Johannes döparens dag - Den högstes profet

Författare: Sofie Söderin, teolog & samordnare för Skapelse & Existens

Andra årgångens texter:

Jeremia 22:1–4

Apostlagärningarna 13:16-25

Lukasevangeliet 1:57-66

Psaltaren 96

Johannes döparen predikade omvändelse och han döpte som ett sätt att gestalta hur människor vände om och valde en annan väg. Han var radikal och annorlunda; levde lite utanför normen och utanför staden, enkelt klädd och ledandes på enkel föda. Han predikade och uppmanade människor att leva mindre själviskt och visa större omsorg om sin nästa. ”Omvänd er!” sa Johannes, och så sa även Jesus till de som följde honom.

Vad betyder då omvändelse i klimatkrisens tid? Vilken väg ska vi vända oss åt?

En bokstavlig tolkning av ordet ligger nära till hands, det vill säga att vi bör vända om och gå tillbaka. Gå tillbaka mot en dåtid då vi människor levde enklare, mer avskalat och i en bättre relation till naturen. Att söka svaren i dåtiden är lockande, för då finns liksom ett färdigt koncept att plocka upp. Men det blir genast lite mer komplicerat om man börjar fundera på vilken tid exakt som var bäst. Tidigt 1800-tal kanske? Minus bristen på demokrati, kanske, och mer jämställt. Eller ännu längre tillbaka, till 1500-talet? Stenåldern? Då levde man minsann nära naturen!

Ja, det blir snabbt tydligt att det inte finns något utopi att vända tillbaka till, inget perfekt tillstånd att bygga ett nytt samhälle på. I en värld där vi lever sammanvävda inte bara med varandra som människor utan också med andra levande varelser av olika slag så kan vi inte lösgöra oss från verkligheten och bara spola tillbaka bandet. Det vi kan göra är att agera annorlunda i de sammanhang vi finns i. Johannes påpekar också det när han säger till folket att det inte räcker att de är Abrahams barn – det som spelar roll är vad de gör nu (Luk 3:8–9). Det vill säga, det judiska folket kan inte luta sig tillbaka och hänvisa till historiska händelser som ett sätt att rättfärdiga sig själva; det är hur de lever i relation till sin nästa som avgör vilken slags människa de är.

Att vända tillbaka går alltså inte att göra lika lite som vi kan fortsätta i samma riktning. Vi måste finna en helt ny väg som börjar någonstans i det vi står i, i nuet så som det ser ut för oss. En väg som vi inte har någon aning om vart den leder men som skulle kunna leda oss till ett sätt att leva där vi tar bättre hand om vår natur. Att hitta den vägen handlar, tänker jag, om att börja agera annorlunda och se vart det kan leda oss. Att pröva och se, utan facit men med en tro på att vi är kallade att bryta med det som är destruktivt i vår värld.

Kanske kan profeten Jeremias ord vara hjälpsamma i detta.

”Handla rättvist och rättfärdigt” – är det inte en uppmaning till klimaträttvisa?

”Rädda den utplundrade ur förtryckarens våld?” – är det inte en kallelse att rädda det vi kallar naturen ur människans våld? ”

”Kränk inte invandraren, den faderlöse och änkan” – är det inte en påminnelse om att inte göra skillnad på människor oavsett ursprung och status utan i stället behandla andra levande varelser med respekt?

”Låt inte oskyldigt blod flyta på denna plats” – är det inte en tillsägelse som handlar om att värna allt liv, mänskligt som icke-mänskligt, och inte orsaka någon annan varelses död?

Att vända om, att omvända sig i klimatkrisens tid handlar kanske inte om att hitta den perfekta paketlösningen. Det handlar om att börja. Att göra det som är rätt, att lyssna på profetiska röster från både då och nu. Att våga ta in det som sägs av de som vägrar linda in sanningen i vackra ord utan som säger den precis så som det är. Utan några svar, utan några garantier eller illusioner om att vi är kapabla till att alltid göra de allra bästa valen varje gång. Till slut har vi stakat ut en väg, en väg som blir allt bredare och lättare för andra att finna. Precis som profeten Johannes döparen en gång banade väg för Jesus, får vi bana väg för Guds rike – för ett annat sätt att leva och för en annan slags dröm för mänsklighetens och jordens framtid.