Söndagen före pingst: Hjälparen kommer

Författare: Embla Trygg, präst i Svenska kyrkan

Tredje årgångens texter:

1 Kung 19:9-16

Apostlagärningarna 1:12-14

Johannesevangeliet 16:12-15

Psaltaren 33:18-22

Varför gömmer du dig? Vad är du rädd för?

Det hade jag velat fråga den där personen som var jag. Duktig, så mån om att göra rätt, vara rätt. Jag trodde nog att det var Gud och Sanning jag tjänade. Ung, teologistudent, politiskt engagerad, på väg att bli någon. Kanske.

På ett sätt var det skönt att allt var så självklart, att sträva framåt och uppåt, vidare, göra något för världen. Men det hade sitt pris. De omedelbara resultaten uteblev och inga hejarop kunde få mig att sluta känna mig som en bedragare. När ska de se igenom mig? Jag gjorde mitt yttersta, vände ut och in på mig själv, och till sist stod jag ensam kvar. Urtrött. Hur mycket människor det än var runt mig var jag ensam och rädd. Så jag gömde mig.

Att be om hjälp är kanske en av de viktigaste sakerna vi kan lära oss, och jag kan inte låta bli att undra om det var det Elia gjorde när han gick till Guds berg och in i grottan. Han låter uppgiven, minst sagt. Men när han blir kallad att ställa sig inför Gud gör han det. Han väntar genom stormen, jordskalvet och elden, tills han hör det stilla suset. Hör Gud.

Jag är på intet sätt som Elia. Men visst påminner dramaturgin om ångesten, depressionen, utbrändheten som så ofta drabbar oss duktiga?

Vi härdar genom stormen, skälver samman, bränner oss, tills elden når hela vägen in och vi ger upp. Ber om hjälp, överlämnar oss.

Så plötsligt ett stilla sus.

”Varför är du här?” frågar Gud, som förstås redan vet svaret.

”Jag har gjort mitt yttersta och är ensam kvar”

”Vänd tillbaka”

Kanske är det inte det vi vill höra, för vägen tillbaka är ofta minst lika lång som vägen dit. Men på tillbakavägen kan vi se vart vi snubblade, vi pusslar ihop skärvorna av oss själva och sakta avtar den brännande förgörande elden.

Kanske försvinner elden aldrig helt, utan glöder någonstans långt inom oss, sprakar till och väcker minnena från grottan och vandringen tillbaka. Glöden påminner oss om vår sårbarhet, och tyvärr är det ständiga bönesvaret på min bön om hjälp att sårbarheten är vår styrka.

För mig gör glöden sig påmind genom brännande tårar, alltid nära ytan, omöjliga att gömma. Ofta tycker jag de är pinsamma, jobbiga, avslöjande. Men de har också kommit att bli en del av mitt ”varför”. Tårarna ljuger inte, de är det mest sanna jag vet, säger som det är. Jag gråter när jag inte orkar, när jag inte vet, när jag inte vill, när vi begraver kaninen under äppelträdet, när jag läser om ännu en katastrof, eller om de liv som inte hade behövt ta slut, när skapelsen är så där obegripligt vacker och när jag än en gång inser att den håller på att förändras och gå förlorad. Rörd och berörd av den komplexitet vi kallar liv är de en ordlös bön om hjälp.

Vi är kallade. Det är en gåva. Men hur ska vi orka förvalta den gåvan? Hur ska vi orka predika i denna tid?  Hur ska vi orka säga sanningen igen och igen och igen? Fast att det bränns. Jag har inget bättre svar än ”be om hjälp”. Be om hjälp som i att faktiskt be varandra om hjälp, stöd och inspiration. Men också be om hjälp som i att inte glömma bort bönen. Våga lyssna efter suset och känna Anden, bli rörda och berörda för att orka röra och beröra. Det är i sårbarheten sanningen bor. Använd glöden, din sårbarhet och styrka, till att ropa ”Vänd tillbaka!” till den som gått för långt in i grottan och till de makter som driver oss över bristningsgränsen. Vem vet, kanske är det inte ditt eget eko som studsar tillbaka, utan rösten av någon som likt dig besökt grottan och hört suset. Ett är säkert, du är inte ensam.