliga ordning. Det finns miljömotstånd som minskar reproduktionen i form av resursbegränsning, begränsning av plats, konkurrens, klimatiska faktorer. Virologen Albert Osterhaus sa i TV-programmet Vetenskapens väld för ett tag sedan att ”om en viss art ökar explosionsartat uppstår det infektioner. Naturen begränsar arten. Man kan kalla det Naturen eller Gud om man vill men vi vet att det finns vissa regler”. Tillväxt kan enligt naturens lagar ske snabbt i början av en process för att sedan avta. Ohämmad tillväxt är onormal och sjuklig. Det finns ett växande som är förödande och som inte står i proportion till de behov som människor har. Särskilt gäller det den rika delen av världen.
Temat för 5 söndagen i påsktiden är Att växa i tro och då frågar jag mig om det i trons värld finns en naturlig tillväxt som både gasar och bromsar. Vad är det att växa i tro? I en bok i själavård sägs det att själavård är att leda människor upp på den väg som för bort ifrån barnatron. Det finns tro för barn och tro för vuxna. Det finns tro som stagnerar och som lever på minnen och det finns tro som följer med livets förändringar och som därför själv förändras och växer. Förändring innebär både minskning och tillväxt. Förändringen för lärjungarna enligt evangelietexten innebar att de skulle växa i tro på egen hand, lämna ”barnatron”. ”Jag är inte längre kvar … de är kvar” säger Jesus i sin bön för lärjungarna. De ska växa och bevaras genom de ord han lämnat efter sig och som han säger är Guds ord.
Att växa i tro handlar nog både om den enskilda kristna människans tro och världens. Att växa är att fördjupas, se flera perspektiv och möjligheter, kanske också att finna en linje i utvecklingen. Det fanns en munk som levde på 1100-talet i Kalibien. Han hette Joakim av Fiore. Ganska okänd för oss men han har haft stor betydelse för filosofer och stora tänkare i världen. Han såg på förhållandet mellan Gud och människor ur tre perspektiv. Dessa kan både vara samtida och en vision av en utveckling framåt. Låt mig till sist reflektera över dem och kalla dem för Lydnad, Försoning, Glädje.
Lydnad betyder att vi respekterar världen som en skapelse med dess naturlagar och moraliska lagar. Vi måste följa lagar och moraliska bud, även lagar som vi människor stiftar för att världen ska fungera. Om vi inte gör det så straffar det oss på något sätt. Joakim av Fiore kallar människan i det perspektivet för Guds tjänare. Alla människor har rollen att vara Guds tjänare genom att följa Guds bud vare sig man tror på Gud eller inte.
Att se på världen ur försoningens perspektiv betyder att inse att skapelsen är sårad. Den är, trots sin lagbundenhet och sin skönhet, fylld av lidande och konflikter, uppror och krig. Det hjälper inte att bara följa lagar av rädsla för straff utan världen behöver också helas och läkas och försonas. Här spelar tron en större roll. Vi bygger altaren, vi ber och tänder ljus för att läka världens djupa sår. Vi längtar efter att komma närmare Gud som blir något mer än en som uppehåller naturlagarna och moralen, Gud blir mer personlig, mer empatisk och passionerad. Som en förälder, en familjemedlem och vi människor är inte bara tjänare åt Gud utan vi är Guds barn.
Att se på världen ur glädjens perspektiv är att se på förhållandet mellan Gud och världen som vänskap. Glädje är en följd av att försoningens arbete bär frukt. Det gudomliga och det mänskliga har då ingått i en så nära förening att det inte längre behövs några kyrkor och några böner. Profeten Jeremia hade en liknande vision när han hör Gud säga: Jag ska lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan ska jag skriva den, och jag ska vara deras Gud och de ska vara mitt folk. Då ska de inte mer behöva undervisa varandra, inte den ene brodern den andre och säga: lär känna Herren ty de ska alla lära känna mig, från den minste bland dem till den störste (Jeremia 31: 33 ff).
Detta är en utopi men det är utopier som driver oss framåt och utopier kallas i bibeln för löften och är energin för en sund växt, återhållsamhet och fördjupning.