Tredje söndagen efter trefaldighet: Förlorad och återfunnen
Författare: Katja Stroeven, prästkandidat Stockholms stift
Andra årgångens texter:
Jesaja 51:1-3
Efesierbrevet 2:1-10
Lukasevangeliet 15:8-10
Jag kan bli så oändligt frustrerad över att debattera med klimatskeptiker. En del av mig förstår dem. Visst finns det något också i mig som gärna skulle vilja kunna ignorera alla problem och leva med kortsiktiga mål för ögonen. Vore det inte härligt att bara kunna fortsätta leva i en tillvaro där kommande politiska val, ekonomiskt tillväxt, och egna privilegier står fortsatt högst upp på rangordningen? Men samtidigt skriker den största delen av mig av irritation och petar på detta ohållbara luftslott till det spricker. De flesta debatter slutar ofta med att jag vill säga: “Utan en planet att bo på, vilka ska denna plan gynna? Vad spelar våra politiska och ekonomiska spel, våra ideologiska övertygelser, vår tro för roll om vi inte kan existera?”
Inte för att det är det bästa av argument. I läsningarna från förra helgen finner vi två utmaningar av detta. På Johannes döparens dag utmanas vi av vad omvändelse kan innebära i klimatkrisens tid. Har vi egentligen förändrat vårt sätt att tänka, våra prioriteringar, om svaret på frågan “varför ska vi bry oss?” är “för att vår egen överlevnad är avhängig andras”? Dagen innan på temat “Skapelsen” uppmanas vi att lyfta blicken från vår antropocentrism och se hur Gud och Guds verk genomsyrar hela skapelsen. Det är med dessa ifrågasättanden och frågor som profeten Jesajas ord möter mig: Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren. Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från (Jes 51:1). I kampen för arters lika rätt till existens påminns vi om hur allt som är till delar ett gemensamt ursprung, har en gemensam nämnare i Gud. Vi är alla huggna ur samma klippa, Guds verk skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till (Ef 2:10). Vår kraft kommer från samma källa, vi mättas av samma säd, och andas alla samma luft. Jag möts av insikten att vår gemensamma identitet som skapade i och av Guds kärlek, om något, borde vara drivkraften och inte om jag och andra eventuellt gynnas.
Söndagens evangelium förmedlas genom en av Jesu kända liknelser, denna gång om kvinnan som inte ger upp utan letar tills hon hittat sitt borttappade silvermynt, som svar på de skriftlärdas anklagelse att Jesus umgås med syndare. I klimatkrisens tid är det lätt att peka ut andra (och sig själv) som stora och små klimatbovar. Vi lever ju trots allt i en värld där vi drivs till att prioritera ekonomisk tillväxt och den egna vinsten framför ekologiskt och psykologiskt välmående. Men det är inte alltid så svartvitt som rådande ideologier vill få det att verka. Bara för att det inte är perfekt behöver det inte vara helt kört. Det finns ett stort utrymme mellan absolut förtvivlan och hopplöshet, å ena sidan, och medveten ignorans och naivitet, å den andra. Vi kan vara både bovar och aktivister, både rättfärdiga och syndare. För att orka, så får vi inte glömma att glädja sig när hoppet blommar, när vi vågar, när vi hittar det förlorade. Vi påminns om att se till vårt ursprung för att samla ork - till Gud. Kanske är den kraft, det mod, och det hopp som vi så desperat behöver i denna tid just ett sådant silvermynt som vi måste leta efter? Såsom kvinnan vet att myntet inte slutar existera bara för att det är gömt så kanske inte heller vi får ge upp helt?
För hur ofta letar vi inte efter saker vi inte hittar men som vi vet finns där? Svordomarna flyger hit och dit och uppgivenheten är stor. Vad gör vi egentligen när vi tappar hoppet om att hitta saker? Ger upp? Jag måste erkänna - ibland ger jag upp i stunden, väntar ett tag, och kommer tillbaka. Ibland kanske en behöver nya perspektiv, för bara för att något är borta betyder det ju inte att allt är förlorat. Vår planet lever fortfarande, även om den lider. Vi kan fortfarande dricka vattnet, luften går fortfarande att andas. Det finns fortfarande växt och djurarter. De behöver vår envishet, våra överlevnadsinstinkter, och vår empati nu. Men de håller på att dö nu. De förutsättningar som gör att vi faktiskt kan existera på denna specifika position i universum håller på att förstöras. Det unika klimat som vi alla är beroende på förgiftas. Vad gynnas vi av tillväxt, soliga midsommardagar, och studentrabatt om vi inte kan andas? Lockelsen att se klimatets rådande akuta situation som antingen hoppfull eller hopplös är stor. Samtidigt måste vi försöka se bortom denna bedrägliga lockelse. Livet, existensen, och tillvaron är mer komplex än så. För även om allt inte är för sent just i detta nu, så är vissa saker redan förlorade. Delar av vårt jordklot som börjar bli obeboeliga. Djurarter som aldrig kommer tillbaka. De är inte bara borttappade - de existerar inte längre. Kanske är enda sättet som vi kan ta oss fram att faktiskt erkänna att det är mer komplext än vad vi vill tro. Att problem kan samexistera. Att en bebolig planet inte löser problem som utbredd fattigdom, svält, och diskriminering, och vice versa. Risken med att erkänna alla problem är förstås att dess tyngd känns för stor att bära. Kanske är vi inte skapta att bära alla världens problem på våra axlar. Trots detta måste vi våga se dem. Dagens texter påminner oss om att vi behöver Gud - att Gud är den enda som faktiskt kan hjälpa oss bära det som känns för oss övermäktigt.
Ekoteologen Hannah Hartell utforskar tanken på att vi behöver teologi för det utrymme som finns mellan hopp och hopplöshet. Guds närvaro i den ångestfyllda tillvaron i klimatkrisens skugga liksom i ett framtida paradis kan kännas självklar på ett sätt som Guds närvaro längs vägen mellan dem inte alltid gör. Likt Hannah tror jag att det är just längs den där smala, trånga, svåra vägen som vi behöver bli påminda om Guds närvaro. Det är då vi behöver få höra att vi inte är förlorade. Att Gud ser Skapelsens lidande och hör våra smärtfyllda rop. För, som profeten Jesaja påminner oss om, om det är någon som kan få paradis att växa ur öken och ruiner - så är det Gud. Våra lovsånger behöver inte förringa klimatkrisens allvar. På vägen fram mot en rättvis framtid måste klagosångerna och tacksamheten få utrymme att samexistera.
Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård. Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda (Jes 51:3).
Tips på vidare läsning:
Hartell, Hannah, 2022. Theology of Hope(lessness): Constructing a Theological Understanding of Hopelessness and Searching for Theological Resources Relevant to Facing Hopelessness Experienced Due to Eco-Anxiety. Finns att läsa på DiVA.